Vikten av den onödiga kunskapen

Min kompis Erik utbrast för några månader sedan:
- "Oskar, hela du är för fan full av onödig kunskap!"
Repliken orsakades av en diskussion mellan mig och några andra kamrater om den gamle diskuslegenden Ricky Bruch och hans roll som stum rövare i Ronja Rövardotter. Först såg jag Eriks kommentar som en pik mot mig som ung lärarstuderande, det vill säga jag borde ta och fylla huvudet med viktigare saker än forna tiders sporthjältar eller myten om hur Motörheads förre trummis Philthy Animal Taylor ramlade av trumstolen på grund av att den oerhörda ljudvolymen satte hans balansnerv i en förödande gungning.
Men när jag nu tänker på hur han sa det, inser jag att det nog låg en smula beundran bakom orden. Som om Erik också skulle velat haft en onödig kunskapsskatt att gräva ur när tillfälle ges.

Hur känner man då igen en onödig kunskap?
Först och främst skall den gärna sägas i förbifarten, till exempel "Pelé, eller som han egentligen heter, Edson Arantes Donascimento.". Karaktäristiskt är också att ingen kommer någonsin ställa en fråga som kräver dina onödiga kunskaper.

Det är därför dessa känns onödiga till en början. Folk nöjer sig med artistnamnet Pelé. Men vetskapen om att man har en arsenal med gömda kunskaper i rockärmen sätter definitivt guldkant på tillvaron.

När man väl har fått tag på en riktigt oviktig kunskap, vill man gärna hålla den hemlig ett tag. Under denna tid funderar man på i vilka sammanhang den eventuellt skulle kunna komma att användas. Man finputsar den och när den är känns bekväm låser man in den bland de andra lärdomarna som ligger och samlar damm i bakhuvudet.

Jag har haft turen att både varit och är fortfarande sportfanatiker och musikälskare, vilket gjort att jag haft möjlighet att snappa upp det bästa av dessa två världar. Gamla OKEJ-reportage om Limahl varvas med fotbollskrönikan Mexiko-VM ´86 och skapar tillsammans en bred flora av onödiga kunskaper.

Jag har till och med haft ett skolämne som till största del bestod av dessa. Under det seriösa namnet "Afroamerikansk musikanalys" fick vi bland annat lära oss vem som var först med att spela på två saxofoner samtidigt Roland Kirk och vad Carolas första rockband hette Standby. Mina klasskamrater stönade medan jag satt som ett ljus och sög i mig varje liten detalj under lektionerna.

Det är just detta som jag vill komma till. Hur kommer det sig att det är de onödiga kunskaperna som fastnar hos skoleleverna och i många fall högskolestudenterna?
Säger jag industrialismen säger du Spinning Jenny. Säger jag Gustav III säger du Ankarström eller Teaterkungen. Istället för att fnysa åt att eleverna lär sig "fel saker" borde man istället lägga in fler små onödiga inlägg i undervisningen för att på så sätt lura i eleverna de stora strukturerna och den "riktiga" kunskapen.

I gymnasiet drog min historielärare en snabb anekdot om Ludvig XIV:s hälsoproblem, som kom sig av att kungens läkare såg tänder som roten till värk och elände. Han drog därför ut samtliga av kungens tänder, vilket medförde att maten åkte otuggad ner i den majestätiska magsäcken med horribla smärtor som påföljd. Detta är fortfarande en viktig del i min uppfattning av 1600-talets Europa.

Alltså är all kunskap mer eller mindre viktig, det beror på i vilket syfte man tänker använda den. För mig kan kunskap vara viktig om den får någon att skratta, som när jag upplyste Erik om att Tommy Lee och Nikki Sixx i Mötley Crüe roade sig med att injicera Jack Daniels rakt in i magen under det vilda åttiotalet.

Alla vill vi väl kunna saker som den andre inte kan. Och det bästa är att ingen kunskap är för onödig för att sparas. Det verkar nämligen som om ju mindre viktig kunskapen är, desto lättare är det att komma ihåg den. Så det är bara att börja samla.

Av Oskar Kvant 27 aug 2001 09:33