Kvällstidningar är försmartande

Någonting är sjukt med media.
De skriver för vänster, skriks det.
De pratar åt höger, dundras det.

Och det är klart, alla vill ju vara med i tidningen. Har man förändrat världen vill man ha uppskattning. Attans bara att det skulle komma tre skottskadade demonstranter, en sönderslagen stadsdel och en medvetslös polis i vägen.

"Fördumning!" vrålar aktivisterna i gemensam kör.
Samma argument hittar du ofta hos artister eller skådespelare som för att prångla på skivköparna/biobesökarna att just deras skiva/film är marknadens bästa av sitt skivbolag tilldelats 60 minuters intervju med en murvel. Dagen efter upptäcker de att murveln var ofin nog att knappt nämna skivans/filmens förträfflighet utan i stället skriva om hur skådespelaren under inspelningen höll på att bryta foten på en häst.

"Jag bryr mig inte om vad de skriver", säger de och sätter näsan i vädret trots att alla vet att de inte kan sova natten innan nästa innelista går i tryck.

Men media är fritt.
Media gör som det vill.
Det tycker man väldans illa om när man vill ha en egen kanal att prångla ut sitt budskap på.

Men allra mest upprörda är förståsigpåarna på löpsedlar.
"Snaskiga", säger de och spyr sedan galla över getingar och korstecken.

Trots att var tänkande människa borde förstå att en löpsedel inte är något mått på vad tidningen tycker är dagens viktigaste nyhet.

Ett exempel:
När livsmedelsaffärerna sätter upp "smågodis 5:60/hektot" på väggen finns det ingen anledning att förfäras. Det är ju ingen människa som går och inbillar sig att en mataffär enbart säljer lösgodis bara för att det råkar stå ett plakat på väggen utanför.

Lika enkelt är det med löpsedlar. En löpsedel säger till dig "hej du pysen, kolla vad vi skriver om i vår tidning i dag!" och hoppas sedan att du fastnar, köper och läser hela alltet. Då menar jag H E L A tidningen, inklusive smågodiset på löpsedeln. Men helst också blodpuddingen på sidan 14. Eller grönsaksbuljongen på kulturen.

På samma sätt som lösgodisskyltar visar vilken typ av erbjudanden som får in folk i affären är det som står på löpsedlar ett mått på vilken typ av rubriker som höjer lösnummerförsäljningen med några 10 000 ex. Inte vilken nyhet just den här tidningen tycker är störst. Därav torde löpsedlar som "Victorias nya pojkvän är HAN" vara ett mått på var på snaskighetsskalan det stora antalet läsare befinner sig. Inte hur snaskig/äcklig/dum tidningen är.

Och tänker du då ett steg till, borde du i stället förespråka kvälls-tidningar och media som vågar ge sig på ett tilltal som gör att folk vill köpa tidningen eller se/höra programmet. För förhoppningsvis läser de knäppjökar som tycker att kungafamiljens privatliv är intressant också om krisen i Mellanöstern, hur man utnyttjar sin konsumentröst på elbolagen, raskravallerna i England eller milisens terrordåd mot småbyar i Colombia när de bläddrar efter artiklar som snaskar i Victorias underliv.

Det som däremot borde kallas fördummande är elitiska tidningar och program som DN och Svenska Dagbladet, vars fisförnäma tilltal och översittaraktiga inställning endast lockar den välutbildade elit som gömmer sig i Stockholms innerstad. Kvällstidningarna, däremot, borde hyllas som folkförsmartande.

Av Johan Andersson 17 aug 2001 09:25