En gång för längesedan...

Lord Cardigan såg sig omkring - hurrarop hördes, skriken ljöd i huvudet, krutröken låg i luften fortfarande, nu insåg han att han hade varit med om nåt helgalet - nämligen att anfalla med knappt 673 män i Lätta Brigaden, en grupp i den brittiska armén som hade för uppgift att täcka den Tunga Brigadens anfall.

Lätta brigadens anfall var resultatet av fiendskap, avundsjuka och misstänksamhet mellan tre ! personer i den brittiska armen, en av dom var Lord Cardigan, han var chef för 11:e husarerna, och Lord Lucan som innan kriget köpte till sig en officerbeställning hos 17:e lansiärerna. Och Lord Raglan, överbefälhavaren som var en populär ledare, han hade varit med i Waterloo 39 år tidigare, då hade han fått handen avsågad av fältskären.

Causewaykullarna var svårintagliga, men Tunga brigaden hade tagit en del av de ryska bestättningarna på kullarna, Lord Raglan som hade sitt högkvarter på Cheronose-platån, kunde se bra, och kunde urskilja vilka positioner som intogs.

Raglan bestämde sig att hans infanteri skulle lura ut ryssarna ut från deras värn på höjderna medans hans kavalleri trängde in i dalen och anföll de retirerande ryssarna.

Det var en logisk plan. Nu gjorde de så, men 4:e divisionen gjorde det långsamt, och i mitten satte sig den med 600 man starka Lätta brigaden sig i rörelse och soldaterna var stridslystna som aldrig förr, efter att svartsjukt bevittnat Tunga Brigadens framgångar.

En hel drös med missförstånd mellan befälen gjorde så att Lätta Brigaden inte väntade tills 1:a och 4:e divisionen kom ifatt dom, beordades de att avancera i det spektakulära men vansinniga anfall.

Dessa missförstånd gjorde det omöjligt för Raglan som från sin observationspost på Cherenoseplatån såg hur ryssarna redan börjat dra sig ur sina positioner på Causewaykullarna och rulla ner sina kanoner där de var i säkerhet för huvudstyrkan. Raglan såg att det var lika bra att Lätta Brigaden skulle få anfalla.

Anfallet

Nolan, mannen som överlämnat den fatala ordern såg vart Lätta Brigaden red, och lämnade sin plats i formationen för att varna Cardigan om att ett misstag hade begåtts men, när han hade närmat sig slog en rysk granat precis intill honom, och han och hans häst stupade. Trumpetaren vid Cardigans sida fick ordern att blåsa galopp. Knappt efter att han hunnit ta från trumpeten ur munnen innan han dödades.

De ryska flankerna sköt nu så fort serviserna förmådde och i täten stupade lansiärerna varje sekund. Ändå var det mer än 1,5 kilometer kvar till attackens mål, det ryska artilleriet.

Det fanns ingen trumpetare som kunde signalera karriär, men ryttarnas iver att komma undan regnet av kulor och granater och nå motsatta änden av dalen höjde takten, som blev mer och mer oordnat.

"Håll in 17:e länsiärerna!" skrek Cardigan när hans ryttare hotade att komma förbi sin chef. Ryttare och hästar höll tätt nu, men luckorna slöts genast och det var en hårt sammanslagen mängd djur och kavallerister som galopperade längs den dammiga dalbottnen.

Även hästar som hade tomma sadlar fullföljde attacken tills de fick en kula i sig och stupade.

Brigaden sköts nu från tre håll. En ryttare fick huvudet avskuret men hans kropp satt fortfarande kvar i sadeln och hans lans pekade fortfarande rakt ut.

Plötsligt tätnade dammet och röken och Cardigan och Lätta Brigaden nått det ryska artilleriet. De svepte igenom och många överlevde det anfallet. Men nu måste dom återvända, och då får dom utstå samma helvete.

Menige John Wightman

Wightman, vilkens far hade varit ridlärare åt Cardigan, var en av de överlevande från 17:e lansiärerna. Han berättade senare att vid ritten genom dalen blev han skjuten genom högra knät men han vägrade ge upp, red vidare upp till det ryska artilleriet, där en kosack körde igenom en lans i hans högra lår, men Wightman hann döda kosacken innan denne gjort slut på honom. Hans häst var genomborrad av kulor men han lyckades bryta igenom ryssarnas linjer på den, vända och galoppera tillbaka 400 meter genom dalen innan hästen stupade ner, död. Medan Wightman låg ner träffade en kosack honom åtminstone åtta gånger i nacken, ryggen och högra handen. Men Wightman överlevde och tillbringade resten av livet som krigsfånge.

Cardigan såg sig omkring och såg om sitt ben - ett sår. Han tittade bortemot dalen, där låg det kosacker och engelsmän tillsammans med hästarna - han var jävligt nära att dö med killarna i dalen.

Han hjälteförklarades och hans kommentar var: "Visst var det vansinnigt men det var inte mitt fel".

Av 673 män i den modiga styrkan Lätta Brigaden överlevde 198 tappra män.

Tänk, så tokigt det kan bli ibland.

Av Tomas Lagergren 27 aug 2001 09:53