Kock Otto - del 4

- En vad?!
Samson ryckte till och slutade trava runt sin stol.
- En antiantirobotrobotrobot, upprepade den uniformerade mannen i gäststolen på andra sidan Ulfuel Samsons nötta skrivbord av enkel, obetsad furu.

Chefen för OP5 blängde på militären för att betona att utropet hade varit av retorisk karaktär och snarare implicerade en vidare förklaring än en upprepning. Militären, som var av enkel börd och inte van vid så svårtolkade blickar, missförstod blicken och tolkade den istället som en tyst bekräftelse på situationens allvar.

- E n v a d? upprepade Samson och gjorde varje bokstav till en överartikulerad stavelse för att inte ge tolkningen någon möjlighet att bli fel den här gången. Militären tittade frågande på honom men nickade i takt med betoningen av stavelserna för att sedan slutligen fatta vinken.
- Ah... inledde han sin förklaring när Samson satt sig. Låt mig ge ett par förklarande exempel. Ta kriget i Persiska viken. Hussein skickade iväg SCUD-robotar, inte sant? Dessa sköts ner av Patriot-robotar, inte sant?
Ulfuel Samson skakade på huvudet och bad militären komma till skott någon gång snart. Denne fortsatte sin förklaring:
- Alltså, en SCUD är en robot och en Patriot är en antirobotrobot, inte sant? Nåväl, det ryssarna nu vill sälja till oss är en antiantirobotrobotrobot som skjuter ner antirobotrobotarna innan de oskadliggör våra robotar. Det är ett strålande vapen med lysande förutsättningar att...
Chefen för OP5 avbröt honom.
- Har vi SCUD-robotar här?!
- Nej, givetvis inte. SCUD-robotar skall vi skaffa på annat sätt. Det är där ni kommer in i bilden. Vi behöver någon som kan föra diskreta förhandlingar med ryssarna. De tycks gilla att umgås med kollegor i andra länder, arbetskamrater, om du ursäktar skämtet.

Samson kunde inte annat än ursäkta skämtet eftersom han inte förstod det och började rota i sina lådor efter cigarretterna han visste han hade någonstans. För att kunna sluta röka hade han bett sin sekreterare att gömma undan dem med jämna mellanrum. Varför inte slänga dem? hade hon frågat. Han hade svarat med en besvärad hostning och något om nödsituationer, ansvar samt rikets säkerhet. En blick på klockan fick honom att artigt avsluta mötet, om än något hastigt. På vägen ut ur Samsons rum mötte militären en arbetskamrat med lägre rank, stålgrå ögon och ljust, brunt hår. De gjorde kort honnör och nickade i samförstånd. Löjtnant Lindroth såg härjad ut efter ännu en natts drömmar om måltider tillagade i nollgravitation. Han måste gå oftare till den där psykologen. De där drömmarna höll på att ta knäcken på honom.

- Sitt ner.
Samson talade kort. Han tyckte om att briefa "gubbarna på fältet". Han fick sällan ge order. Två operatörer till var i slutfasen av sin utbildning i Spanien. De fem åren vid la hacienda - farmen - räknades som något av det hårdaste en modern, modemedveten soldat kunde genomgå. De svenska militärerna, hittills endast löjtnant Lindroth, fick alla genomgå den obligatoriska slutövningen semana infierno - djävulsveckan - fem gånger. Många utomstående bedömare ansåg semana infierno som onödigt grym och hård, men alla som lyckats ta sig igenom visste att de tillhörde den yttersta eliten. Insatta militärer ryckte alltid till när de såg det gyllene FOCA-märket på uniformen. De två sälnoshåren i rent guld var flätade runt en boll och föreställde det officiella emblemet för las focas marinas, flottsälarna.

Lindroth satte sig ner.
- Det har uppstått en kärv situation på regeringsnivå hos våra forna fiender, började Samson sitt föredrag.
Forna fiender, tänkte Lindroth och lät med avsmalnande ögonspringor sin slipade hjärna kryssa bakåt i tiden efter knytpunkter av krigisk karaktär. 1718 - Karl XII, norrmännen. Nittonhundratalet - vikingatåg mot nordvästra Spanien. Lindroth lade det vänstra benet över det högra och lutade sig bakåt i besöksfåtöljen och log belåtet. Givet platsen för hans specialutbildning var det inte särskilt svårt för honom att gissa vilken fiende som avsågs.
- Ja, hur står det till med Kung Juan Carlos nuförtiden? flikade han in och nickade för att markera att han till fullo förstått läget.
Ulfuel Samson masserade sin högra tinning samtidigt som han tog ett djupt andetag och undrade var cigaretterna kunde vara.
- Jeltsin har problem med att kontrollera atomstridspetsarna. Han har via inofficiella kanaler bett om vår hjälp. Tydligen har en svårhanterlig hotbild dykt upp.

Inte Spanien, tänkte Lindroth oroat. Gode gud, har Jeltsin hotat Norge med kärnvapen?! Men varför i hela världen tror de att vi skulle vilja hjälpa till? Politik. Allting är politiskt spel bakom kulisserna. Nog för att vi har haft våra oenigheter med norrmännen, men därifrån till att slå påsarna ihop med ryssarna för att bomba ihjäl dem är ett långt kliv. Möjligen fanns det en enkel och logisk förklaring till det här. Den där bilden kanske gav några svar. Lindroth skulle just be om en fotokopia på hotbilden då en lampa flämtade till på Samsons telefon. Chefen för OP5 ryckte åt sig luren, andades tungt i luren och nickade ett par gånger.
- Jag kommer om fem minuter, sade han slutligen och slängde på luren med samma kraft han lyft den med.
- Var var vi? fortsatte han. Jo, Jeltsin har samlat alla kärnvapen från forna Sovjetunionen i Ryssland. Så långt allting bra. Problemet är bara koderna till avfyrningsmekanismerna. De har fallit i orätta händer.
Ulfuel Samson hade nu rest sig upp och gått bort mot bokhyllorna som täckte ena väggen. Han flyttade runt böcker under pressad tystnad tills han med ett kort utrop av lycka fann det han sökt; ett oöppnat paket Camel utan filter. Hastigt, på gränsen till panikartat, slet han upp fliken och skakade ut en cigarett, knackade den mot det ljusbruna bordet av plastlaminat för att med en lustfylld flåsning dra in det första, befriande blosset. Lindroth såg med avsmak på hur Samson sög i sig den ena millimetern död efter den andra.
- Som sagt. I händelse av en skarp situation där Ryssland måste svara med verkanseld i form av atomstridspetsar skall Jeltsin alltså ge klartecken genom att slå in en kod som ger datorerna klartecken att släppa iväg raketerna ur silona. Denna kod är det endast Jeltsin som kan, vilket är en förutsättning för världens trygghet eftersom nätverket av datorer som styr missilavfyrningarna är uppkopplade via Internet, det blev visst billigast på det sättet eller nåt.

Under föreläsningens gång hade Lindroth efterhand fått sammanhanget klart för sig. Norrmännen var utom fara. Antagligen hade förhandlingar lett till att ryssarna dragit tillbaka sitt direkta hot om att bomba dem. Det var bra. För en gång skull hade de svenska politikerna inte klantat sig. Norrmännen hade nu fått en andpaus. Han nickade mot Samson för att markera att han hade bilden klar och kompletterade sin i egna ögon vittgående kunskap med en fråga.
- Vad är det egentligen som är problemet?
Samson tryckte tålmodigt ner sin tredje cigarett i askfatet som föreställde en tom kaffekopp, tände en ny och började tala samtidigt som han drog in det första blosset på den fjärde cigaretten.
- Det som nu inträffat är att det fanns en länk till i kedjan: Mirosmoj Milosevitj, mannen som skapade de programrutiner som styr avfyrningsmekanismerna i nätverket av datorer. Det har nu visat sig att han lämnade kvar en så kallad trojansk häst i systemet. Utan att gå in på detaljer är kontentan att vår vän Mirosmoj nu kan avfyra tillräckligt med kärnvapen för att utrota halva mänskligheten. Han har lyckats undgå GRU i tre månader och Rysslands president har nu i egen hög person ställt en formell begäran till samtliga västvärldens underrättelsetjänster för att lokalisera detta hot mot världsfreden. Låt oss definiera detta som en prekär situation.

Samson pekade med ett gulnande pekfinger mot golvet och fortsatte:
- Som du vet är Sverige en av de främsta nationerna på signalspårning. Mirosmoj måste koppla upp sig mot nätet en gång i veckan för att uppdatera sin trojanska häst. Om han inte ger rätt lösenord kommer samtliga missiler att skickas iväg ur sina silos. Vi har försökt lägga en passiv spårsond på den bärarvåg som länkar samman de olika nätverken av missiler, och det ger långsamt resultat. Vi hinner spåra honom bit för bit, område för område. Vi har markerat ut den stad han befinner sig i och nästa veckas sändning bör leda oss till rätt hus.
Två cigaretter till hade gått åt och Samson reste sig med ett ryck samt blängde på Lindroth.
- Löjtnant Lindroth, sade Samson med sin bästa ordergivarröst.
- Major?
Major Ulfuel Samson vid OP5 började gå mot dörren samtidigt som han gav den formella ordern.
- Du reser till Spanien imorgon för att inspektera de båda nya rekryterna som planerat, men reser vidare efter två dagar.
Lindroth lät ögonen smalna av till små springor och nickade för att markera att han till fullo uppfattat situationen i sin helhet.
- Vart då? frågade han sitt befäl.
Samson öppnade dörren och gjorde en svepande gest med handen för att markera att det var Lindroth och ingen annan som skulle gå ut.
- Till Ryssland, Lindroth. Till Ryssland för att leta efter Mirosmoj.

På väg ut ur byggnaden skakade Lindroth på huvudet. Allt kändes tungt och oviktigt på samma gång. Allt detta meningslösa våld. Ordern hade inte lämnat utrymme för feltolkningar, "Till Ryssland för att leta efter Mirosmoj". Det var hårda ord som talade sitt eget språk. Ännu ett blött jobb. Det var den inofficiella benämningen på mord - blöta jobb. Uttrycket hade ursprungligen myntats i Mainz i Tyskland och avsåg den tvättprocedur som ofta var nödvändig för att rengöra kläderna från blodstänk. Lindroth hade själv fått slänga flera par kostymer efter blöta jobb utan tillgång till kompaktpulvertvättmedel och ljummet vatten. Han skakade än en gång på huvudet och klev ut i den svenska vinterkylan. Allt detta meningslösa våld. Varför?

Av Patrick Stahl 03 sep 2001 13:44