Släng in alla utlänningar III

Resumé:
När jag påstod att Sverige kunde hysa tjugo miljoner mer invandrare blev jag sparkad i ögat av min renrakade granne. Vi - min sambo, en industriarbetare från fabriken mitt emot Konsum och en gammal dam från Djursholm - flydde undan grannens och hans renrakade kompisar. Vi tog bussen till Gröna Lund men fann den vinterstängd. När de renrakade gänget försökte hinna ikapp oss tog vi en taxi till Arlanda.

Charterresan

Värmen slog emot oss och jag hade svårt att andas. Jag som trott att det plågsammaste ögonblick i mitt liv var när jag lyssnat på industriarbetarens pladder i planet. Han påstod sig ha varit på Mallorca 1971 och därför kände det som ett kall att bli vår grupps ledare. Nu tog han täten och vi gick bakom honom då han skar fåror i den tryckande medelhavsluften.

Plötsligt var vi omringade av tutande små bilar. En otrevlig karl skrek åt oss, först på spanska och sedan på engelska. Som tur var hade min sambo en gång gått en tvåveckorskurs i engelska. Hon tolkade och sa, "vi får inte gå över landningsbanan, vi skulle tagit bussen som alla andra."

På hotellet fick jag höra av en medresenär att synen då vi återförenades med gruppen var spektakulär. I varsin bil, med blinkande sirener glittrande effektfullt i mörkret, kom vi till "moder reseledare". Den gamla damen från Djursholm hade sett överdrivet lycklig när hon burits in i terminalen av två välbyggda poliser. Vi andra leddes in med ett kraftig tag om våra öron. Det kändes som när morsan en gång kommit på mig med att nalla nybakade bullar.

På bussresan mellan flygplatsen och hotellet skulle "moder reseledare" berätta allt vi måste veta inför vår vistelse på ön. Hon han säga välkommen innan industriarbetaren tog micken från henne.

"Får jag be alla i bussen att sätta sig ner", skrek han med myndig stämma. Fyra finniga tonårspojkar satte sig skrämt ner och en alltför full förtiotalist, som stod och vinglade längst fram, pissade på sig.

Jag tror att industriarbetaren är lite manisk. Under bussresans gång förklarade han hur man undviker ficktjuvar och banditer, lärde oss självförsvar genom att kasta moder reseledare tvärs genom hela bussen och predikade om vikten att inte uppföra sig som en full svensk.

Nu sitter vi vid ett undanskymt bord på en fullsatt restaurang. Industriarbetaren hade, innan vi gått ut för att äta, förklarat vikten av dricks i det här landet. Han hade förklarat att vi kommit till ett fattigt land och att den stackars utsugna befolkningen lever på dricks. Men när han slängde åt hovmästaren fem pesetas och ville bli behandlad som en kung blev vi visade till ett bord vid toaletten.

"De har blivit kräsna sedan jag var här senast", sa han missmodigt.
"Om du hade hängt med i medierna senaste tjugofem åren hade du hört att levnadsstandarden här har blivit lika hög som hemma", svarar jag." Fem pesetas är ju som en ettöring, att du inte skäms."
"Var är din sambo?" frågar han mig. Jag tänker efter och kommer på att hon duschade när jag stack ut.

Vid ett bord på en restaurang, i ett främmande land, sitter jag i sällskap med en industriarbetare och en gammal dam från Djursholm. Den gamla damen har två kärlekskranka poliser vid varsin sida. Kvinnan jag håller kär är fortfarande kvar på hotellrummet. Jag råkade bara glömma henne. Jag fick dåligt samvete över att den gamla damen inte kunde förstå vad hennes nyfunna vänner vackert viskade i hennes öron. Det var mitt fel att hon inte hade någon tolk.

När jag återkommer till hotellrummet och min sambo gråtande frågar vad jag varit svarar jag fyndigt, "var ute för att köpa en tidning." Hon tror inte på mig när jag förklarar att det visst tog fyra timmar att hitta en svensk tidning. Hon packar istället ihop sina pinaler och bestämmer att vi ska åka hem. Vi går ner till hamnen och tar båten till fastlandet. I Barcelona sätter vi oss att vänta på tåget till Paris.

"Kan vi verkligen överge våra vänner på detta vis?" säger min sambo ångerfullt medan vi väntar.
"Inga problem", svarar jag, "de är ju ändå bara utlänningar."

Blir det någon fortsättning.
Tänk er en historia där de renrakade och ariska BSS-pojkarna jagar mig och min sambo genom Europa. Ju längre norr vi flyr desto fler blir de. Till slut får vi hjälp av Jehad-gerillan. Vi blir insmugglade i Sverige i flyktingbåtar över östersjön. Vi får rådet av våra nya vänner att slänga våra pass överbord och hamnar i ett flyktingläger. Vi blir utvisningshotade men flyr. Vi övernattar i kyrkor och letar bär på dagen för att överleva. Till slut hamnar vi i Djursholm och blir räddade av en gammal dam som bor med två unga spanjorer. Tyvärr visar det sig att våra semestrar är slut och det blir åter dags att försöka vakna på mornarna. Vi går till våra arbete på fabriken mitt emot Konsum. Där väntar våran nya förman, gissa vem det är.

Av John Jensen 16 aug 2001 10:11