Kvinnan i forsen, en deckare, del 9

Sommarens första regndroppe träffade Johan på nästippen då han steg av tåget vid Göteborgs centralstation. När han kommit in i stationsbyggnaden smattrade det rejält i taket. Den långa härliga sommaren är nog över för denna gång, tänkte han.

Han skulle bege sig till tidningens filial i Göteborg vilken låg på spårvagnsavstånd från stationen. När hans fötter trummade mot uppväxtens regnblöta heliga mark, for undangömda tankar upp som en storm i hans inre. Efter sin flytt till Stockholm hade han inte trott sig längta tillbaka till Göteborg. Nu kom han på sig med att i tre år ha trängt undan att han saknat sin stad och hembygd. Han saknade sina gamla arbetskamrater, sitta på Avenyn, spårvagnarna och inte minst Lena.

Johan hade tyvärr, sina sista år i Göteborg, varit känd för sitt hejdlösa supande. Han hade dock tagit det lugnt med spriten i Stockholm. Att han dagen innan råkat dricka sig rejält berusad hos "Larsson på kullen", var första gången det hade hänt på flera år. Han drack numera sällan, jo faktiskt bara när han blev påtrugad. Han tänkte tillbaka på sina plågsamma timmar med Sture och Ulfvenstam, då de tillsammans långsamt "avnjutit" varsitt glas god konjak. Det glaset han haft i sin hand hade han velat ta i ett svep. Konjaksflaskan som förföriskt hade stått på bordet hade han velat sätta till munnen och tömma på hela dess innehåll. Istället hade han fått genomlida att se den stå orörd tills Ulfvenstam ställt in den.

När han steg in på tidningen kände han igen de flesta. Den som såg gladast ut var Yrki "Långholmen" Lapponen.
"Är du törstig kompis!" ropade Långholmen, ska vi skaffa oss en dyring för att återuppliva gamla minnen eller ska vi sticka ner till Bettans ölstuga och göra henne rik." Han skrattade därefter och talade om att han bara skojat. Även han hade torkat av sig sina värsta spritvanorna.

De hade slutat med sitt idoga supande samma år som Johan flyttat över till Stockholmskontoret. Det var året som Sveriges statsminister blivit skjuten på öppen gata. Det hade varit nära att de båda fått sparken på stående fot. De hade den senaste tiden upprepade gånger anlänt till redaktionen antingen rejält bakfulla, eller fortfarande fulla som snören efter nattliga fyllerier. Redaktör Olsson hade till slut tappat sitt tålamod med de två fyllbultarna och givit dem en sista rejäl varning. Onyktra men skamfilade hade de båda herrarna begivit sig hem för att sova morgonruset av sig.

Johan satte sig ner vid Långholmens skrivbord och frågade vad han visste om den mördade före detta restaurangägaren Niklas. Långholmen svarade honom att han hade skrivit om den mördade i Göteborgs-upplagan och att han tyckte att historien var värd att utveckla.

"Tyvärr anser inte Olsson det, så det hela håller på att rinna ut i sanden", beklagade han sig.
"Vad har du kommit fram till hittills?", frågade Johan.
"Jag har intervjuat folk i restaurangbranschen och funnit tecken på att den mördade troligen hade ett kriminellt förflutet. Han hade köpt en restaurang av en jugoslav. De trodde att pengarna till köpet varit lånade av en annan Jugoslav som sysslar med svarta låneaffärer."

Långholmen förklarade att han länge forskat om att det i Göteborg skulle finnas en jugoslavisk maffia som styrde ett antal restauranger och affärer i stan genom att lånat ut pengar mot ockerräntor. Han trodde att den forne ägaren till restaurangen hade varit tvungen att flytta hem och att Niklas från Skaraborg råkat dyka upp väldigt lägligt.
"Tyvärr söp stackarn sedan upp pengarna och gick i konkurs", berättade Långholmen.

"Jag tror att han till slut blivit mördad när jugoslaverna hade förstått att han aldrig skulle kunna få fram pengar till sin skuld."

Johan visste inte vad han skulle tro om sin kollegas teori. Han undrade hur en bondläpp från Skaraborg kunde komma i lag med en jugoslavisk maffia. Men det kan ha gått till på det viset, tänkte han. Ändå kände han på sig att Niklas blivit mördad av en annan anledning och att det var en och samma mördare som genomfört alla tre morden.

Han och Långholmen satt sedan och pratade minnen ett tag. Efteråt gick han ner till tidningens mikrofilmsarkiv i källan för att forska lite om vilka privata sjukhus som funnits då Kristina Ulfvenstam fött sitt barn. "Larsson på kullen" hade berättat att Kristina till slut avslöjat för honom att ryktena talat sanning, men hon hade aldrig nämnt sjukhusets namn i Göteborg eller vart barnet tagit vägen.

I arkivet fick Johan hjälp av Björkman. Björkman hade arbetat där så länge någon hade erinrat sig. Han fanns alltid på sin post. Det spelade ingen roll vilken tid på dygnet någon kommit ner. Hittills hade ingen sagt att Björkman inte varit där när de letat efter något. Eftersom Björkman alltid visade upp ett blekt men vänligt ansikte var det många som trodde att han hade sin bostad i källaren. Ingen visste något om hans privatliv och han hade blivit till ett mysterium på tidningen.

Långholmen var inne på teorin att Björkman var en före detta seriemördare. Att han en gång i tiden förpassats till tidningens källare. Johan trodde att Björkman hade en ung fru hemma vilken han var tvungen att arbeta mycket övertid för. Detta för att han skulle kunna överösa henne med presenter och på så sätt få behålla sin kvinna. Johan och Långholmen hade en gång frågat redaktör Olsson om Björkmans privatliv.

"Det har ni inte med att göra", var det ilskna svar de fått. De hade aldrig frågat mer och ryktena på redaktionen hade fortsatt att frodas.

Johan förklarade för Björkman vad han var ute efter. Björkman försvann in i arkivets innersta för att efter stund dyka upp igen. Han gav sedan Johan några rullar att titta på. Han sa till Johan att han nog inte skulle få reda på vad han var ute efter, men önskade honom ändå lycka till.

Johan hade inte kommit fram till någonting på de två timmar han slösat på att granska mikrofilmsrullarna. Han funderade över varför han letat efter gamla artiklar om sjukhus i Göteborg. Han hade både sökt igenom födda och döda, men inte hittat någon koppling till Ulfvenstam eller Kristina. Att han inte visste det ungefärliga datumet för hennes förlösning hade på inget sätt gjort sökandet lättare.

Han tackade Olsson för hjälpen och fick sedan en idé till en ursäkt att ring Lena. Hon hade ju, efter att de gått isär, tagit tjänstledigt från sitt arbete på socialförvaltningen. Det var för att hon velat pröva på att arbeta inom sjukvården och kanske senare skola om sig. Han kunde ju alltid fråga henne, tänkte han, om hon hört något från någon gammal sjuksyster. Innerst inne så ville han bara ha en anledning att få höra hennes röst. Det var tre år sedan och han undrade om han skulle klara av det.

Sara Lidman blev alltid glad när hon fick besök. Idag hade hon även fått oväntat besök, och det av en ung och trevlig reporter från en tidning. Reportern hade dykt upp efter att hon ätit kvällsmat och personalen tagit hand om hennes bricka. Han hade presenterade sig som Johan Lindblom och sagt att han skrev om ett mord för tjugo år sedan, mordet på "kvinnan i forsen." Hon hade på reporterns fråga svarat att hon kom ihåg skriverierna om mordet på Kristina Ulfvenstam. Hon hade en gång i tiden haft denna som patient.

Pratglad som hon var, hade hon berättat att hon varit med på 40-talet när Kristina fött sitt barn och att det var hon själv som överlämnat den nyfödda.

"Det var lite hysch-hysch med det hela. Vad jag minns så var barnet oäkta och Kristina Ulfvenstam kom från en fin familj. Barnet skulle därför i all hemlighet adopteras bort.

"Vet du vem det var som adopterade Kristinas barn."
"Egentligen skulle jag inte fått veta det. Av en händelse, jag vet inte hur för jag är inte en sådan som letar efter skvaller, råkade jag få höra att mannens efternamn också var Ulfvenstam. "

Hon hade tittat klurigt på reportern som flitigt antecknat i sitt block. Hon hade innerligen hoppats på att han inte trott henne för att vara en sådan som lade öret mot dörrar för att nyfiket vilja veta allt. Hon hade ju bara råkat ta ur kvinnans journal från hållaren på sängen och sett att den unga kvinnan inte skulle behålla sitt barn. Hon hade blivit lite nyfiken på vart barnet skulle hamna. Det vore ju tragiskt om han hamnar på barnhem, hade hon tänkt.

"Mannen hade varit ovanligt ung för att vara en adoptivförälder. Han såg ut att ha varit i tjugoårsåldern. Jag fick också, utan att vilja höra det, veta att mannen sedan skulle ta med sig barnet hem till Skåne."

Hon hade tänkt på det korta samtal hon haft med den unga mannen under överlämnandet. Mannen hade sagt vart han skulle fara med barnet när hon hade frågat honom men hade sedan sett ut som han ångrat sina ord. Men kanske skulle det hon visste vara till lite nytta för den trevlige unge reportern som givit sig tid att lyssna, hade hon tänkt. Det var ovanligt att någon lyssnade på vad hon sa nuförtiden. De på hemmet tyckte hon var tjatig och inga besök fick hon. Hon hade sedan ursäktat sig inför Johan och sagt:

"Att egentligen har jag tystnadsplikt, men eftersom Kristina sedan länge varit död och jag själv nog snart ska gå samma väg, så kan ju inte det jag talat om skada någon. Adoptivbarnet måste ju nu vara i femtioårsåldern så han är nog vuxen nog att få reda på sanningen om vems hans mor var."

Johan hade sedan tackat henne och sagt att hon varit till stor hjälp för att kanske till slut lösa gåtan om vem som mördat Kristina Ulfvenstam. När en av sköterskorna hade kommit för att hämta honom och visa honom ut, hade hon fått intrycket av att de två var väldigt bekanta med varandra.

Av John Jensen 21 aug 2001 10:21