Ta mig i röven!

Vid midnatt.

Jag heter Benny, jag är snart trettio och nästan död. Egentligen har jag aldrig levat så man kan säga att döden redan inträffat. För att försöka bryta min ensamhet har jag släpat hit min otympligt tjocka och löjeväckande kropp.

Framför mig står ett urdrucket glas och den där jävla bartendern verkar inte lägga märke till mig. Han går omkring och kråmar sig för brudarna runt bardisken medan en annan stackare står och törstar efter mer. Jag känner mig osynlig och vill bli full. Rejält full. Den enda som ser mig är en plattbröstad brud som stått och glott på mig hela kvällen. Hon ser för jävlig ut men det gör jag också. Fast får jag i mig några öl till blir kanske både hon och jag vackra.

Killen bredvid mig är lång smal, vältränad och har ett flin som ser för jävligt ut. Han har en hårsvall som speglar sig i min kala polerade meja. Framför sig har han två brudar som slåss om honom. De vet att han dragit över massor av brudar men kommer ändå bråka om vems tur det är att följa honom hem. Sedan kommer den lycklige vinnaren gå omkring och snacka hur jävliga killar är som skjuter snabbt och därefter drar. Dagen efter kommer hon att gnälla över att alla killar är lika.

01.30

Äntligen är jag tillräckligt full för att våga sätta in första stöten. Med mitt charmigaste leende går jag fram och försöker övervinna skräcken. En brud med kort kjol i läder och med halva magen bar är mitt första offer. Innan jag kommer ända fram till henne känner jag hjärtat slå allt snabbare. Jag min fuling har ju lika stor rätt som andra killar att stöta på snygga tjejer. Hon flinar åt mig och säger till mig att dra för att sedan föraktfullt vända sig bort. Hälften vågat, hälften vunnit, tänker jag och går på nästa offer.

Efter fyra misslyckade försök vänder jag huvudet åt hon som stått och glott på mig hela kvällen. Jag ser att hon fortfarande inte kan släppa mig med blicken. Jag funderar över om jag ska ta mig några järn så hon kanske går att titta på utan att må illa. Jag slår bort tanken, så kört har inte livet blivit. Jag tränger bort alla defensiva tankar och går istället på offensiven.

01.55

Bingo! Precis innan krogvakten ska kasta ut mig för förargelseväckande beteende klickar det till. Våra blickar möts och med tårar i ögonen famnar vi om varandra. Hon känns späd i mina armar och trilskas inte när mina händer undersöker hennes välformade kropp. Hennes andedräkt luktar ljuvlig hembränt med stänk av finkel. När vi tätt omslingrade går ut från baren kastar jag en blick mot platsen där den stackars övergivna plattbröstade flickan står. Hon kastar avundsjuka blickar på sin rival och jag njuter av segern.

02.45

Ta dig i röven läsare, vad som hände vid denna tid får ni läsa om i en billigare blaska. Sitt privatliv ska man hålla för sig själv.

Söndag 20.30 fem år senare.

Trudelutten spelar glatt från tevens högtalare och i rutan framträder Bo Hanson. Han lovar mig ishockey, backhoppning, längdskidåkning och på slutet en snutt jävla konståkning. Att säga jag mår bra är att underskatta mina känslor, jag är i himmelen. Ända tills jag tre minuter över halv nio blir bryskt avbruten.

"Diskmaskinen krånglar igen", säger min fru. "Vill du även se till din son och dotter innan du lagar maskinen. De såg en hemsk film i eftermiddags och kan inte sova."

Jag rusar upp till ungarna, släcker deras lampor och talar om för dem att det blir stryk om de inte somnar omedelbart. Med älgliknande kliv tar jag mig sedan åter nerför trapporna till köket och smäller till diskmaskinen med näven. Den funkar inte. Under sträng översyn tvingar min fru mig att diska för hand. När jag med stresshormonerna utanför skjortan åter slår mig ner vid teven börjar den jävla konståkningen. Sedan är sportnytt slut. Jag gråter. Jag är snart trettiofem och nästan död, tänker jag. Egentligen har jag aldrig levat så man kan säga att döden redan inträffat.

Av John Jensen 31 aug 2001 09:44