Fy för militanta pensionärer!

Nu får det väl ändå vara nog. Visst skall de äldre mötas med respekt - självklart, om de förtjänar det. Precis som jag, du och vem som helst skall mötas med respekt - om vi förtjänar det. Men att enbart med pensionärsskapet som merit kräva respekt räcker inte. Jag gillar äldre människor, att umgås och prata med dem, ta del av deras liv och erfarenheter. Men jag ogillar otrevliga äldre människor, precis som jag ogillar alla otrevliga människor.
I min egen lilla värld har jag kategoriserat dem som:

1. HAPPY PEOPLE: de som trivs med livet och pensionärsskapet, som har ett leende över även om man kommer fulladdad med dubbelvagn och sjuttioelva matkassar på bussen.

2. DE MILITANTA: de som ser sin omgivning som besvärlig, oavsett situation. Som med automatik fräser en kommentar när man passerar dem på trottoaren, tycker att man tar plats när man går med barnvagn i matvaruaffären och fullständigt bryter ihop om barnen råkar skrika just då.

Kanske det är ett storstadsfenomen, eftersom jag aldrig bott i en liten stad så kan jag inte bedöma det. Sedan finns det ett otal nyanser däremellan, beroende på dagsform och jag gillar dem alla - utom den lilla skara som envist hänger kvar i kategori 2. Varför? Är livet så attans besvärligt att det inte är någon idé att försöka se det positiva som finns?

Jag vet att det finns massor av äldre som lever under knappa omständigheter, har krämpor och allmännt besvärligt -men det blir inte direkt lättare av att de stöter ifrån sig alla i sin omgivning.

Jag hoppas att när den dagen kommer så blir jag en "HAPPY PEOPLE", som har både tid och lust att lära känna mina medmänniskor, som kan möte tillvaron med ett leende och att när jag somnar på kvällen så känner jag mig trygg i att jag har ett bra liv!

Av Lena Odell 21 aug 2001 10:09