Jättelångt om två skivor av Pluxus

Okej, nu ska jag göra en recensionsserie och recensera Pluxus två senaste skivor. Den första heter "Fas 2" och kom ut -99 och den andra heter "Och resan fortsätter här", den kom -00, och båda är släppta på Slowball Recordings. Egentligen skulle jag kunna ägna hela recensionen åt att bara upprepa "kan ni fatta hur gränslöst jävla mycket jag älskar de här skivorna?", men då skulle ni inte tycka att jag var så underhållande, så jag pusslar ihop lite andra formuleringar istället då. Och allra först tillåter jag mig att stöta upp lite sura ord, så är det avklarat. Det är nämligen så att jag slängt en del kraft på att försöka få tag på killarna i bandet, dessa ansträngningar har dock varit förgäves. Tre mail, och på Benno Awards försökte jag komma i närheten av de ouppnåeliga gudarna, men antagligen var de så elektroniska att de förvandlat sig själva till levande hologram som löstes upp i molekyler när man försökte röra vid dem eller så var det bara jag som var lite full och ofokuserad. Och jag måste tillstå att de verkade dryga så det räckte också, tackade nej till att uppträda gjorde dom minsann, och tröjor med pluxtryck bar dom för att riktigt understryka vilka som regerade. Men okej, snajdare, syntscenens svar på Nsync och killarna som tog electronica ända in under flicktäcket, jag kan ju lika gärna sitta här och kvida fram min tränkan över er och era skivor som behålla den i min egen överfyllda hjärna. Även fast jag inte vet om ni förtjänar det.

"Fas 2", Emmaboda för första gången. Under den dagen hade jag köpt en skiva som jag läst att Benno gillade, de pratade om djursyntar och blip-blop. Jag strök ett tag kring ståndet ett tag innan jag vågade mig fram och halade upp de åtti spännen eller vad det nu kan ha kostat. På kvällen träffade jag världens coolaste killar som sa att Pluxus var det enda man behövde, precis så uttryckte sig den långe, och jag kommer alltid att minnas det precis så. Sedan åkte jag hem och sov i två dygn med "Fas 2" på repeat i hörlurar. Jag vaknade jag upp och gick på minifestivalen Community med The Sick Oaks och Oh No the Modulator!, jag träffade väl de där killarna igen och det började antagligen någon slags ny era för mig och mina två tjejkompisar, och nu sitter jag här och är lillgammal, men "Fas 2" kommer alltid att vara där, sista kvällen på Emmaboda då allt var nytt och vackert.
Formatet på skivfodralena är de snyggaste man kan se i princip, blankt kartongigt papper som man fäller upp. "Fas 2" är ljusgul på utsidan med en skisslarvig bild på en konstig musikmaskin, på insidan är den blå med bilder på killarna som ser ut som... äh, det där tänker jag hålla för mig själv föresten. "Och resan fortsätter här" är svart med blåröda röntgensilhuetter av killarna. Någon med ubersnygg handstil har textat lite info om sånt man textar om i skivor och på "Fas 2"-skivans baksida traskar en liten igelkott. Mesigt och hårt och arty och södermysigt indie och eget men ändå säljande i en enda skön jävla smocka.

Men, va fan, hur låter dom då?
Musiken okej förlåt då att ni var tvungna att läsa ända hit innan jag börjar berätta om det som verkligen betyder något, men jag var bara tvungen att skriva allt det där andra först är ju elektronisk och instrumental med enkla melodier och roliga fast inte så där charmiga och tokroliga, märk väl arrangemang. "Fas 2" är en fullängdare medan "Och resan fortsätter här" bara är en EP. Men det är inte bara det att det finns fler låtar på "Fas 2", utan varje låt är överlag mycket längre och... monotonare. "Och resan fortsätter här" är direktare, mer genomarbetad, varje låt känns komprimerad och mer intensiv. Som om dom haft lika mycket musik som på "Fas 2" men bara tagit med de tätaste bitarna. Det låter ju fint, men det kan också ha sina baksidor, låtarna håller i hop sämre, de känns spretigare och mer tagna ur sitt sammanhang.

Man förstår att "Och resan fortsätter här" om någon borde vara den skivan som blir en hit, som folk kommer rosa, för den är genial. Men frågan är om man alltid vill ha så pass koncentrerad genialitet, om man vill dricka saften outspädd. "Fas 2" har en tydligare tråd, den är mer en helhet. Den känns också mer seriös, som om Pluxus vågar löpa linan ut med sin musik här. Som om dom spelade som dom hade lust utan att bry sig om vad andra tyckte.

Jag vet inte om man riktigt känner den kompromisslösheten på "Och resan fortsätter här", den är mindre världsfrånvänd, mer utåtriktad, men kanske också mindre egensinnig och mer välanpassad. Mer genomarbetad, men kanske för perfekt. Nä, nu låter det som om jag inte gillar "Och resan fortsätter här", men det gör jag ju, herre gud! Då skulle jag kunna säga, som en snäll grej, att jag skulle rekommendera "Och resan fortsätter här" till den som inte har något Pluxusalbum, som en inkörsport. Den är nog lättare att förstå.

Om jag säger så här då, för att ytterligare klargöra vad jag vill förmedla, gör man ett blandband till någon tar man självklart en låt från "Och resan fortsätter här", men vill man sitta med hörlurar och komma in i en annan värld tar man "Fas 2". För den skivan är verkligen en man kommer in i, lever i.

Kanske fick killarna lite väl mycket uppmärksamhet efter första skivan och kände för stora prestationskrav, okej, nu satsar vi på att vinna Benno Awards då, men då måste vi spela katchigt. Bara grejen att göra en EP, som om ni inte tror att man orkar med mer elektronisk instrumentalmusik på en gång utan kommer tröttna och återgå till Aerospace. Jag tröttnar inte, kan ni fatta det! Jag kommer aldrig att tröttna och ni kan inte göra skivorna tillräckligt långa! Jag vill sjunka in i eran musik, springa omkring därinne tills jag blir trött och somnar med trummaskin som tickar i takt med mitt ansträngda hjärta. Hur skulle jag kunna tröttna på något sånt? Okej, jag får tillräckligt med information om musik just nu i Bombens kexiga småtexter, men jag blir hög först när Andres ordonerar typ tio sidor om Kevin Rowland ju.

Aja, nog med denna simulerade kritikernykterhet, dags för det som verkligen är sanningen: Kan ni fatta hur gränslöst jävla mycket jag älskar det här skivorna? Kan ni fatta hur gränslöst jävla mycket jag älskar de här skivorna? Kan ni fatta...

Av Märta Vilhelmina Myrstener 17 aug 2001 14:37