Kock Otto - del 2

Löjtnant Lindroth vred sig i sängen. Svetten var en blank film över ansiktet och han mumlade oroligt i sömnen när han ännu en gång drömde mardrömmar om ett liv som rymdkock.

Rymden sprack upp i en reva av ljus och en massiv, spjutliknande metallkropp sprängde fram genom det som tidigare varit ett svart, stjärnbestrött tomrum. Om vakuumet hade kunnat bära ljudvågor skulle tystnaden ha blåsts bort med ett rasande vrål av skrikande generatorer som accelererade det tunga skeppet genom ljusår av mörker.

- Femton timmar till hemkomst, ekade en känslolös röst genom det svagt upplysta rummet. Hans hand rörde sig över kaptenens ansikte, fladdrade framför ögonen. De frusna ögongloberna varken blinkade till eller visade några andra tecken på att reagera. Femton dioder sken upp kaptenens högra ansiktshalva. De blinkade inte. Tidtagaruret stod stilla, alldeles stilla.

Ingen kraft i världen skulle väcka kaptenen. Han hade trillat över gränsen i sin dvala och skulle aldrig mer vakna. Lindroth drog tillbaks sin hand och tittade på den. Den kändes kall och stum. Med en ansträngning vred han kroppen ur sitt läge snett ovanför kaptenens sovmaskin, snurrande rörelser som fick honom att sprattlande som en döende fisk vända sig mot rummets rad av sovmaskiner. Trettio stycken. Tre av dem hade en blinkande rad dioder som indikerade kryosömnens djup. Femton blinkande dioder betydde en femtondels åldrande, femton års sömn gjorde att man åldrades ett år fysiskt.

En maskin var öppen. Det var Lindroths egen. Alla dioder hade slocknat.

Tre maskiner hade mellan fyra och fem dioder som blinkade. Om ett par timmar skulle de öppnas och tre av besättningsmännen skulle göra honom sällskap. Tjugosex sovmaskiner hade klart lysande dioder som indikerade en evig sömn.

Lindroth skakade på huvudet och parerade omedvetet den gungning som skakningen försatte hans tyngdlösa kropp i. Vad hade hänt? Varför hade alla dessa ofelbara maskiner spårat ur? Varför hade hans och de tre andras sovmaskiner fungerat? Varför just deras? Han visste inte ens vilket år det var. Famlande höjde han sin stekspade och måttade med den i luften som om han försökte vända en viktlös omelett. Han insåg att han måste försöka nå sin saltkvarn för att inte...

- Rymdkock?

Psykologen bakom det spegelblankt polerade bordet av svartbetsad ek log ett tveksamt intresserat leende, sprätte bort ett osynligt dammkorn från sin sjukligt konservativa slips och fortsatte:

- Kock? I rymden? Kock, Otto?

Utan att veta om det hade psykologen råkat fästa ett epitet vid löjtnant Otto Lindroths namn, ett epitet som skulle komma att cirkulera i medicinsk-psykoterapeutiska underrättelsekretsar en lång tid framöver. Kock Otto, den sydsvenske spionen.

Otto skakade på huvudet och sköt med en uppgiven gest upp axlarna i öronhöjd.
- Jag inser att det låter konstigt och att jag kanske borde gå hit oftare. Men det är först efter de senaste uppdragen som jag börjat få de här drömmarna varje natt. Ibland vet jag inte vad som är dröm och vad som verkligen inträffar i mitt liv. Det är som om....

Psykologen hade slutat lyssna, höjde nu ett ögonbryn och lade huvudet på sned. I ögonvrån hade han just uppmärksammat en fluga som hade haft den oerhörda fräckheten att sätta sig mitt på hans namnskylt. "Dr Erik van Lebercnödel" stod det med underbart relieftryck på skylten bredvid dörren. Just nu stod där med flugans hjälp "Lebércnödel". Utan att lägga om sin intresserade blick som främst var riktad mot löjtnant Lindroths ansikte trevade han långsamt med högerhanden mot den skrivbordslåda i vilken han förvarade sin antiflugspray. Han förbannade redan flugan för dess fräckhet och hade långt gångna planer på att retalliera med det yttersta straffet.

Löjtnanten mitt emot anade att doktorns uppmärksamhet hade distraherats och stelnade omärkligt till. Långsamt, ytterst långsamt vände han huvudet tills han i ögonvrån kunde fastslå föremålet för doktorns huvudbry. Med en knappt märkbar nick bekräftade han för Lebercnödel att han hade uppfattat situationen i sin helhet och fortsatte i samma ton som om han ännu berättade om sina frustrerande drömmar:
- Rör dig inte, jag hanterar det.

Samtidigt som doktorn tryckte ner sitt ena ögonbryn i en förvirrat frågande min rörde sig Löjtnant Lindroth. Det hela gick för fort för en lekman att följa - löjtnantens fem år i södra Spanien - vid det spanska elitförbandet la Légion i Malaga - hade etsat fast ett otal reflexmässiga rörelser i hans ryggrad. Närstrid mot flygande insekter var bara en av de många övningar hans Sergante de Ejercicios hade tvingat honom att repetera gång på gång tills det känts lika naturligt att slå för att döda som att svepa en öl.

Den rutin han nu utförde i en enda smidig rörelse förde hans högerhand mot vaden samtidigt som han i en framåtrullande rörelse tycktes glida ur psykologmottagningens besöksdivan. Innan han hunnit nudda golvet höll han i sin bladet till sin commandokniv och när den rullande rörelsen förde upp honom i knästående position med perfekt balans var kniven redan på väg genom luften. Det blåaktiga stålet av specialhärdat molybdenstål var vikt och uthamrat etthundra gånger, en metod som praktiserades redan för tusen år sen av samurajernas vapensmeder i det uråldriga Japan. Handtaget var av kamouflagefärgad mjukplast.

Knivens 230 gram slog in i namnskylten med det dämpade stötljudet av en knuten näve mot en säck vetemjöl. Lindroth kände sig med ens besvärad. Han behövde inte se efter, han visste redan att han hade klyvt flugan tvärs över ryggen. Knivens spets hade efter tre varvs rotation under den fem meter långa luftfärden genom rummet gått in i flugans kropp precis i den dödande punkten strax bakom huvudet.
- Vad i he... började Lebercnödel förvirrat, men kom sig inte för att avsluta meningen.

Löjtnant Lindroth svor tyst åt sig själv. Han hade handlat reflexmässigt, en ren rutin efter så många år av nötande inlärning. Psykologen skulle säkert tolka det som överspändhet eller, ännu värre - rent skryt. Med nerböjt huvud gick han grubblande fram till dörren och drog loss kniven. Han blockerade Lebercnödels sikt med sin breda, senigt utmejslade ryggtavla och aktade sig noga för att låta psykologen se att flugans rygg var kluven i två perfekta halvor. Det hela skulle antagligen på ett eller annat sätt rapporteras till statsrådet som då bara skulle få nytt vatten på sin kvarn.

Hela underrättelseavdelningen OP5 hängde löst till i hans mening och ändå var avdelningen fortfarande under uppbyggnad. DF hade startat OP5 och värvat Otto direkt från kustjägarskolan i Höllviksnäs. Varifrån förkortningen DF kom visste ingen riktigt säkert men för Otto skulle det alltid betyda Den Fete och löjtnant Lindroth log varmt inombords när han kom att tänka på den man som han ansåg stod honom närmast i livet. Mer som en far än en överordnad.

Av Patrick Stahl 30 aug 2001 10:51