Processen

LOGIKENS LÖNNMÖRDARE

I Kafkas tillvaro finns det alltid i bakgrunden en slags stark ogripbar makt som driver någon stackars människa till vansinne och slår hela dennes värld i spillror utan att personen förstår varför eller kan göra något åt det.

Låter detta förvirrande? Välkommen in i Frans Kafkas underbara värld. Hans värld följer inte de lagar och regler som vi är vana vid. Han gör processen kort med logiskt och nyktert tänkande. Syftet med denna text är att försöka tyda och analysera ett av Frans Kafkas mest kända verk "Processen". Är det en syrlig parodi på den tröga byråkratin som vi alla väl någon gång har blivit utsatta för? Kanske meningen är djupare än så och det är ett försök att visa hur människor förtryckte och stötte bort honom under hans uppväxt? I Kafkas värld finns det under alla omständigheter alltid fler frågor än svar. Men en fråga som upprepade gånger dyker upp efter att ha läst boken är: Måste allting ha en mening eller lösning?

Frans Kafka föddes i Prag 1883 och började spåra ur redan i skolan. Han ansåg sig totalt oduglig och obildbar och fasade för varje läxläsning. Här var det inte fråga om vanlig brist på självförtroende utan rent och skärt självförakt.

Var han inte tillräckligt missnöjd med sig själv var han missnöjd bara därför. Naturligtvis hatade han sin far också, ett hatobjekt som fick åtskilliga välformulerade örfilar i de otaliga brev och dagboksanteckningar som trots allt finns sparade. Trots allt, eftersom Kafka hade för vana att elda upp det mesta han skrev. Hade inte vännen och osjälviske författarkollegan Max Brod, som försummade sin egen karriär för sin väns skull, mot Kafkas vilja bevarat hans manus hade han varit tämligen okänd i dag.

Den ensamme Frans Kafka tillbringade merparten av sitt 41-åriga liv i föräldrarnas trånga lägenhet tillsammans med tre systrar, kanariefåglar och den ständigt skrikande hypokondriske fadern. Under dessa miserabla förhållanden satt han och skrev på berättelser om saker som hur han till exempel vaknar en morgon och har förvandlats till en skalbagge "Förvandlingen".

På dagarna jobbade Kafka på en slags försäkringskassa och agerade skötsam kugge i en gigantisk sekelskiftesbyråkrati. Han förstod vad han höll på med och under det nattliga skrivandet återkom kontorsslaveriet i form av romanerna "Processen" och "Slottet".

Kärlekslivet då? Jo, Kafka sprang ganska ofta på bordeller, det gjorde alla vid den här tiden. Det var ett sundare alternativ till onani som man ju blev både blind, förlamad och vansinnig av. "Vanliga" flickor umgicks han mest med via brev. De fyra-fem "allvarliga" förbindelser han stod ut med var huvudsakligen skriftliga angelägenheter.

"Samlag är straffet för lyckan att vara tillsammans", ansåg han. Dessutom inbillade Kafka sig att han var impotent. Och var han inte impotent så skyllde han på sin, enligt egen uppgift, överdrivet klena utrustning. Både de anspråkslösa genitalerna och motviljan till sexuella utsvävningar hade Kafka för övrigt gemensamt med sin store idol Napoleon. Det hade han tagit reda på och i detalj berättat för en viss fröken Bauer som han för övrigt var nära att gifta sig med. Brevledes då naturligtvis. Men hon, liksom många andra, stod ut ändå. Damerna fann nämligen Kafka både snygg och fängslande. Men det struntade Kafka i och ägnade nätterna igenom hela sin koncentration mot skrivbordet och sina besynnerliga berättelser.

När första världskriget bröt ut efter nästan 50 år av fred nedtecknade han följande berömda fras i sin dagbok: "Tyskland har förklarat Ryssland krig. Simmade på eftermiddagen." Franz Kafka avled i tuberkulos 1924. Hans sista ord uttalades till läkaren och löd:
"Döda mig, annars är du en mördare."

"Processen" handlar om en man, Josef K. som en morgon när han vaknar blir häktad. Han får aldrig reda på varför eller vad för slags brott han förmodas ha begått. Josef K. som är en högt uppsatt prokurist en slags bankchef blir först väldigt upprörd men lugnar sig sedan. Det hela måste förstås vara ett misstag av någon slarvig liten tjänsteman. Men det visar sig inte vara så enkelt. Under bokens gång försöker Josef K. leta sig fram till en domstol som kan rentvå honom. På detta sätt tror han sig kunna bli kvitt sin skuld samt frigöra sig ifrån den alltmer krävande processen som växer upp runt hans häktning. Efter att själv ha misslyckats åtskilliga gånger, tar han hjälp av bland annat en advokat och en gammal målare. Dessa tycks dock bara snärja honom djupare in i processens härva.

Mycket mer än så här finns egentligen inte att skriva om handlingen då jag finner den en aning mager. Hela boken genomträngs av en ironisk distans till möjligheten att säga sanningen. I början av boken känns det definitivt som Kafka är en elak hjärnvridare som bara vill förbrylla. Mängder med symboler och metaforer som man känner är alldeles för enkla för att bara accepteras. De måste analyseras och få en djupare mening. Är det människans förhållande till makten? Är det maktlösheten man känner inför vissa uppgifter? Men varför måste allting gå att förklara? Han spelar kanske bara ett lömskt och riktigt elakt spel med våra stackars enkelspåriga hjärnor.

Det hade mycket väl kunna vara Kafka som stal brandsläckaren på Hindenburg eller gömde kikarna för utkiksmännen på Titanic. Det är den sortens råa elakhet som man i början undrar om inte Kafka förfogade över. Det känns som om den gode Franz driver med en. Men ju längre in i boken man kommer förstår man ? att så inte är fallet. Berättelsen, själva processen, är inte det väsentliga. Det är bara en slags spegling till en djupare kamp, en inre strid. Så tanken som slog en i början av boken att historien bara skulle vara en ifrågasättning eller rent av förlöjling av rättssystemet får allt mindre fäste, allt eftersom sidorna avverkas i rask takt. För i rask takt går det.

Men dras ohjälpligt och hänsynslöst in i hans underliga värld och uppslukas totalt av Kafkas absurda figurer som man efter hand skrämmande nog! hittar många igenkännande drag hos. Det är Josef K. som står för berättarperspektivet. Via hans sinnen lotsas vi genom 1910-talets Berlin. Ett irrande i mörka ödsliga gränder på jakt efter aldrig riktigt utformade frågor. Emellanåt kan historien få underliga utsvävningar. Men Kafka ger aldrig några förklaringar till de egendomliga saker som sker i hans berättelser. Han håller fast vid sin ologiska utgångspunkt. Personen vaknar inte ur sin mardröm. Istället lägger Kafka in trovärdiga detaljer så att den otroliga historien känns verklig.

Slutet i boken känns dock inte riktigt rätt. Det är lite väl blodigt och enkelt för att passa in i helheten. Eftersom boken inte var avslutad när Kafka dog redigerade som bekant Max Brod samman den. Kanske är det hans ord som avslutar verket? Kanske är det ett mittparti av boken där K. drömmer om avrättningen för att få ett slut på processen? Hur det än är känns det som Max Brod har tyckt det var ett lämpligt slut och på ett eller annat sätt placerat stycket där.

I hela sitt liv stod Franz Kafka utanför systemet. Tyskspråkig i Tjeckien. Jude, därför utfryst ur stadens tyska koloni. Inte troende, så han var inte välkommen i det judiska församlingslivet. Kan detta vara något han försöker visa i "Processen"? Eller handlar den om hur vi skall kunna bli kvitt vår egen skuld. Det finns oändligt många tolkningar.

Franz Kafka räknas till den naturalistiska skolan. Han beskriver omvärlden exceptionellt noggrant. Men trots dessa noggranna beskrivningar är det inte en verklig värld han visar upp i sina verk. Det liknar mer en drömvärld. Men för personerna i hans böcker är det inte en dröm. Man anar hela tiden någon kraft i bakgrunden men kan aldrig greppa den. Kafka har till och med fått en sinnesstämning uppkallad efter sig. Kafka-stämning något mardrömslikt men ändå närvarande. Något påtagligt hotfullt men undanglidande.

Hans berättelser är fulla av symbolik som är väldigt svår att tolka, om det överhuvudtaget går. Det finns ingen lösning, inget facit, ingen mening, inget mål. Kanske bokens storhet består till stor del av omöjligheten till att förklara den. På det ytliga planet går det dock inte att undgå Kafkas samhällskritik. Den lilla människans kamp mot det övermäktiga förmyndarsamhället.

Språket han använder är enkelt och stramt. I sammanhanget passar det emellertid alldeles utmärkt. Det är i början av seklet och med mycket byråkrati. Eventuellt är det enkla språket en protest mot den extremt verbala övermaktseliten.

Det finns många värdemätare i jakten på att utse en så kallad klassiker. De vanligaste litteraturvetenskapliga grunderna är oftast nyskapande former och nya motivval. På sätt och vis skapade Kafka en ny form när han omvandlade vardagliga händelser till psykopatiska skräcknoveller.

Motivvalet kanske inte är så nyskapande. Samvetsfrågan vid ett brott har ju bland annat Zola skildrat i "Thérèse Raquin" och Dostojevskij i "Brott och straff". Som helhet tycker jag nog ändå att "Processen" med god marginal överskrider kriterierna för att få kallas en klassiker. Med det enkla språket skapar han en fantastiskt komplicerad värld där ingenting kan tas för givet. Hans blandning av realism och mardrömslik logisk skärpa gör hans skildringar så speciella.

Jag tycker absolut att alla som inte faller under rubriken analfabeter skall läsa boken. Direkt efter att det sista ordet är läst blir intrycket inget speciellt. Lite virrigt och osammanhängande. Men allteftersom dagarna går kommer man dock på sig själv med att gå och tänka på bokens innehåll. Boken blir bättre och bättre ju mer distans man får till den. Alla de dolda signalerna i berättelsen vägrar att släppa taget om en. Varför denna eviga, utsiktslösa jakt efter svar? Med ett ryck vaknar man upp ur sitt dagdrömmeri och finner sig själv stående i köket, funderandes på om livet måste ha en mening.

Plötsligt är det inte längre självklart att sista pusselbiten passar.

Av Mattias Jeppsson 31 aug 2001 15:14