Kvinnan i forsen, en deckare, del 10

Visst var han förvånad över det han fått höra av den pensionerade sjuksystern Sara. Ändå tog tankarna överhand om hur hans alkoholförtäring hade slagit sönder hans och Lenas liv. Lena hade till slut fått nog och lämnat honom. Hon hade träffat en ny man, gift sig och fått barn. Men de hade ändå fortsatt att hålla kontakt med varandra tills han slutligen flyttat från Göteborg.

Därefter hade de inte hörts av och båda hade sedan levt sina egna liv utan att blanda sig i varandras. Nu gick de sida vid sida och han kände en tillfredsställelse över detta som han inte ville känna. De skildes utanför sjukhemmet med ord han inte ansåg hade något innehåll. De lovade varandra att bättre försöka hålla kontakten med varandra i framtiden. Han kunde till och med komma på besök innan han reste vidare.

På sin ensamma vandring mot busshållplatsen tackade han i tysthet fru Fortuna. Jag har haft en förnuftsstridig tur, tänkte han. Han hade ringt till Lena från tidningens arkiv och frågat om hon visste något om privata sjukhus som fanns och funnits i Göteborg på 40-talet. Lena hade svarat honom med att hon, ett år efter att han hade flyttat till Stockholm, arbetat några månader på ett gammalt privat sjukhus som varit verksamt vid den tiden.

När han hade förklarat varför han sökt efter sjukhuset hade hon svarat honom att hon av en pratsam äldre sjuksyster, fått höra en historia om en kvinna av fin familj. Hon hade på 40-talet i hemlighet fött ett oäkta barn vilket adopterats bort strax efter födseln. På hans fråga vart han kunde få tag i sjuksystern hade hon svarat att sjuksystern var inlagd på sjukhemmet där hon nu arbetade. Sjuksystern hade ett år tidigare fått en hjärnblödning.

På bussen från Kungsbacka till centrala Göteborg for tankarna genom huvudet på honom. Han funderade över hur hans liv hade varit om han inte supit. Efter att tio års liv med Lena var slut övertog supandets dimma hans liv. Han och Långholmen hade levt ett hårt liv innan han varit tvungen att fly. Det hade pratats mycket på tidningen om deras levnadsvanor. Redaktör Olsson hade svurit vid de tillfällen de båda herrarna dykt upp på redaktionen, röda i ögonen och stinkandes gammal fylla. Morgonen efter att Sveriges statsminister blivit skjuten, hade Olsson fått nog.

"Jag vore lycklig om alla reportrarna var på alerten när den största nyheten i tidningens historia har hänt under natten", skrek Olsson. Han var illröd i ansiktet och stod så nära de två skamfilade männens andedräkt tillät.

"Av fem närvarande", fortsatte Olsson så högljutt att hela redaktionen skulle höra vad han sa, "är två i sådant tillstånd att det tydligt syns att de festat i goda ro hela natten. Detta nonchalanta uppträdande inför sitt dagliga arbete är för jävligt, jag vill aldrig mer se er två i detta hus!"

Johan och Långholmen hade undergivet gått ner på sina knän och lovat Olsson att ändra sin livsföring om de fick en sista chans. Tiden efter löftet blev svår för de båda.

Johan hade till en början inte vetat vad han skulle syssla med när han inte arbetade. Han hade inte kunnat fylla de tomma hål av tid som uppstått i vardagen när han inte längre drack. Fritiden började kännas som ett ok. Han tog sig till slut i kragen och svalde allt förtret inom sig och började åter att umgås med Lena. Han var även med på hennes bröllop. Det hade varit strax innan han till slut flyttat till Stockholm. Hennes man, Ulf Möller, var poliskommissarie och skåning. När han lärt känna Möller kunde han inte låta bli att tycka om honom. Hon har tur, hade han tänkt. Möllers lugna och gemytligt snälla sätt ger samma intryck som trädet vilket står kvar även efter att stormen bedarrat och allt vid dess sida givit vika. Han är en mentalt stark person och jag en svag stackare som alla tycker synd om.

När han börjat vänja sig vid sin roll som en stackars föredetting som kom på besök ibland hade Johan varit tvungen att flytta. Olsson hade inte vågat att ha både Långholmen och honom på samma arbetsplats. Olsson hade sagt till honom att antingen skrev han under sin avskedsansökan eller så tog han erbjudandet att flytta upp till redaktionen i Stockholm.

"Du ska vara glad över att få en andra och bättre chans", hade Olsson sagt. "Visserligen får din kompis vara kvar, men det endast på grund av att han i motsats till dig gått med på att under ett halvår lägga in sig på en stödklinik för alkoholister. Jag anser att du skulle få sparken med omedelbar verkan, men snäll som jag är, pratade jag med Holmér uppe i Stockholm. Han tror att du är en resurs, bara du håller dig nykter."

När bussen for in i hjärtat av Göteborg tvingade han bort tankarna kring sitt liv. Han koncentrerade sig på att tänka över det han fått reda på av före detta sjuksyster Sara. Det var alltså Kristina Ulfvenstams bror som hade adopterat hennes nyfödda son. Alvin Ulfvenstams biologiska mor är Kristina, och Alvins far och mor är egentligen hans adoptivföräldrar. Han undrade om Alvin Ulfvenstam visste om detta.

Var det han som hade tagit livet av Kristina så hade han, ovetande om det eller ej, mördat sin egen mor. Om han hade fått reda på att Kristina var hans mor så kunde han först satt henne under utpressning, för att sedan, i sin ivern att få allt hon ägde, mördat henne. Det han målade upp föll dock på att det var osannolikt att Alvin Ulfvenstam skulle kunnat utpressa sin mor Kristina med detta. Johan funderade över om Alvin Ulfvenstam istället hade tiggt pengarna av sin mor, för att därefter slutligen mörda henne för arvet.

Johan hade fått erbjudandet att övernatta hos Långholmen. De träffades återigen på tidningens redaktion, men beslöt att arbeta några timmar innan de skulle gå hem. Han fick av Långholmen ett telefonnummer till en av dennes många väninnor. Hon arbetade på SAS och var dataansvarig.
"Om du vill forska i om Alvin Ulfvenstam hade rest till Mallorca samtidigt som mordet på Karl ägt rum kan hon nog kunna ta reda på det", tipsade Långholmen honom. Långholmen förklarade att han redan hade ringt och förvarnat henne. Hon skulle snabbt kunna ta fram de uppgifter han sökte efter.

När han ringde upp Långholmens väninna fick han svaret att ingen vid namnet Alvin Ulfvenstam hade flugit med SAS detta år överhuvudtaget. När han tackade den vänliga kvinnan för upplysningen, avbröt hon honom med att säga:

"Jag tittade efter i vårt arkiv om Alvin Ulfvenstam tidigare rest med oss till Mallorca, och upptäckte då att han har rest dit i slutet av sextiotalet."

"Det var hans far som hade rest", svarade Johan artigt och fortsatte, "fadern for till Mallorca på charter vid den tidpunkten och dog där i en bilolycka."

"Det kan inte stämma", svarade hon, " passageraren hette verkligen Alvin Ulfvenstam och han flög tur och retur under samma dag."

Han visslade till efter att han lagt på luren, och satt en lång stund och funderade. Sedan tog han upp sina anteckningar och tittade på datumet då Alvin Ulfvenstams far förolyckades och jämförde det med datumet han fått av Långholmens väninna. Han såg att datumen stämde och ställde sig sedan den ohyggliga frågan:

"For Alvin Ulfvenstam ner till Mallorca för att på något sätt mörda sin adoptivfar. Hade Alvin Ulfvenstam av någon fått reda på att han var adopterad och sedan sjukligt beslutit sig för att hämnas på fadern därför han inget fått veta?"

Han ansåg sig närmare sanningen, men insåg även att han misstankar kunde vara på fel spår. Han hade inga bevis, men kunde ändå inte slå bort tankarna på att den till synes sympatiska Alvin Ulfvenstam kunde vara en ytters beräknande mördare. Vad han inte kunde förstå, var varför han därefter kanske tagit livet av de tre männen från Lagabyn. Han kunde dock finna ett samband med Ulfvenstams tidigare liv och två av de platserna som de tre männen mördats på. Om Alvin Ulfvenstam utfört alla dessa mord hade han mördat Karls på samma ö där han tog livet av sin far och sprängt Roger där hans far troligen spelat upp sitt arv. Nu återstod det, tänkte han, att finna en koppling med portgången där alkoholmissbrukare Niklas hade blivit mördad.

Av John Jensen 24 aug 2001 13:59