Aftonbladets naiva ledare

Aftonbladets ledarsida har, som bekant, tagit ställning för ett svenskt medlemskap i EMU. Liksom många andra EMU -förespråkare ser man EMU som "en potentiell motvikt till det internationella kapitalet" eller nåt liknande. Det låter logiskt och vackert. Kapitalet globaliseras, alltså måste politiken följa efter. Argumentationen stannar dock allt som oftast vid dessa plattityder.

Efter att ha konstaterat att EMU är rätt spår för framtiden följer en ofta dunkel genomgång av hur "motvikten" ska utformas rent konkret. En form av "ideal" konstruktion av EMU målas upp. Det sägs att traktat och fördrag kan ändras, att de inte är för evigt givna etcetera. EMU har, enkelt uttryckt, en potential att bli något annat än det vi ser idag. "What you see is NOT what you get".

Det som slår mig är naiviteten. EMU är, enligt min uppfattning, i det mesta färdigtänkt. Bakom den nuvarande konstruktionen ligger omfattande kompromisser mellan deltagarländerna. Till exempel en oberoende och, troligtvis, konservativ centralbank och en stabilitetspakt för att hålla statsbudgetarna i styr - annars inget tyskt deltagande. Okej, politiken är dynamisk till sin natur men finns det ändå inte en gräns för det politiskt möjliga för ett litet land som Sverige?

I våras frågade jag, vid ett seminarium, den tyska finansministern, Hans Eichel SDP, om det, inom en överskådlig framtid, kan bli aktuellt med en omförhandling av Maastrichtavtalet. Kan man till exempel tänka sig att den "oberoende" centralbanken ställs under direkt politisk kontroll? Svaret blev kort: "Nein". Därpå följde en kort lektion i antiinflationspolitikens välsignande effekter.

I Aftonbladets huvudledare lördagen den 25 augusti ifrågasätter Lena Askling, som också deltog i ovanstående seminarium, den svenska riksbankens nuvarande räntepolitik: "Varför drar ni i bromsen, Riksbanken?". Jag delar Asklings kritik fullt ut. Riktigt intressant blir denna ledare i kontexten av Aftonbladets EMU-positiva hållning.

Askling skriver: "Regeringens finanspolitik och Riksbankens penningpolitik ska samverka så att den ekonomiska tillväxten får lagom gas med god sysselsättning och låg inflation. Gör Riksbanken en helt annan bedömning än regeringen av tillväxten funkar inte samspelet. Det är illa. Vill Riksbanken styra politiken är det ännu värre".

En mindre idealistisk skrivning skulle kunna vara: "Regeringens finanspolitik och Riksbankens penningpolitik kan under gynnsamma omständigheter schysst konjunkturläge samverka så att vi får god sysselsättning och låg inflation. Gör Riksbanken en annan bedömning av konjunkturläget står det dem helt fritt att göra så och regeringen får finna sig i situationen. Det är en konsekvens av riksbankens oberoende ställning och kan uppfattas som bra eller dåligt. Eftersom Riksbanken är oberoende är det naturligt att de på detta sätt kan styra politiken."

Asklings kritik måste således någongång röra Riksbankens oberoende ställning. Om inte denna problematiseras är det svårt att förstå vad som är sakens kärna. Det blir lite som att binda fast sig själv i sängstolparna och sedan gnälla över att ens partner inte lossar på knutarna.

Enligt Riksbankslagen ska inte direktionens ledamöter ta instruktioner från politiker angående penningpolitikens utförande. Än mindre ska de låta sig påverkas av Lena Asklings ledare. "Lever Riksbanken alltid i sin egen värld?" frågar sig Lena Askling. "Nej, inte alltid, men det är lagstadgat att de får göra så om de vill", är mitt svar.

Åter till EMU-frågan. Aftonbladet har drivit en, i mitt tycke, svag argumentation i frågan. Jag skulle vilja be ledarredaktionen att göra följande tankeexperiment. Låt oss anta att det EMU som rent objektivt existerar, med Maastrichtavtalet som grund, verkligen är det EMU som Sverige ska ansluta sig till. Det är ett rimligt antagande som till exempel görs av finansministern i unionens största land. Ett "What you see is what you get" - scenario således.

Hur kan då detta EMU verka som en "motvikt till det internationella kapitalet"? Hur kan den enda institutionen med verklig makt i EMU, den oberoende centralbanken, bidra till en progressiv socialdemokratisk politik? En bank vars egentligen enda uppgift, enligt Maastrichtavtalet, är att upprätthålla prisstabilitet.

Det är mycket möjligt att Sverige håller en folkomröstning om EMU under år 2003. Det är vidare mycket möjligt att folket röstar för en anslutning, eftersom i princip hela parti- och mediaetablissemanget ställer sig bakom en anslutning och auktoritetstron i vårt land visat sig vara stark tidigare läs: EU-omröstningen 1994.

Om Aftonbladet på ledarplats deltar i en kampanj för en anslutning råder jag tidningen att inte, år 2004, leverera kritik mot den europeiska centralbanken när de för en politik som kan bedömas som fullt rimlig utifrån bankens mandat. Om man ändå väljer att kritisera bör man ha i åtanke att det är bankens uppgift att slå dövörat till. Det är konsekvensen av att man inskränkt demokratin på demokratisk väg ett klassiskt politiskt-filosofiskt problem.

Problemet, för att rikta sig till Lena Askling, ligger inte primärt i Riksbankens nuvarande räntepolitik. Problemet rör den institutionella utformningen av banken. Det gäller även, och i mycket större grad, den europeiska centralbanken.

"Varför drar ni i bromsen nu, Aftonbladet?" är måhända en lika berättigad fråga som den tidningen ställer till Riksbanken. Skillnaden är att Askling, till skillnad från Riksbanken och ECB, får ta "instruktioner" från sådana som mig och ompröva sitt förhållningssätt. Använd denna möjlighet konstruktivt.

Av Ingvar Strid 26 aug 2001 13:51