Han som slängde kaffekoppar i trän

Vi var ett udda par, han och jag. Jag, 24 bast i jeans och T-shirt. Han, mager som en trana, russinskrynklig, iförd fleecetröjor som han själv prytt med tejpbitar och på måfå påsydda tyglappar. Ändå matchade vi varann. En gång blev vi till och med tillfrågade, visserligen av en gravt dement tant, om vi var bröder.

Vi brukade göra saker tillsammans: åka bil, dricka kallt kaffe - han drack bara kallt - och köpa chokladlådor. Det var trevligt. Ibland blev han orolig och gömde min mormors soptunna under hennes förstutrappa. För det mesta var han glad och uppåt och berättade att han tyckte om mig. Ännu gladare blev han om jag gav honom ett rockmärke som han kunde foga till sin samling på någon av sina fem västar. Han lärde mig mycket, avsevärt mer än vad en enligt journalerna obildbar sinnesslö man med uppskattad intelligens i nivå med en femåring ska kunna lära en universitetsstuderande.

Men så fungerar ju livet inte heller enligt de mallar och system som världens samlande vetenskap ritat upp på fakulteterna och institutionerna. Vi lärde känna varann när jag började jobba inom omsorgen på en av landets sista institutioner, Rönneholms slott utanför Eslöv. Där framlevde då ännu 40-talet knasbollar - allt från tunga autister till gamla byfånar - i baracker med korridorer och ständig tillsyn. De flesta har flyttat till helt egna boenden nu och klarar det, enligt uppgift, alldeles utmärkt.

Nisse - han hette så, min kompis - fick också egen lägenhet med egen spis och egen ringklocka. Vid en ålder av femtioåtta bast befanns han äntligen vara så pass bildbar att han skulle kunna öppna sin egen dörr och skiva sin egen frukostmacka. Även om lägenheten låg i ett hus strax utanför samhället och även om huset också i övrigt bara inrymde svårt utvecklingsstörda människor, så stod Nisses namn på hans dörr lödat på en träbit. Så kul för dig, Nisse, sa tanterna. Bättre sent än aldrig, sa pessimistiske jag.

Vid det laget hade Nisse nämligen levt inlåst sen sju års ålder. Inlåst? Inlåst! På institutionen Vipeholm i Lund, där han vistades 42 år av sitt liv, hade man nycklar till och med till strömbrytarna och kollektivdusch på helgerna. De flesta patienter levde i föreställningen att kanelbullar bakas med ett hål i mitten, eftersom personalen hade för vana att pressa ut de mest fyllningskoncentrerade bitarna till sig själva. I ett rum i det jättelika komplexet, från början avsett som militärförläggning, upprätthöll man livet på en man som i princip bara vara en livlös hjärna i en kuvös.

Viepholm var menat att hysa "svårskötta sinnesslöa". "Svårskötta" var Medicinalstyrelsens term och skulle innebära "sådana som voro farliga för säkerheten genom benägenhet till eldsanläggning och annan förstörelselusta eller våldsamhet mot andra, vidare sådana som vore gravt osnygga och måste tillses och skötas för att ej förorsaka stora obehag för andra, sådana som på grund av utdunstningar och dylikt spred dålig lukt omkring sig, samt sådana som genom skrik och oljud voro plågsamma och uttröttande för sin omgivning".

För en sentida betraktare framstår denna miljö med ett maximum av anonymiserade skötare distanserade läkare och krävande medpatienter, som den absolut sämst lämpade platsen att sätta en överaktiv sjuåring med destruktiva tendenser på. Skulle han nånsin kunna hitta en rimlig nivå där för att kunna gå ut i samhället och få ett fullvärdigt liv? Det resonemanget är anakronistiskt. 1946 trodde ingen att Nisse och hans gelikar nånsin skulle vara kapabla att leva i ensamhushåll med normala förutsättningar. Vipeholm uppfördes för att kunna stå där för evigt.

På Lunds regionarkiv finns hyllrader med tjocka dossierer, innehållande journaler för alla dem som en gång bodde på Vipeholm på 50-talet över tusen stycken idioter, imbecilla, epileptiker och sinnesslöa - allt enligt dåtida terminologi. Vipeholm lades ner 1989, och Nisse flyttades då - utan att få reda på vart han skulle och att han nu aldrig mer skulle tillbaka till sitt gamla hem - till det Rönneholm där vi omsider träffades.

Det är mycket fascinerande läsning att ge sig in i dessa akter. Dess vittnesbörd om dåtidens inställning till människor fogar ännu en pusselbit till den eviga frågan hur man kunde låta Holocaust få ske. I ett brev från Vipeholms överläkare till det vårdhem dit en patient flyttats, står till exempel att läsa: "Be personalen, att han ej får dela rum eller sovsal med yngre medpatienter, ty särskilt för sådana har han visat sig sexuellt intresserad. Blir han för besvärlig får vi väl ta in honom här igen för kastrering. Men det är ju en i pappershänseende litet omständlig procedur, som tar sin tid". Brevet är daterat 1955, tio år efter Hitlers bunkerdöd.

Nisses liv och leverne upptar en hel sån dossier - de flesta har en mapp på tjugotalet sidor - och är en hisnande bergochdalbanefärd mellan tragik och galghumor. Den Nisse jag själv lärde känna, en varmhjärtad, självupptagen, rörlig man med bisarr förkärlek för att med hjälp av pinnar, stegar och obändig vilja fästa kaffekoppar högst upp i björkarna på området, anas mellan raderna. Främst beskrivs han som besvärlig och krävande, ett orosmoment som förstör för medintagna och bringar kaos till ordningen.

Vipeholm var från början avsett som militärt regemente, och andan verkar ha satt sig i väggarna. Gamla vårdare vittnar om att ju högre man klättrade i hierarkin som vårdare, desto mindre behövde man umgås med patienterna och desto mer kunde man ägna sig åt att bädda sängarna så att man kunde studsa enkronor på lakanen. Sadister och pennalister kunde härja fritt - dels understöddes de av det repressiva systemet, dels trodde ingen rimligen på vittnesbörden från några stackars sinnesslöa - och gjorde det.

20/2 1950, tio år gammal, sätts Nisse enligt journalerna för första gången i mufftröja/ skyddskostym tvångströja, 19/9 1953 börjar han nattetid läggas på enkelrum med låst dörr annars låg man i sovsalar. Inte ens dessa maktmedel hindrar den unge i hans framfart: 16/11 1953 noteras att han har "en otrolig skicklighet att draga armarna ur ärmarna på kostymen", och vad gäller enkelrummet så konstateras redan 24/9 1953 att han på kvällen "bundit ihop sin skjorta och kastat denna upp över gardinstången för att på så sätt försöka hala sig upp till ovanfönstret de nedersta äro försedda med luckor och titta ut".

Idag ser ju varje tänkande individ detta som ett sundhetstecken; givetvis vill den trettonårige pojken smaka frihet.

Och det är på den fronten jag menar att jag lärt mig mycket av Nisse. En kollega till mig sa, och detta var enbart menat som nåt positivt: "Sätt Nisse framför plogen, och du får aldrig fåran rak". För Nisse gick sina egna vägar. Trots den låga intelligensnivån - länge uppskattad till att vara i paritet med en treårings - och trots det förtryckande och kvävande system han levde i, lät han hela tiden nyfikenheten segra och styra honom vidare mot nya upptäckter.

Gamla vårdare vittnar om att allt skulle testas för Nisses del. Kan man ta sig in genom den här dörren? Kan jag få ner det här möblemanget i den här sjön? Nisse kom att få röra sig relativt fritt inne på området, och gjorde då gärna raider till protesförrådet, dit han tillverkat eller stulit nycklar, och strax hängde lösben och rullstolar dinglande i träden. Många gånger fick brandkåren komma och plocka ner, och i början av 70-talet var Nisse Vipeholms dyraste patient.

Det finns nånting av Karlsson på taket eller Pippi Långstrump över den här senige mannen, som rastlös flyger runt i den minutiöst ordnade verksamheten och sätter myror i huvet på förstockade vänner av ordning. Journalerna är proppfulla med anteckningar om exakt allt han företar sig - formuleringar av typen "när han är ute i promenadgården passar han gärna på att plocka skor, strumpor eller mössor från slöa patienter och kastar persedlarna över staketet" - och aldrig försöker nån söka svaren i för oss så självklara saker som pubertet eller själva institutionens hämmande och frustrerande inverkan på en själ.

Och på lindgrenfigurernas vis besatt han också en charm, som gör att man även i de rigida daganteckningarna kan ana ett roat överseende: "Patienten fick följa med Lucia-följet iklädd tomtekläder, vilket han mycket uppskattade. Bortsett från att han tog tårtan från Lucia vid kaffedrickningen samt vid återkomsten till avdelningen medförde en radioantenn, som han tillägnat sig i administrationsbyggnaden, hade han skött sig tillfredsställande".

Idag finns inga av den gamla tidens institutioner kvar. Fängelserna står visserligen där de står, men varken psykvård eller omsorg ser ut som de en gång gjorde. Sen 1998 är samtliga institutioner för utvecklingsstörda stängda. De ska normaliseras - det vill säga de ska ut i vanliga lägenheter bland vanliga människor och ges förutsättningarna för ett vanligt liv hur nu ett sånt i dessa queerteoretiska tider ska beskrivas. Detta är givetvis av godo. Problemet är bara att institutioner inte stängs i en handvändning. Det var liksom det som var poängen med dem; de byggdes för att stå där för alltid och såväl personal som intagna vande sig snart vid ett schema ristat i sten.

På gruppboenden och i egna lägenheter sitter landet över idag tusentals människor, lika beroende som alltid av scheman och klockslag. De har det bättre idag än då de satt inlåsta - de får laga sin egen mat i mikrougn, de får välja vilket TV-program de ska se - men de kastar fortfarande i sig maten eftersom de är rädda att nån medintagen ska stjäla den.

I arkiven hittar vi nycklarna till en ganska betydande del av den svenska 1900-talshistorien. Institutionerna är skott på samma gren som tvångssteriliseringar och registrering av tattare - och som miljonprogram och Sergels torg. Det är samma renhetsiver som gjorde att man rev halva landets innerstäder som att man låste in alla avvikande. Jag gick tolv år i offentlig skola. Där var det aldrig nån som sa det. Det fick historien om Nisse lära mig. Det också.

FOTNOT: av hänsyn till Nisse har inga som helst namn ändrats.

Av johan sandersson 23 aug 2001 09:59