Mitt första jobb

På grund av ett helt slumpmässigt händelseförlopp säljer jag min arbetskraft till ett bageri på Tjörn den här sommaren. Det är mitt första riktiga jobb någonsin.

Arrghh, jag skulle egentligen skriva det här när jag verkligen hatade stället jag hamnat på, men självklart var jag för slapp för att sätta igång. Nu får det bli någon slags efterhandskonstruktion. Första veckan tyckte jag att jag hamnat tillsammans med fyra grobianer. Vilket jag hade, så det var ju inte så konstigt att jag tyckte så. Bossen, Jerry, är en sadist, och han skäms inte för det. Han är nog den äckligaste människa jag stött på hittills. Tänk er att klassens jobbigaste MDB-barn från högstadiet är 37 år och kapitalist, utan att ha utvecklats ett dugg.

Bryt! Fan vilken tråkig text det här blev, jag är ledsen. Men det är en sak jag måste berätta. Efter två veckor kom två killar som varit på semester tillbaka och då blev allt lite bättre för de var helt schyssta. Fast de har en jävligt tråkig inställning till invandrare, det är obehagligt när det visar sig, fast den andre verkar mest bara hänga på. En dag när jag stod och la upp tekakor på plåt med den andre, Andreas, frågade han om jag spelade något instrument och så, och han berättade att han gjorde det och att han gjorde egen musik. Jag frågade hur det lät och så. Han svarade att han spelat ute ibland och att han gillade Eric Clapton. En dag hörde jag jätteförvånad! hur han sjöng med när radion spelade något med ett pojkband, och jag frågade ifall han gillade sånt och han sa ja. Istället för att visa hur. hur skall man säga? Hur jäkla bra jag tyckte att det var att han gjorde det och att jag blev ganska glad att på ett ställe där testosteronet är så tjockt i luften att man kan skära med kniv i det, så jag var TVUNGEN, tro mig, att säga "jag trodde bara det var tjejer som gillade sån musik?" Jag var tvungen att inte röja något om mitt stora fritidsintresse musik. Jag kunde inte säga, trots att jag ville det, att jag lyssnar på grejer som inte är helt långt ifrån det han gillar. När han sträcker på sig och sjunger med till Westlife så ler jag i smyg, jag kan inte låta bli!, och tänker att om några timmar kommer jag bete mig på precis samma sätt till Nixon och The Imaginary Friend. Varför skulle hans känslor för musik vara mindre värda än mina? Det är just därför som jag börjar tänka att Westlife inte är så jäkla tokiga ändå. Ett mantra börjar dunka i mitt huvud: HAN MÅSTE FÅ HÖRA TREMBLING BLUE STARS.

Det är lite hemskt faktiskt, när man tänker på det, att på en vanlig arbetsplats så kan jag inte röja något om mitt liv. Efter att jag åkte till Göteborg en dag för att se på Bob Hund så blir jag kallad bög för det är för avvikande. Jag var dum nog att avslöja att jag inte äter kött, och sedan dess har Jerry gått på varje dag om linser och så. En dag frågade han mig om jag var kommunist men jag sa att jag var helt opolitisk. HAN SKULLE BARA VETA. När en jobbig jävel som slutat nu tack och lov första veckan högljutt frågade om jag var homosexuell blev jag helt kallsvettig. I alla fall. En dag ligger det en CD med Savage Garden i fikarummet och jag frågar Andreas lite oskyldigt ifall det är "sån där tjejmusik". Arrgh, jag kom inte på något bättre!! Jag ville säga något, men utan att röja min egentliga positiva förvåning över hans musiksmak. Han sa att de inte var helt som pojkbanden, men de var lite bögiga tyckte han. Jag märkte att han blev lite förnärmad när jag sa så, så jag frågade han lite lojt fastän jag var jätteintresserad om musiken han gjorde, ifall han spelat in någon demokassett och ifall han hade en portastudio. Det hade han en portastudio, och han använde en dator till att lägga på trummor och så. Jag hade tänkt att ifall han gillar pojkgrupper och gör egen musik så kan det vara hur bra som helst, och nu när jag får veta att han har en portastudio, så blommar tanken upp ifall det är är Tjörns Shoestrings-Mario jag har framför mig!! Fast nu kommer han inte från Tjörn, utan från Stenungsund, så det blir Stenungsunds Shoestrings-Mario i så fall.
Begreppet syftar på Mario i Shoestrings som är han och hans flickvän som gjort ett par odödliga poplåtar om kärlek, både i Shoestrings och under andra namn, till exempel på samlingen "Moshi Moshi - Pop International Style" March Records under namnet Silent Film. På Shoestrings skiva "Wishing On Planes" Le Grand Magistery, som jag tycker är en av världens bästa, har han gjort en sang om en tjej i gymnasiet som jag skulle ge vad som helst för att få träffa igen.


Jag KUNDE ha sagt så här: "Vet du vad, Andreas, det är lite fantastiskt, jag lyssnar faktiskt, skall jag avslöja nu, för jag kunde inte säga något innan för att då skulle jag bli kallad bögjävel resten av tiden jag jobbar här och det skulle jag inte orka med, jag lyssnar på musik som inte är helt långt ifrån hur de där pojkgrupperna låter, men skillnaden är att det jag lyssnar på spelas inte på Energy NRJ och MTV och man får inga tjejer om man lyssnar på det för det är inte populärt kunde jag säga för jag lyssnar på människor som gör EGEN MUSIK, javisst, precis som du!, för jag tycker det är så mycket ärligare än stora grupper som finns till för att några feta gamla gubbar skall tjäna pengar nu tänker jag på just pojkbanden, jag mår illa när jag tänker på hur musikindustrin utnyttjar ungdomen och tjänar pengar på människors känslor".

Och så kunde jag berätta att en kompis i Göteborg har gjort en låt som jag tycker är en av världens vackraste och som jag lipar till varje gång jag lyssnar på den nästan och att jag fick reda på att det var just han som gjort låten ganska långt efter att jag börjat lyssna på popgruppen han är med i, och att det är just en sådan sak som gjort att jag tror på magi och börjat tro att det finns någonting som förenar människor det trodde jag inte när jag var mindre och trots att bandet han spelar i inte bryr sig ett dugg om att göra KARRIÄR eller försöka bli popstjärnor eller anpassa sin musik på något sätt så finns det ett litet, litet skivbolag i USA som är jätteintresserat av det de gör och som ger ut deras musik. Att om radion skulle spela deras musik skulle hela Sverige, utom några få utmobbade och känsliga stackare, kalla dem bögjävlar.

Fast när jag ska ge honom ett blandband sista veckan jag jobbar där och be om en kassett med hans musik på och säga allt det här i alla fall en del av det så kanske han kommer kalla mig bögjävel, han också. Jag är kanske naiv som tror att jag kan skapa en förändring.

Av Anton Halldin 17 aug 2001 14:46