Gympa, endast för kalasbrudar?

Jag heter John och brukar hålla till i stadsparken på dagarna. Vi brukar sitta ett gäng, nedsjunkna i parkens vilstolar och snacka lite. Ibland halar någon renhjärtad
själ fram en kvarting som vi då broderligt delar på.

En dag blev parken invaderad, inte av polisen som brukar köra bort oss, utan av ett gäng friskisar som med hjälp av musik satte igång med lite gympa. Medan vi satt där och spanade på gruppen, som kallade sig för Friskis och Svettis, kom jag att tänka på ett gammalt tal jag höll för en äldre morbror.

Det var ett lyckat tal där jag tog upp hela hans liv i ljus dager. Jag körde genom hela registret: hans generations svåra uppväxt, han envishet och dygd att från springschas bli en aktad kamrer. Vidare höll jag tal om hans mödor med att bilda sig, trots fattigdom, och sedan ta steget in i de framgångsrikas värd. Att han nu i den aktningsvärda åldern av 70 inte trappat av på takten utan var samme målmedvetne Roland som han alltid varit, är enastående.

Det var kanske lite smörigt men talet blev en succé, och jag kunde sedan bli full utan att någon såg snett på mig.
- Vilket fint tal, sa alla och jag förstod att jag gjort
bra ifrån mig den kvällen.

Nu här i stadsparken, ville jag uppleva den stunden igen och kom på den vansinniga idén att göra om min bravad. Jag ställde mig upp inför alla församlade i parken och tog till ord med hög röst:

- Nu skall jag berätta för hela församlingen om något som verkligen ska hyllas idag. Friskis och Svettis, jo ni hörde rätt. Jag vet att jag inte är någon sportig människa, men att sitta i stadsparken och njuta av dessa hurtigt glada och ivriga motionärer är en fröjd för själen.

- Jag åkte, som ung, ibland iväg på en trevlig charterresa, men en sak fick mej att må illa. Då menar jag inte att jag druckit för mycket sprit, det som istället fick mej att må illa var dessa unga, tuggummiluktande snärtor. De rusade av planet, dök in i bussen, hoppade jämfota hos portiern och belamrade hissarna för att komma först upp till rummen. En annan som har hisskräck, tog trapporna upp, och där i trapphuset fick man lite lugn och ro.

Väl framme vid dörren in till rummet blev jag nersprungen av en hop snärtor, klädda i senaste modetajtsen och doftande av billast möjliga parfym. Jag plockade upp mina tappade glasögon och såg förstrött åt dessa monster som nervöst stod och väntande vid hissen.
"Jag var först!" ropade den ene, "markatta!" skrek de andra. Vilken jävla semester de har givit sej in på, tänkte jag.

- När jag lunkade ner till baren, förlåt jag menar polen, för att svalka av mig lite, hörde jag att musiken spelade för fullt i ett rum bredvid. Jag smet in för att kolla
läget och fick mej en chock. Där stod alla jäntorna i nya fina moderiktiga träningskläder och gympade som galningar. En del satt på cyklar och spann och andra gjorde övningar som jag inte trodde fanns.

Varje morgon, förmiddag, eftermiddag och tidig kväll fortskred detta självplågeri i hemliga rummet. Det är trevligt när människor tar sig för något på semestern, men
inte detta "inne-gymnastiserande." Det var 30 grader ute och ett svalkande hav väntade, hade de inte upptäckt att vi var utomlands.

- Det hände dock ibland att dessa små töser tagit sig tid till badverksamhet, liggande på sina luftmadrasser solande sina ryggar. De låg också bredvid poolkanten i olika stela ställningar för att täcka hela sina unga kroppar med
solbränna.

På kvällen var de lediga från sina plikter. Efter timmar med maskering vågade de sig ut till något diskotek som var inne det året. En del blev fulla och skulle vara med i blöta T-shirt tävlingar, fast de flesta tänkte på att sköta sig så de inte blev tjocka. Detta hemska ordet, tjock, var för dem en liten obetydlig fettvalk någonstans på ett känsligt ställe som lår, mage eller rumpa.

- Nä, nu ska jag inte stå och bala, avundsjukt, om ungdomens flyktiga leverne. Låt oss prata om människan, en människa som är som den är, gammal och ung. När jag
sitter här i min vilstol och njuter av alla dessa glada människor som skutta, springer, hoppar och gör, för mig, ogenomförbara gymnastiska rörelser, blir jag glad. I kontrast mot de allvarsamma modegymparna på min semester, finner jag här en glädje och intensitet som dallrar genom hela stadsparken. Friskisarna är klädda efter behag, gammal som ung, en del är tjocka andra magra. Man märker att i Friskis och Svettis går folk och gympar för att ha roligt.

- Jag utropar därför nu ett hurra, inte bara för deras flitiga gymnastiserande utan främst för den varma medmänsklighet de smittar ner oss andra med, hurra, hurra!

Alla människorna i statsparken ställde sig upp, och hurrade med mig för dessa hurtiga människor. Vi såg på gymnasterna att deras ögon fuktades av glädjens tårar och en gammal dam kom fram till mig och sa: "Tack, ni är en god människa."

Är det så nu att ni inte tror på min berättelse så får det vara så. Ni kanske tycker att jag är en lodis som pratar strunt, fyllesnack säger ni. Jag har alltid pratat sanning,
även om min verklighetsuppfattning kanske skiljer sig en smula från er. Okej, det sista i berättelsen kanske var lite att ta i, men det mesta i min berättelse är full
sanning och fakta.

Av John Jensen 24 aug 2001 14:28