Liftaren

Fingrarna trummade likt trumpinnar på ratten och kroppen skakade kraftigt. Hon lade all sin koncentration på att hålla bilen på vägbanan. Gud vad hade hon gjort? Hade någon sett henne? Det hade varit som om hon hade klivit ut ur sin egen kropp och iakttagit en annan människas bestialiska handling. Men kvarvarande blod som klibbade mellan fingrarna vittnade om att det verkligen var hon. Som gjort det. Det bestialiska.

Nu gällde det bara att försöka ta sig tillbaka in till stan. Det verkade inte vara helt lätt nu när mörkret hade omslutit den norrländska ödemarken till fullo. Vägen var smal och guppig där hon for fram. Enstaka hus skymtade ibland förbi mellan skogens otaliga träd. I de flesta fönster såg det ut som om människorna hade välkomnat julen till fullo med ljusstakar och julstjärnor. Hon kunde sig riktigt kunna se hur julefrid och julstämning strålade från fönstren. Julefrid, tänkte hon och skrattade bittert för sig själv. Om det var något hon saknade så var det julefrid. Mest frid.

En bils skarpa strålkastare ersatte mörkret framför henne och hon bländade snabbt av. Pulsen steg drastiskt och hon försökte titta ner så mycket som det nu gick när man samtidigt skulle manövrera en bil på en smal väg. Hon såg i ögonvrån den gula bilen med den välkända blå symbolen på passagerarsidans dörr. Postbilen. Hon hoppades starkt att föraren inte hade uppmärksammat henne nämnvärt. Förhoppningsvis hade brevbäraren varit stressad och fullt upptagen med att dela ut de sista julkorten. För säkerhets skull bad en snabb bön till Gud att så skulle vara fallet.

Imorgon var det julafton. Hon var väl medveten om att denna jul skulle vara väldigt olik de andra jular hon upplevt i sitt liv. Snön började sakta falla i mörkret och hon tyckte sig riktigt kunna se hur träden längs vägen ville böja sig ner över henne och ta henne tillfånga och tvinga henne till svars i skogens rättssal för vad hon hade gjort.

Hon tänkte igenom vad hon skulle göra när hon kom hem. Först skulle hon ta en mycket ång, värmande dusch, kasta sina kläder och krypa ner i sängen. Sedan hoppades hon att hennes liv sakta men säkert skulle börja gå i sin vanliga lunk igen, även om hon förstod att det aldrig kunde bli som förr. Det skulle både bli värre och bättre. Bättre för att hon gjort det hon måste. Värre för att hon blivit en mördare. Men innan hennes hemkomst skulle hon stanna bilen på något lämpligt ställe, gå in i skogen och med hjälp av spaden som låg i bagageluckan gräva ner det som kunde klassas som bevis. Bevis i polisiära sammanhang.

Sedan hände allt blixtsnabbt. Plötsligt stod den där. Hon tvärnitade för älgen som stod blixtstilla mitt på vägen. Hon tappade kontrollen över bilen. Den snurrade flera varv innan den voltade ut i skogen. Sedan blev allt tyst och stilla.

Bomull. Precis som bomull, mjukt och behagligt. Hon var trött, mycket trött. Kroppen var bortdomnad. Det enda hon orkade förnimma var just den mjuka bomullen som någon strödde över hennes ansikte. Det var skönt. Allt flöt bort igen.

Is, isande kyla. Hon vaknade med ett ryck av den iskalla känslan som for genom hennes kropp. Var var hon? Varför var hon här? När minnet som i ett dimmoln hann ifatt nuet var det som ett knytnävsslag i magen. Det kändes som om någon tagit tag i hennes innanmäte och rörde om besinningslöst. Hon kände den sura vätskan fylla hennes mun. Strax därefter kräktes hon.

Av Helena Olsson 26 aug 2001 14:38