Dålig, dåligare, dåligast

Det beror på att jag har hittat en bok, när jag hittar en bok så försvinner jag oftast totalt i den, så totalt att jag struntar i att äta eller äter och läser samtidigt. Får man läsa och äta samtidigt? Eller är det som att prata med maten full av mun? Oohh ursäkta är jag disträ och balar taklänges? Skulle ju vara munnen full av mat. Är det boken som vanhelgas av att det äts samtidigt som det läses, eller är det tvärtom?

Nu hade jag tänkt skriva never mind, men det får jag ju inte göra då den bok jag läser just nu har titeln: Världens dåligaste språk, skriven av Fredrik Lindström.

Borde alltså vara strunt samma eller sak samma och inte något engelskt never mind.

Jag har aldrig tyckt om Lindström, sant, har aldrig uppskattat något jag sett honom göra, fast jag har väl antagligen inte sett en promille av det han har gjort.
Tror att jag har någon sorts förutfattad mening om honom för att han påminner om en dryg typ jag känner. Visst är det sorgligt att man kan döma en människa efter utseende eller i värsta fall namnet för att man associerar till någon med samma namn som inte har fallit i god jord.
Jag uppskattar stand up comedy, eller stå upp-komik eftersom det är svenska som är på tapeten.

Så jag borde uppskatta Lindström men, nää, vet inte varför, personkemi trots att jag aldrig träffat honom?

Häromdagen viftade en äldre kollega med en bok och sa att det här är en bok som jag som tycker om språk bara måste tycka om. Min äldre kollega kommer att kasta något hårt i huvudet på mej eftersom jag benämnt henne som äldre, men det är sant, hon är en äldre kollega, både äldre än jag och har varit kollega under en tid. Jag kompenserar det hela med att säja att hon troligen har lite mera lärdom innanför pannbenet.

Nu till boken, jag är halvvägs genom den och kommer att avsluta den innan dagen är slut. När jag först fick boken så satt det en gul lapp inne i boken och äldre kollega läste högt för mej, jag blev intresserad och startade från början och läste dom inledande raderna innan jag tittade på omslaget, och blev förvånad, för här satt jag och läste en bok skriven av den där Lindström som jag inte tycker om!
Karln är inte bara en ståuppare, han är även doktorand i nordiska språk, titlar brukar inte imponera på mej men nu blev jag imponerad och kom på att jag nog dömt ut hästen utan att se den i munnen.

Jag läser och läser och samtidigt så kommer jag på mej själv med att smaka på orden och exemplen han anger i sin bok. Håller nästan en dialog med herr Lindström. Lättläst och intressant.

Att vissa språk bara har ord för färgerna svart och vitt, jag vill genast fråga honom: vilka språk?

Tänker genast på att en del människor brukar säja att svart och vitt inte är några riktiga färger, gör det dessa språk helt färglösa?

Exemplet han visar med hur Carl Johan Bernadotte kungens farbror egentligen pratar, efter att ha läst en utskrift av en teve-intervju.

Frågan om ett ord verkligen finns tycker jag gav mej något, för har någon använt ett ord så finns det ju! En människa i mitt tidigare liv använde ofta ordet fängar, jag anser att det är ett påhittat ord.

Han använde det för att tala om att parfym fängar, han tyckte illa om all sorts parfym och det var inte att det var för mycket utan han ansåg att parfym var lika med rutten fisk.

Han hade alltså rätt, ordet fanns eftersom han använde det, och jag hade fel som inte ville höra talas om det ordet då jag aldrig hört någon annan än han använda det. Sen att jag var arg för att han överdrev det är en annan femma. Köp, läs, låna Lindströms bok.

Allt i den kanske inte är rätt men det är underhållande, åtminstone första delen av boken, den andra ska jag plöja igenom nu.

Av Suzanne Ek 20 aug 2001 13:54