Kvinnan i forsen, en deckare, kap 7

Johan bromsade in på sin lånade cykeln och ställde sig framför det gula stationshuset mitt emot byn. Lagabyn var inte stor. Byn bestod av ett modernt villaområde med en kärna av äldre gedigna trähus. Framför trähusen fanns ett kullerstensbelagt torg och mitt på torget stod ytterligare två lite större trähus varav det ena var en gammaldags lanthandel, och det andra ett litet kafé.

Han tyckte det såg vackert ut men försökte ändå sålla bort villaområdet i sin fantasi. Det för att endast se de äldre trähusen så som det sett ut från början. Då hade det varit slättland runt omkring, tänkte han, och jag skulle från platsen jag står kunnat se de bondgårdar som de modärna villorna nu skymde. Han hade hos Ulfvenstam sett en bild från förtiotalet av Lagabyn. Istället för det modärna villaområdet, som likt en hästsko omgärdade den ursprungliga byn, visade kortet ett antal gigantiska träd, som glest utspridda skänkte delar av torget svalkande skugga om sommaren.

Han ställde cykeln på torget och gick in genom dörren till lanthandeln. Väl inne i huset välkomnades han av en behaglig lukt som utsöndrades från den gamla gedigna inredningen. Hyllorna på väggarna var kantat av så många prylar att han ansåg det skulle ta en hel semester att fingra och granska alla dessa. Även golvet framför hyllorna var belamrat med saker som upptog allt ledig utrymme. När han gått fram på den smala gången, mellan hushållsmaskiner, städutrustning och säckar innehållande torrvaror av alla dess slag, kom han längst fram i butiken. Där stod en ståtlig disk av massiv ek. Han kände sig välkommen i affären då den enormt storväxta mannen bakom disken med vänlig röst hälsade honom välkommen att titta. Bakom mannen stod stora kaffeburkar av plåt ,vilka var dekorerade i förtitiotalsstil. En stor kaffekvarn och doften av kaffebönor skvallrade om att här gick det köpa nymalet kaffe.

Han gick fram till jätten och presenterade sig och sa i vilket ärende han var ute i. Jätten verkade inte misstänksam mot honom utan svarade med ett stort varmt leende.
"Jag skulle just stänga butiken för lunch, men är du hungrig kan vi göra sällskap till kaféet bredvid och prata en stund."

På vägen till kaféet berättade mannen att han var föreståndare både för lanthandeln och kaffestugan. Johan och föreståndaren satte sig i en liten trädgård på baksidan av kaféet och blev serverade dagens lunch. Det var en varm högsommardag men trähusen runt omkring och de små rundklippta lönnarna gav både skugga och skydd för vinden.

På Johans fråga, medan de åt, om han känt de tre pojkarna vilka hittat "kvinnan i forsen" för tjugo år sedan, svarade föreståndaren, "visst, vi gick i samma klass som unga. De tre pojkarna hade alltid hållit ihop i vått och torrt, från de varit väldigt små. De bodde på varsin liten gård vilka låg mot varandra som i en ring. Två av pojkarna var sladdbarn med vuxna syskon medan den tredje inte hade några syskon alls. I klassen brukade de kallas för "ringbröderna".

Han hade aldrig ätit en sådan god fisk. Färskpotatisen, misstänkte han, var upptagen ur deras trädgård senast denna morgon. Han trodde att mer välsmakande mat än denna, med sin smak av frisk enkelhet och omtanke, fanns inte ens att hitta bland de mest fashionabla restaurangerna i Stockholm.
"Efter att "ringbröderna" hade hittat "kvinnan i forsen", fortsatte den pratglade föreståndaren att tacksamt mala, "var det väldigt sällan att de pratade med någon annan utanför sin sfär. Alla hade tyckt att det var som om de gick och bar på en väl förborgad hemlighet. De blev de, och vi de andra. Så fort pojkarna blivit myndiga hade de flyttat från byn, förutom den av pojkarna som inte hade några syskon och hette Karl, han väntade något år. De sista två åren Karl varit kvar i byn hade han och jag blivit vänner. Men om jag frågade honom om händelsen med "kvinnan i forsen" slöt han sig inom sig själv och sa ingenting. Vad jag vet så hade Karl aldrig någon kontakt med de andra två sedan de flyttat från byn. Två år efter att de andra hade försvunnit flyttade även Karl. Han begav sig först till sitt drömland U.S.A. där han stannade i några år. Därefter flyttade han till Australien men var inte där så länge utan hamnade till slut på Mallorca."

"Vet du vad Karl sysslade med under sin tid i utlandet", frågade Johan. Han trodde dock att han, tack vare Stenhammars snokande, visste mer än den han frågade.
"Vad jag vet så sysslade Karl mycket med affärer. Han skickade ofta vykort till mig, där han med några korta ord berättade om sina äventyr och bedrifter i den så kallade stora världen. Jag har faktiskt denna morgon fått ett vykort från Mallorca. Av datumet på kortet att döma måste Karl ha skickat det strax före sin död."

När föreståndaren till slut pratat av sig visade han Johan vykortet. På baksidan av kortet, som visade ett mäktigt vackert stenlandskap i motsatts till vanliga bilder av stränder och hotell, kunde han se att det stod följande: Hälsningar från Karl i Mallorca som trivs i solen och som vanligt gör fina affärer.
"Jag kan visa dig mer vykort, men innehållet i dem är ungefär som det du nu ser", sa föreståndaren till Johan som ljög när han svarade att han gärna gjorde det någon gång.

Efter att han avnjutit en magnifik dessert, bestående av hemlagad varm smultronpaj med krämig vaniljsås, hörde han föreståndaren säga att det var tid att återgå till sin butik. Han satt kvar en stund och avnjöt ytterligare en kopp nymalet kaffe. Han tänkte över svaret han fått när han frågat om vem föreståndaren ansåg hade mördat "kvinnan i forsen".
"Det var nog han som sitter i hennes hus nu, var det raka svaret han fått av föreståndaren, "och det är jag inte ensam om att vara övertygad om i den här byn."
"Hur kan du vara så säker på det?"
"Åk ut till "Larsson på kullen" och fråga".
Han hade inte fått ut mer, förutom en vägbeskrivning till "Larsson på kullen".

Han hade egentligen tänkt att besöka de tre mördade männens föräldrahem för att försöka få reda på vad det var för slags pojkar som en gång i tiden bott i denna by. Av sitt trevliga och informativa middags-sällskap hade han dock, medan de avnjutit efterrätten, fått veta att två av pojkarnas föräldrar inte fanns i livet längre, och att gårdarna därför hade sålts. Den av de mördade, vilken hette Niklas och som hade slutat som A-lagare, hade vid sitt enda besök som vuxen i byn, råkat somna med en cigarett i sängen och orsakat att hela familjegården brann ner till grunden. Inga människor hade dock kommit till skada. Gården byggdes aldrig upp igen och familjen var nu utspridda lite varstans i Sverige.

Han bestämde sig för ett besök hos "Larsson på kullen". Att cykla de två kilometrarna dit mannen bodde var arbetsammare än han trott. När han tagit sig upp för en sista backe var han otroligt trött. Han möttes av en ensam fallfärdig stuga. Den var omgiven av ett enormt mångfald av fruktbärande äppelträd skyddade innanför en syrenhäck. Innanför häcken fick han syn på en gammal kutryggig gubbe ivrigt arbetande med sin yxa.

Gubben tittade upp från sitt göromål när Johan, i allt för hög fart, svängde in. Gubben hälsade varmt mot sin nyanlända gäst, presenterade sig som "Larsson på kullen", och svor sedan över att den veden som var kvar var så torr att den nästan inte gick att klyva. Han frågade sin hastigt uppdykande gäst, vad han hade för ärende till en ensam stackars tandlös gubbe. Johan berättade att han var journalist och grävde i det tjugo år gamla mordet på "kvinnan i forsen". Larsson på kullen sken då upp i ett finurligt grin och sa:
"Jo, det var jag som hade ringt. Jag tyckte att det var dags för en riktig reporter att bena ut vad som egentligen hände där i forsen för tjugo år sedan." Gubben grinade illa och tog sig för ryggslutet men fortsatte att prata.
"Att de tre grabbarna blivit mördade under samma vecka, måste ha med mordet på Kristina Ulfvenstam att göra".

Johan berättade att han fått hjälp av den reportern som en gång skrev om historien och talade om att han nu lånade gästhuset på gården där "kvinnan i forsen" en gång levat.
"Den djävul är inte mycket te som inte har uppsikt över sin fiende, sa gubben varnande.
"Du får nog passa dig för den som nu bor på Kristinas gård. Jag vet att han verkar trevlig, och att det är lätt att tycka synd om den ensamme stackaren, men låt honom inte slå blå dunster även i dina ögon, vilket han gjort med den andre reportern."

Av John Jensen 16 aug 2001 12:40