Kvinnan i forsen, en deckare, kap 8

Johan kände sig susig i huvudet när han vinglade ner för den långa backen. Under sitt samtal med "Larsson på kullen", hade han blivit påtrugad, inte endast en kaffegök utan faktiskt ett stort antal som han tappat räkningen på.

Vid första anblicken av "Larsson på kullen" hade han felaktigt ansett att gubben var ett gammalt ensamt tokigt original. Men när han fått stiga in i den till synes fallfärdiga stugan, hade han blivit förvånad över att allt sett så rent och ordnat ut. Larsson hade talat om för honom att han en gång ärvt huset av en farbror, och att han efter sin pension hade bestämt sig för att lämna sin lägenhet i stan och flytta ut till stugan.

"Jag har en gång i tiden växt upp i byn och ser det som en utmaning att rusta upp det gamla huset som tillåtits att chansera i så många år", hade Larsson sagt medan han satte på kaffekitteln. Larsson hade fortsatt att berätta att han börjat snygga till det inomhus, och att det hade tagit honom två år att nå dit han nu var. I höst skulle taket göras i ordning och därefter skulle den till hälften hoprasade verandan byggas upp.

När han kommit in på frågan om mordet på Kristina Ulfvenstam samt morden på de tre männen från byn, hade kaffepannan skrikit till. Larsson hade skinit upp och gått fram till vedspisen. I underskåpet hade Larsson också tagit fram en liter skattefri Absolut och sagt, "nu vankades det kaffegök." Han hade sedan fått höra Larssons version om vad som hade hänt med "kvinnan i forsen" och samtidigt förskräckt konstaterat följande, gubben ansåg att en liter sprit på bordet ställde man fram för att den skulle tömmas.

Han cyklade nu vingligt hemåt mot stugan på Halvarp. När han åter passerade sjön, och upptäckte att badplatsen var tom på folk, bestämde han sig för att stanna och stiga av sin cykeln. Utan att skämmas tog han av sig kläderna och lade sig i vattenbrynet för svalkning och tillnyktring. För att inte somna och sedan drunkna i det grunda vattnet, återberättade han högt för sig själv vad han och gubben talat om. Trots att han först tyckt att "Larsson på kullen" verkat lite egen så hade han sedan fått intrycket av att Larsson inte var en sådan som fikade efter att sprida illasinnade rykten. Han hade istället fått intrycket av att gubben var rak och ärlig.

"Historien började på de 20-talet, hade Larsson berättat. Kristinas far Arvid Ulfvenstam var känd för att vara enormt rik och otroligt snål. Han bodde på gården med sin tjugo år yngre fru och deras enda barn, Kristina. När Arvid en dag åkt till Göteborg i affärer, hade han på sitt hotell träffat den trettio år yngre fröken Sörensson. Hon var endast arton år och hade blivit förälskad i den betydligt äldre Arvid. Han hade erbjudit henne att övernatta på hans rum, och hon hade tackat ja. Arvid och fröken Sörensson hade, efter deras gemensamma natt, fortsatt hålla kontakten med varandra genom brevväxling. När fröken Sörensson upptäckt att hon var med barn och hon bedyrat att den enda som kunde varit far till barnet var Arvid, bestämde han sig för att göra hela den pikanta historien officiell. Arvids fru hade blivit förtvivlad och tagit sitt liv. En kort tid efter begravningen dog även fröken Sörensson i barnsäng. Deras son klarade sig och Arvid tog först ensam hand om sina två barn. Kristina fick, när hon blivit något så när vuxen, fullt upp med att ikläda sig rollen som hushållerska åt sin far och bror. Arvid hade aldrig ansett sig ha råd att anställa någon trots att han var enormt rik. Troligen var det därför Kristina förblev ogift.

Tjugo år senare hade, trots att ingen runt omkring i trakten varken hade sett eller hört att hon blivit uppvaktad av någon kavaljer, Kristina på kort tid blivit rund om magen. Kristina försvann från byn. Officiellt hade hon farit till Frankrike på sitt livs första semester men alla i byn misstänkte att hon farit iväg för att föda ett barn. Kristinas bror flyttade ut från Halvarp strax före att hans syster kom hem. Han hade farit till Skåne och gift sig med en kvinna som han innan träffat och gjort med barn under en av de tjänsteresor han brukade göra åt sin far.

"Rötterna går aldrig ur", hade byborna suckat åt varandra. Kristina kom åter hem och var då lika mager hon varit nio månader innan. Hennes far dog strax efteråt av hjärtsvikt i en ålder då han ännu inte uppnått de sjuttio. Kristina köpte ut sin brors arvedel av gården för femtio tusen kronor. Hon hade ensam ärvt fadern besparingar på, för den tiden ofattbara summan, en miljon kronor. Kristina var nöjd med att få bo kvar där hon bott hela sitt liv, och förberedde sig därefter på ett ensamt och av pengar oberoende liv, där lugn och ro skulle råda.

När historien hunnit fram till slutet av sextiotalet dog Kristinas bror i en bilolycka på semester vid den spanska ön Mallorca. Året efter hittades Kristina mördad vid en fors inte långt från sitt hem. Kristinas brorsson, Alvin Ulfvenstam, var ende arvinge till gården och flyttade från Skåne till Halvarp. Alvin fick den så smått förfallna gården på fötter igen och byggde upp den till vad den en gång varit. Vore det inte för ryktena i trakten om att det var han som mördat Kristina för att komma i besittning av gården, skulle han ha ansets som en aktad man hemmavid. Nu bor han på Halvarp, skapligt förmögen men ensam och föraktad av alla. "

Troligen skulle historien slutat där om det inte varit för de tre små pojkarna som för tjugo år sedan hittat Kristinas lik i forsen, tänkte Johan. Hade jag inte blivit uppringd av Larsson skulle jag inte kopplat ihop mordet på Kristina med morden på de tre pojkarna som fann henne.

Larsson hade berättat för honom att han varit Kristinas personliga bankman. Han hade varit ett viktigt vittne för polisen om mordet på Kristina. Eftersom hon inte arbetat själv och det mesta arbete på gården lagts ner, hade hennes förmögenhet blivit allt mindre. Året före sin död hade hon dock haft hälften kvar. Året innan hon mördades skedde något märkligt. Kristina hade börjat ta ut pengar i en allt snabbare takt. Vid fyra tillfällen hade hon tagit ut femtiotusen för att till sist ta ut allt hon ägt samma dag.

Larsson påstod att Kristina måste ha varit utsatt för någon form av utpressning. Han menade att när hon till slut blivit utblottad så undanröjdes hon. När sedan hennes brorsson tagit över sin arvegård, hade råd att rusta upp den och driva den utan att ta några lån till vad den är idag, pekade det troligen på att det varit han som var utpressaren. Visserligen ansåg han Alvin för en duktig affärsman, men som den bankman Larsson var, visste han att det var få människor som blev rika med hjälp av sina bara händer.

Larsson hade inte kunnat låta bli att genom sina tidigare bankkontakter kontrollera hur mycket pengar Alvin Ulfvenstams far hade efterlämnat åt sin son. Det visade sig endast vara skulder. Till saken hörde att Alvin Ulfvenstams far hade varit känd som svag för spel om pengar. En gång när Kollegan varit på Solvalla Travbana i Stockholm hade han sett honom spela för stora summor. Dagen innan hade han fått ett rejält lån på banken. Det var som om han därför inte tordes spela vid travbanorna hemmavid.

Johan steg upp ur vattnet. Han började känna sig någorlunda nykter igen. Jag kan inte skriva en artikel på lösa påståenden, tänkte han. Men historien blir allt mer märkligare ju mer jag gräver. En av de mördade männen dör där Ulfvenstams far mördats. En annan utanför en plats där fadern måste ha gjort sig av med mycket av deras gemensamma kassa, kanske till och med pengarna han fått av Kristina för gården.

Han tog sig upp till sin cykel och for till Halvarp för att sova. När han nästa morgon vaknar lovade morgonen utanför hans fönster ännu en härlig dag, men han somnade om. Han vaknade sedan inte förrän sen eftermiddag. Han kände en olustig känsla i kroppen och förstod att det härrörde från gårdagens supande uppe på kullen. Magen ville inte ha någon mat. Han kände dock ett sug efter en kall öl men motade bort känslan.

När han gick ut ur sin stuga fann han sig vara ensam på gården. Han kände att han ville bort från gården. På sin lånade cykel for han ner mot Lagabyn och handelsboden för att låna en telefon.

.Läs den spännande fortsättningen "Hemkomsten" där Johan kommer hem till Göteborg. Han gräver vidare i "kvinnan i forsens" liv och får återse sin före detta sambo Lena.

Av John Jensen 17 aug 2001 09:48