Singel - ett hatobjekt?

Helena Olsson har valt att uppdatera sin artikel ett antal gånger nu. De tre meningarna som skiljer den sista versionen från hennes första förändrar dock inte innehållet och jag väljer därför att uppdatera min artikel.

Trenden som hon påstår att tv-serien "Sex and the city" och filmen "Bridget Jones" skapar är väl knappast ett förhärligande av singellivet. Snarare speglar det människor som mer eller mindre desperat försöker att undkomma singellivet.

Den grova generaliseringen som Helena Olsson gör sig skyldig till när hon beskriver en singel som "patetiskt pratande 30-åring i fjortiskläder" stämmer knappast med verkligheten. Det är inte många av de som lever singelliv som passar in på denna beskrivning. En stor grupp av alla singlar representeras av "den ensamstående mamman" som inte alltid har valt sitt singelliv själv. Många gånger är det olika omständigheter som har gjort valet åt henne. Det kan vara allt från psykisk och fysisk misshandel, alkoholism och så vidare.

När det gäller kategorin "singlar som säger sig vara på jakt efter en man" så måste man väl ändå tillåta människor att få ha vissa krav. Om man tidigare har levt i förhållande som av en eller annan anledning inte har fungerat så finns det ju ingen som helst anledning att söka sig till något liknande igen. Däremot så håller jag med om att "den som vill ha ett förhållande men ändå vill vara fri" nog kommer att få svårt att hitta någon att leva tillsammans med.

Att singlar skulle se ner på den som är sambo eller gift tror jag personligen inte existerar i någon större omfattning. Kanske möjligtvis som någon form av avundsjuka.

Trenden i samhället speglar knappast ett "patetiskt singelliv", utan snarare så speglar den individualismen. Att vara individualist eller singel är åtminstone för mig två helt olika saker.

Av Camilla Sydvart 16 aug 2001 09:11