Folkets park i Malmö

Det var en gång för mycket längesedan - stod de organiserade arbetarna i Malmö i kö för att köpa säsongskort till Folkets park. Obegränsad fri entré till en oas - efter en dag/vecka i en mörk ohälsosam fabrik. Hela familjen fick var sitt kort - med bild.

När detta hände visste man - snart är det vår.
Även inköp av nya kläder var tradition - år efter år.
Premiärdagen för kortbyxor och lätta skor, pjäxorna åkte in för vinterförvaring.

Uppstilade - far med plommonstop - mor i vårhatt - strosade vi runt där demonstrationståget samlades. I närheten av någon orkester spatserade vi i marschtakt på trottoaren mot "Parken". Nästan framme anslöt vi oss i tåget.
Varför vi inte gick med hela vägen fick jag aldrig svar på.
1 Maj var den tråkigaste dagen på hela sommaren - i "Parken".

När Per - Albin stod i talarstolen var folk som trollbundna.
Långa tal - mycket folk - ingen karusellåkning - väntan var för lång. Det var bättre senare på säsongen. Med spårvagn eller till fots - alla kvällar var målet detsamma "Parken". Efter att ha visat upp kortet - gick vi en runda - för att sluta vid scenen - där uppträdet skulle ske.

Söndagar var det även på eftermiddagen - men det som aldrig missades var klockan åtta. Här skildes våra vägar. Vid scenen fanns ett räcke - framför detta skulle vi barn stå. När föreställningen var slut skulle vi mötas vid det "vita trädet". En stor björk.

Vad bjöds för underhållning:
Många var de artister som uppträdde på lina - i trapets - slog volter - utförde styrkeprov - körde motorcykel på en hög mast. Trist var att några olyckor inträffade.

Iförd en säck - som det sattes eld på - skulle en man hoppa på huvudet ner i en tunna. Vinden tog tag i honom och han hamnade utanför. En dam som hängde i tänderna och skulle snurra runt - tappa taget och föll handlöst i golvet. Ytterligare en skulle åka från en hög mast ned till scenen - även han tappade taget och föll. Vid dessa tre händelser stängdes "Parken".

De från film och radio kända artister hade sina givna kvällar. Då Edvard Persson skulle sjunga var det en timmas tidigare avgång från hemmet för att få plats långt framme.
Far var personligen bekant med honom genom att de bott i samma trappuppgång då han spelade på Hipp.
"Träffades ni" :frågades. " Nä - han hade flyttat då jag flytta in": svarade far.

En av de stora var Karl Gehard. Lyssnandet på honom fortsatte hemma - först senare förstod jag - när rösterna höjdes sjöng mor:
"Nu ska vi vara snälla" och far: "Var tar alla vackra flickor vägen." Det slutade alltid med skratt så det var nog inte så allvarligt.

Listan på artister skulle kunna bli hur lång som helst - men det var ett måste att alla skulle ses och höras - " vi hade ju kort" och detta skulle utnyttjas - det var ju betalt.

Carmen Miranda med sin hatt av exotiska frukter - rumbamusik var det stora internationella minne som jag har.
Trollkonstnärer fängslade mig och det tog lång tid innan jag förstod att det var med elegans och skicklighet de förvred mina ögon.

Clowner var också populära gäster i mitt tycke. Vid skrivande stund - nu alltså - jag minns inte att det någonsin regnade eller att det gick någon kväll utan vi kunde sitta ute och lyssna på musik. Ofta var det tyroler eller schrammelmusik.

Även violinvirtuoser med mindre orkester gästade paviljongerna. Efter att ha utfört ett av sina glansnummer kunde far tillfrågas: "Vad var det för stycke som spelades?"
Omedelbart kom svaret: "Cavalleria rusticana."

Så redan vid unga år fick man lära att detta operastycke från "På Sicilien" kunde låta hur som helst. Varje kväll för min del - var en smörgås med kalvstek och pressgurka den enda grönsak som fanns hela sommaren.

Till denna dracks en liten citronvatten. På flaskan fanns en patentkork - av porslin med ståltrådsfäste och en gummiring. Far kunde vika denna dubbel och trä ena halva genom hålet - sedan lades den på bordet och i spänd förväntan stirrade vi och vänta - efter en stund vecklades den ut och studsade bort.
"Här försvann den loppan" : skrattade far.

Vissa kvällar var det veckopeng - tio öre - som skulle användas till att åka runt på en häst som gungade - "Du skall hålla i öronen" : var alltid det sista far sade innan jag ensam fick gå till nöjesfältet.

Åter vid bordet där mor och far väntade var det dags för 10 föreställningen. Efter denna var det att gå hem - men på vägen ut stannades det för att läsa vad som komma skulle nästa dag.

Mina minnen från "Parken" är hur kvällarna gick - några andra nöjen upplevde jag inte sommartid. Bad med mera var ju alltid på dagen.

Hur var det för far och mor. Det fick jag reda på genom att titta i familjealbumet. Här fanns foto där far satt på ett lastbilsflak med någon sorts bänk tillsammans med kamrater. Bilderna fortsatte med visning av bord i bersåer - dukade med god mat och stora flaskor - vännerna höll varandra om axlarna - hela bilden visade glada dagar. Inga fler bilder efter att mor och far träffats - från några gästabud. Det första fotot som finns - var tagit av en
"kanonfotograf" och föreställde paret körande en barnvagn.

Av Lennart Ekman 19 aug 2001 12:29