Stjärnplockerskan

Då mörker råder natten
men rymden ändå klar som glas,
då vinternattens stillhet isar
och isen inte lagts på sjön,
då vintergatan speglar sig i vattnet
och spegelbildens ljus ger återsken,
ja då, men endast då syns hon
en ensam kvinna på sin färd.

Hon sitter stilla i sin båt, och tysta
årtag rör vid stjärnorna i vattnet
hon sitter som en gammal kvinna böjd
och bär en sjal på gamla kvinnors vis
men ansiktet så blekt är ungt, det återger
den frånvarande månens vinterljus.

hon låter årorna få vila blott
en stund, och spegelbilden stannar still.
En ensam båt i sjön
med vinternattens rymd i djupet.
En ensam båt i natten
i himlavalvets stjärneblänk.

Hon plockar stjärnorna i vattnet,
och lägger dem i nya mönster
i rader, cirklar och girlanger
hon flyttar dem på måfå hit och dit.
och vattnets spegelbild förändras.
Den reflekteras upp mot rymdens grund,
och stjärnorna i rymden byter plats
så de må likna bilden ifrån sjön.

Fast hon har makt att ändra himmelen
som ryms i vattenspegelns djup.
Är Stjärnplockerskan fångad i en evig färd,
och dömd att stanna i sin båt,
att ro från strand till strand
att aldrig lägga till.

Av Susanne Englund 28 aug 2001 13:16