Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

På en iskall perrong i Tokyo

Är det så kärlek ska vara?

Jag satt på en iskall stol i en rad av andra iskalla stolar på en blåsig perrong och väntade på nästa expresståg hem. Det var sen januarikväll i Tokyo och det singlade is-kristaller genom luften, snö så lätt att den inte lämnade några spår på perrongen. Ett och annat vanligt tåg kom och gick, men något expresståg verkade inte dyka upp.

Den enda passagerare förutom jag som envist vägrade ta de vanliga tågen var en tunn japansk tonårstjej som satt och huttrade i vinden. Hon var finklädd och välsminkad, med kjol, bara ben och högklackade skor, och en tunn, tunn jacka. Jag tittade ner på mina handskar, som trots sin tjocklek inte hindrade att jag frös rejält om fingrarna. Tjejen satt och skakade av köld.

Ett par tåg till kom och gick, perrongen fylldes och tömdes på folk som kom med dem, som hjärtslagen i en blodåder. Flickan tittade allt oftare och med ökad förtvivlan på sin klocka. Hon var så kall att hennes ben började anta en blålila nyans. Så annonserades äntligen ett expresståg, och jag blev mycket mer lättad för tjejens skull än för min egen.

Tåget rullade in på stationen och jag ställde mig upp för att gå på. Ut strömmade det vanliga lämmeltåget av anonyma japanska pendlare och tillsammans med dem en behaglig värme som omfamnade mig när jag klev på. Trängseln var nu mer än välkommen. Jag vände mig om innan dörrarna stängdes... och fick syn på flickan som fortfarande satt kvar på raden av stolar ute på perrongen. Hon kramade sina frusna händer och hennes ansikte fylldes av förtvivlan när hon såg att perrongen återigen tömdes på folk. Det slog mig som en blixt att hon inte väntade på ett särskilt tåg, hon väntade på en särskild... passagerare.

Dörrarna gled igen framför mig, och flickan tittade upp och mötte min blick genom rutan av plexiglas. Tårar strömmade nerför hennes kinder. När tåget sakta började rulla var perrongen ödsligt tom sånär som på en stelfrusen, förtvivlad flicka. Hon skakade kraftigt av köld i sina tunna kläder och grät bort sitt smink, men fortsatte ändå att vänta.