På väg att bli den jag vill vara

På väg.

Talar så många vackra ord men tror ibland, och alltför ofta, på det andra som jag inte vill tro på. Andas som mycket välbehag men känner ibland obehag inför det jag vill tro på.

Mina händer skapar det mönster som jag vill väva till mitt liv. Min vilja vill repa upp det som jag inte känner igen mig i, det som jag vill vara men ändå inte är.

Mina drömmar sjunger vackra sånger för mig och jag vill ta dem för sant. Jag vill vara det som jag inte är. Jag vill bli det som jag vill vara.

Hans blick har etsat sig fast på min hinna, jag kan inte skölja bort honom med alla tårar. Tårar som jag inte har. Han vill vara i mitt minne, men jag vägrar göra plats för honom i det förflutna. Jag vill att han ska vara min dröm, för alltid närvarande.

Bitmärken på min hud avslöjar sanningen i dagsljuset. Naglarna som envist grävt ner sig i mig påminner om den smärta som dränker mig när natten är förbi.

Det mörka täcket som är natten låter min verklighet bli den dröm jag vill bli kvar i. Han kyss i min hand bränner in sorgen av det som har varit när solen kysser månen god morgon.

Vill inte ta avsked. Vill inte säga hej då. Allt kommer att försvinna då. Bättre är om jag har lämnar min plats tom bredvid honom innan orden hinner komma för att redigera bort nattens lekar i den nya dagen.

Hans salta smak följer mig då jag går min väg. Som en förbannad påminnelse av ett minne jag inte vill ha. Det salta blir snart beskt om jag inte skyndar mig. Inte vända om. Inte gå tillbaka. Finns inget att återvända till utom en varm manskropp som vilar tungt på sin madrass omsvept av den doft vi givit upphov till under nattens alltför korta timmar.

Morgonbrisen jagar bort hans doft från min befläckade klänning. Ögonen är tunga. Vill drömma om det jag lämnat. Vill ta det för en dröm.

Jag har sagt att han är vacker. Han kan inte förstå. Jag har sagt att han är min vackra, vackra. Jag tror inte att han vill förstå. Kanske vill han inte höra.

Han säger att jag inte ger något av mig själv, ändå har jag kallat honom för min underbara. Jag har sagt att jag tycker om hans doft och hur hans smak lever kvar på min tunga.
Han säger att jag skyddar mig själv, att jag backar undan när det blir allvar, ändå har jag låtit honom vila i min famn när han vill skrika ut sin ilska mot världen.

Han säger att han vill känna mig, höra mig tala livets meningslösheter och det som egentligen betyder något, men när jag skrattar för att orden inte ska borra sig in och orsaka sår, säger han att jag inte menar det jag säger.

Ibland är han inte längre vacker eller underbar för mig, utan burdus, fräck och taktlös. Han skriker av besvikelse när han inte får det han vill ha. Vänder ryggen mot mig när mina ord är mina och inte formulerade som han vill höra dem.
Han säger att han vill att jag stannar kvar, men jag säger att stunden då jag ser honom ligga på madrassen med morgonsolens ljus i ögonen är den perfekta. Det kommer inte att bli bättre än så. Därför måste jag gå.

Mina minnen rymmer bara de perfekta stunderna, det finns inte plats för det misslyckade. Vår stund i morgonens tidiga timme är vacker. Han är som vackrast då och jag känner mig underbar i hans blick.

Han blir arg. Vill inte vara ett minne för mig. Vill för alltid vara närvarande. Men jag vill inte längre drömma om honom. Den perfekta stunden är nu ett minne för mig. Han är ett minne från den tid som varit. Stunden med honom var jag den jag ville vara. Men jag är inte den jag vill vara. Jag är på väg.

Av Roxanna Rossi 21 aug 2001 16:53