Hunden, en skräckupplevelse

Barnen hade tjatat hela vintern om att de skulle köpa en hundvalp, men de var så dyra att far och mor inte hade ansett sig ha råd. "Hundar äter mycket och veterinärer samt försäkring kostar", hade fadern sagt. Men nu hade de i köpt en hund, och kommit över den gratis. Det var ingen gullig liten valp, utan en vuxen blandras som såg ruggsliten mager och, enligt fadern, rent äcklig ut. Han hade tyckt att det var det fulaste djur han sett men barnen hade älskat den från första början.

Familjen hade fått hunden av djurens vänner som bara varit glada att hunden fått ett tryggt hem. Hundens före detta ägare hade varit missbrukare. Hunden vande sig fort och tydde sig till barnen, men de vuxna undvek han alltid. Ställde fadern eller modern fram mat åt hunden så undvek han den, men av barnens framställda mat åt han glupskt.

Barnen växte upp, och fadern hade börjat dricka mycket. Han ondgjorde sig på att han, nu när barnen tröttnat, fått sköta om den otacksamma hunden. Hunden hade blivit gammal, ynklig och än fulare i fadern ögon. Han hade de senaste åren börjat dricka allt mer och ju mer sprit han intog desto äckligare ansåg han att hunden blev. Hunden hade motvilligt ätit upp de stackars resterna fadern givit honom. När fadern inte hade kommit åt att slå sin hustru hade han gått lös på hunden. I sin alkoholism hade han förvandlats från en omtänksam, lite försynt människa, till ett odjur.

Barnen hade kommit upp i tonåren och sov ofta över hos sina kompisar. De undvek på detta sätt att se hur allt ondare deras fader blivit. Hustrun, som ofta hade kommit till sitt arbete med blåmärken i ansiktet hade övertalats av sina arbetskamrater att anmäla sin man. Efter att mannen ångestfullt gråtit och lovat henne att sluta med spriten och bli sitt gamla snälla jag, tog hon tillbaka sin anmälan.

Fadern hade varit nykter en vecka, men när han på sitt arbete fått reda på att han fått sparken för att han misskött sig en lång tid, tog han åter till flaskan. Han hade druckit sig vansinnigt berusad och stapplat hemåt. Väl inne i den nästan tomma lägenheten, letade han reda på hunden. Han hade kopplet i näven och sa till djuret, "vill lilla vovven ta en promenad?"

Den gamle ledbrutne hunden lät sig motvilligt kopplas och var sedan fast i fällan. Fadern slet med sig hunden ut på balkongen och band fast kopplet i räcket. Han lyfte sen upp hunden, som lyckats bita av ett rejält köttstycke från hans arm, och slängde sedan ut honom från balkongen. Hunden gnydde ömkligt till när strypkopplet slet till i hans hals. Djuret hängde en bra stund innan döden kom.

Nere på gården samlades en liten grupp människor, som med avsky hade bevittnat hundens lidande. Efter en stund kom fler ut på gården, ut från trappuppgångarna, överallt längst det långa höghuset. De som hade bevittnat hundens plågsamma kamp berättade ursinniga vad som hänt. Mannenss granne, som hade varit ute på gården för att få känna på den sköna vårsolen, tog nu kommandot över folksamlingen. Han skrek med hög röst, "vi går upp och ger den där hustru och djurmisshandlaren vad han förtjänar!"

Folkhopen begav sig sedan in i trappuppgången och tog sig upp till faderns lägenhet. Dörren var inte låst. De trängde sig in, ivriga att få komma först, och fann honom i köket. Han satt med huvud sänkt och hade i näven en tom vinflaska. Fader tittade upp och bakom hans tårar lyste skräcken. Framför honom stod en grupp människor som blängde hotfullt men tyst på honom.

När modern kommit hem hade hon funnit sin man liggande på köksgolvet med krossat huvud. Hon hade tagit sig ut på balkongen för att hämta luft. Hennes förlamade lungor var fyllda av skräck för vad som hänt. Hon fann där deras livlösa hund liggande på golvet med kopplet bundet vid räcket. Hennes första tanke hade varit att barnen snart skulle komma hem. Hon hade då tagit ett skynke, lagt det över hunden och gått tillbaka in i köket. Hon hade varit tvungen att kliva rakt över sin man. Medan hon stått framför diskbänken hade hon varit bekymrat över vad hon skulle säga till sina barn när deras kära hund för alltid var borta.

Den olycksaliga kvinnan hade inte orkat bo kvar i lägenheten. Hon hade tagit med sig sina barn och flyttat till en annan stad. Polisen fick aldrig tag i mördaren och grannarna hade varken sett eller hört någonting. Det flyttade senare in andra människor till lägenheten, men de bodde aldrig kvar så länge. De fick ingen nattro på grund av ljudet av en man och en hund som bråkade och plågade varandra varje natt. Ingen visste varifrån ljudet kom och grannarna skakade alltid oförstående på sina huvuden om någon frågade.

Av John Jensen 26 aug 2001 15:35