Kvinnan i forsen, en deckare, del 11

Johan hade fått övernattat hos Långholmen. Nästa dag ringde han till Norrköping och fick beskedet att hans bil var reparerad. Han tog även kontakt med huvudredaktionen i Stockholm. Av de uppgifter han hade faxat upp direkt till redaktör Holmér hade denna att bli eld och lågor. Holmér berättade sedan i telefon att polisen fått upp ett spår om sprängningen utanför Solvalla.
"Jag har skickat Ulla på presskonferensen", sade Holmér.
"Hur blir det om polisen fått upp ett spår om att Roger blivit mördad av någon form av spelmaffia", frågade Johan.
"Vi kör på som vi tänkt, mordet på kvinnan i forsen är tillräckligt intressant att följa upp."

Holmér och Johan lade sedan upp det fortsatta arbetet. Långholmen skulle få klartecken från Stockholm att gräva vidare i den före detta restaurangägaren Niklas samröre med någon form av jugoslavisk maffia. Robert Stenhammare var på Mallorca och forskade i vad Karl gjort ön. Johan själv skulle ta tåget till Norrköping och hämta sin bil och därefter köra ner till Helsingborg i Skåne, där far och son Ulfvenstam bott. Han skulle fortsätta att undersöka Alvin Ulfvenstam bakgrund.

Han kände sig som en förälder som skulle åka och hämta sitt barn efter en sommar på kollo. Det var visserligen bara en bil han skulle återse, men bilen hade han umgåtts med huvuddelen av sitt liv, och han såg den som sin enda kvarvarande familjemedlem. Han hoppades att mekanikern uppe i Norrköping vårdat den ömt och att operationen - förlåt, reparationen - givit önskat resultat.

Framför den församlade presshopen stod han och svettades. Han hade tre dagar innan anlänt från Göteborg, blivit insatt i ärendet och fått förtroendet att basa över hela utredningen. Möller var ingen vän av rampljusets sken. Han kände hur kylan intog den delen av ryggen som för en stund sedan värmts upp av varm svett. Svetten hade gjort sitt arbete och kylt ner stället under kavajen och han frös nu om ryggen samtidigt som resten av kroppen var varm. Han trodde om sig själv att orden inte skulle komma ur munnen.

Att den ivriga hopen framför honom endast skulle få ett bräkande. Han kisade mot TV-kamerornas lampor och nervositeten släppte då rösten automatiskt sade det han förberett.
"Bombmordet på Roger Vilgotssons har troligen gjorts av en ensam mördare", sade Möller i klar och tydlig ton som överraskade honom själv. "Vi har funnit ett meddelande på ett kafé strax utanför Norrköping där fingeravtrycken stämmer överens med ett som våra tekniker otroligt nog säkrat på brottsplatsen." Han visade upp en inkapslad servett och förklarade vad där stod.

Ulla hade inte fått fram någon fråga men antecknade flitigt vad Möller sagt samt svaren på de andra reportrarnas frågor. Hon tyckte synd om den store kraftiga kommissarien som ansträngde sig att svara på alla dessa frågor som haglade mot honom. Texten på servetten var små anteckningar som beskrev författarens tankar. "Det känns tomt. En man som gjort mig ont är nu förpassad till eviga vila. Mitt kall är över och endast min egen död är kvar. Jag ser det inte som en hämnd utan istället är nu rättvisa skipad. Han spelade med sitt öde men nu har jag vunnit och samtidigt förlorat. Jag åker nu hem och endast resterna efter ett fyrverkeri finns kvar."

Ulla kände på stämningen att kvällspressen inte skulle släppa tanken på att ett organiserad brottssyndikat låg bakom mordet.
"Vad säger att det inte är en lejd mördares tankar som är nedtecknad på servetten", skriker en reporter.
"Tror ni att en sådan skulle sitta och skriva ner sina tankar på en servett", svarade Möller och såg skräckslaget framför sig morgondagens rubriker. Den lejde Servettbombarens testamente. Han berättade sedan varför ingen sett vem bombmannen var. Servetten hade hittats några dagar efter bombattentatet och ingen på cafét visste vilken gäst som lämnat den. Det fanns dock ett vittne som inte hörts ännu. Han ville nu efterlysa en polsk servitris som arbetat den veckan. På frågan om hon arbetat svart svarade han att det var en fråga för en annan instans. Polisen ville inte skrämma iväg sina vittnen.

Ulla hade efter presskonferensen ringt och fått en intervju med Rogers änka Silva. Hon hade talat om att hon var ute för att ta reda på sanningen om hennes makes död. Silva hade varit kort i tonen mot henne. När Ulla förklarat att intervjun skulle gå ut på att försöka rentvå hennes man från misstanken om att ha samröre med någon form av brottslighet hade Silva mjuknat.

Hon satt nu med stora ögon och öppen mun när taxin svängde in på gången till den magnifika villan. Utifrån vägen hade villan varit dold av en häck. När taxin väl var innanför grinden körde den uppför en lång stenlagd väg kantad av vacker konst i marmor och sten. Bakom villan bredde Stockholms skärgård ut sig. Det vackra scenariot förstärktes av solens nedgång bortom kobbarna.

Hon hade väntat sig att dörren skulle öppnas av en betjänt i svart frack, men den som öppnade var en liten, mager och till synes sliten kvinna. Kvinnan presenterade sig som Silva. Ulla tog ett steg tillbaka när Silvas spritindränkta andedräkt slog emot henne. Hon visste att kvinnan framför henne var jämnårig med henne själv, men ansåg att Silva såg betydligt äldre ut än sina tjugofem år. Trots att hon var mager var ansiktet pösigt och ringar under hennes ögon skvallrade om sömnlösa nätter. Ulla märkte att hon nyss gråtit.

När hon stigit in i huset möttes hon av ett ödsligt tomrum. Hon fick känslan av att det fattades någonting. Det som saknas här är liv, tänkte hon. De enda möblerna som fanns i den stora undervåningen var en tre och tvåsitsig soffa, en öronlappsfåtölj och ett litet bord helt i glas. Till vänster vid ingången stod en stor bardisk vilken blänkte av osmakligt röd. När de satt sig till rätta pratade Silvia som om hon innan övat på vad hon skulle säga.
"Roger ville ha huset på detta vis. Han slog ut alla väggarna och gjorde ett enda sort rum av undervåningen. Min far gav oss huset i bröllopsgåva och sade att han fick göra med det som han ville."

Silva satte punkt där och hennes blick fladdrade åt bardiskens håll. Efter viss tvekan frågade hon om Ulla ville ha något starkt. Hon tackade nej till drinken, hon äcklades över att dricka i detta hus. Silva gick ändå bort till baren för att betjäna sig själv. Hon ställde sig och blandade till en hemmagjord San Fransisco med överdrivet mycket vodka.

Medan hon blandade till sig sin drink förklarade hon för Ulla att huset höll på att tömmas på sina möbler och att hon snart skulle flytta hem till sin far. När hon kom tillbaka och satte sig tömde hon genast glaset i ett svep.
"Hoppsan", sade hon, "jag brukar inte göra såhär." Hon reste sig, vandrade tillbaka till bardisken och gjorde sig i ordning ytterligare en drink.

Ulla både läskades och äcklades av sitt intervjuobjekts drickande. Hon misstänkte att det inte var ovanligt att Silva var berusad. Innan de pratat färdigt hade Silva fått i sig ytterligare sprit och till slut somnat i soffan. Till och med efter att Ulla hade slagit igen den tjocka ytterdörren kunde hon höra kvinnans snarkningar. Under sitt hade Ulla fått reda på mycket om hennes man.

Silva hade träffat Roger när hon var nitton år. Hon var dotter till en av Sveriges rikaste finansmän och levde då ett liv i fart och fläkt. De hade träffats på ett av Stockholms innerställen. Hon hade charmats av hans lustiga dialekt och barnsligt nyfikna blick. Hon hade varit van med att killar i hennes bekantskapskrets inte brukat hålla på plånboken, men han hade bokstavligen strött sina pengar över henne. Det hade tagit lång tid innan han berättat att han var yrkesspelare. Det hade tagit ännu längre tid innan hon förstått att han spelat med mycket pengar innan han kammat hem en av sina största vinster, nämligen att bli gift med dottern till en av Stockholms kändast affärsmän.

Hon hade förnekat att han levt på henne. Roger hade nämligen varit en enormt skicklig spelare. Han hade egenhändigt försörjt för deras dyrbara leverne. Det enda han hade tagit emot från Silvas far var huset. Bland det sista Silva sagt, innan hon somnade, var att Roger aldrig hade någon kontakt med någon form av brottslig verksamhet, det hade han varit för skicklig för.

Ulla visste att det fanns två sorters yrkesspelare. De som tjänade pengar på att tvätta svarta pengar till vita genom att sälja vinstbongar till överpris samt de som skötte sig själva och endast höll sig till sin spelskicklighet. Hennes kontaktman i spelvärlden, Hinken, hade sagt:

"Den jäveln var den skickligaste och kallaste spelaren jag någonsin mött. Roger var något av en legend i spelkretsen och har inte behövt göra något olagligt. Att han slutat sina dagar sprängd i bitar av någon, kunde om det hela inte var ett olyckligt misstag, endast hänt för att någon varit avundsjuk på honom."

Ulla skulle skriva att det mesta pekade på att det var en ensam vettvilling till mördare som hade placerat bomben under Rogers bil. Hon visste inte om mordet hade något med mordet på kvinnan utanför Borängen att göra, men var övertygad om att mordet inte hade någon koppling med Rogers spelande.

Samma dag som Robert Stenhammar skulle resa till Mallorca hade han ringt till sin gamla kollega Putte på Kvällstidningen.

"Jag har med mig material som kan härledas till mordet av svensken på Mallorca", hade Stenhammar sagt direkt efter att de suttit sig vid sitt vanliga bord. Servitrisen som kommit fram till dem hade endast sagt. "kaffe och konjak som vanligt?", de båda männen hade nickat utan att säga ett ord.

"Jag tror att ni har användning av mitt material", hade han fortsatt efter att servitrisen lämnat dem, "och jag vill ha bra betalt". Putte hade nickat åt honom och lagt fram ett kuvert.
"Jag ska i kväll resa ner till Mallorca och ta reda på mer. Hittar jag något av värde så blir jag glad om du har ett kuvert till, ni spar ju in resan."

Under kaffet hade inget mer sagts. De båda männen hade sedan lämnat cafét under tystnad.

Av John Jensen 31 aug 2001 11:19