Kvinnan i forsen, en deckare, kap 6

Johan tog fram sin reseskrivmaskin ur sin väska. Han hade innan Sture beslutat sig för att åka hem, fått löfte av Ulfvenstam att hysa in sig i ett av de mindre huset. Ulfvenstam hade erbjudit honom denna temporära bostad så att han kunde stanna några dagar och göra lite efterforskningar. Han kunde inte låta bli att känna sympati för Alvin Ulfvenstam. Ulfvenstam får en att känna sig välkommen, tänkte han. På något sätt känner jag att mannens ensamma liv är påtvingat honom. En människa är inte skapt till att vara ensam.

Han slog bort tankarna på Ulfvenstams ensamma liv. Han kom att tänka på sitt eget. Han satte i ett papper i skivmaskinen och började skriva rent sina anteckningar från intervjun.
- Alvin Ulfvenstam hade en dag för tjugo år sedan, medan han fortfarande bott kvar i Råå utanför Helsingborg, blivit uppringd av en advokat som talat om för honom att han var den ende arvingen till en stor gård i Skaraborg. Han hade blivit överraskad att fadern, som ett år tidigare dött i en bilolycka på semesterorten Mallorca, haft en syster. Alvin Ulfvenstam hade förnekat att han, innan advokaten ringt, vetat om henne. Alvin Ulfvenstams far hade aldrig någonsin nämnt Kristina.-

När han skrivit ner det sista ur intervjun, om hur obehagligt Alvin Ulfvenstam hade tyckt det var med polisens förhör efter mordet på Kristina och alla de människor från trakten runt omkring som hade pratade illa om honom bakom hans rygg, slog han igen locket på sin skrivmaskin. Han lade sig på rygg med kläderna på, och somnade genast i den underbart sköna sängen. Vargatimmen var slagen, utomhus började det ljusna. Utanför hans fönster hade en ny gryning satt sitt frö.

Han vaknade efter ett par timmar och såg att klockan visade på nio. Han satte sig förvånat upp, och tänkte att såhär djupt kan man nog bara sova på landet. Det är synd att jag inte har all tid i världen, suckade han inombords, jag skulle lätt kunna somna om och sova till eftermiddagen. Han steg upp, lämnade sin sköna viloplats och gick ut på den lilla verandan för att känna doften av syren. Han möttes av Ulfvenstam redan på förstukvisten och blev erbjuden att göra honom sällskap för att äta frukost ute i det fria.

Johan fick sig en enormt välsmakande frukost, bestående av stekt ägg och nybakat bröd med tillbehör bestående av olika sorters marmelad samt små ostar av olika märken. Ulfvenstam frågade honom varför han arbetade i Stockholm när han pratade med en sådan härligt genuin Göteborgsdialekt. Johan svarade att utmaningen med att arbeta på huvudredaktionen var svår att tacka nej till när erbjudandet kom.

Han ansåg sig inte tvungen att berätta att han nästan hade fått sparken från tidningens redaktion i Göteborg. Att hans chef i Göteborg, Bengt Olsson, väl kände Holmér som var redaktionschef för nyheterna uppe i Stockholm. Att det tack vare Holmérs tro på att han kunde tillföra redaktionen nytt liv, var anledningen till att han fått en ny chans.

Efter att Johan i Ulfvenstam sällskap hade avnjutit sin frukost fick han lov att låna en cykel av sin värd. Han trampade därifrån hela den långa natursköna vägen han dagen innan åkt med bil. Han stannade till vid den sjö, de innan passerat på väg ut till Ulfvenstam, och satte sig ner vi en av bänkarna vid vattenbrynet. Klockan var endast halv elva på förmiddagen, men han såg att några familjer redan lagt sig för att sola på gräsmattan. Han såg också att några barn lekte ute i det av solen glittrande vattnet och att tre pojkar i tioårsåldern hade satt sig längst ute på bryggan för att fiska. En tanke slog honom, och den sa, att det för tjugo år sedan lika gärna kunde varit de tre pojkar som hade hittat "kvinnan i forsen" och nu blivit mördade under samma vecka på tre olika platser.

När solen stigit så pass att den stekte på hans begynnande kala meja, tänkte han på hur rätt Ulfvenstam egentligen hade, om att det lät långsökt att just Kristinas mördare skulle ta livet av pojkarna tjugo år efteråt. Hade pojkarna varit vittne till mordet hade det för mördaren varit mer logiskt att ta livet av dem strax efter mordet. Men han visste att en historia inte alltid handlar om logik. Möjligheten fanns att männen bragds om livet av samma mördare, tänkte han, av en mördare som även tagit livet av "kvinnan i forsen". Men varför hade han väntat så länge. Att motivet med mordet på "kvinnan i forsen" måste ha varit någon form av utpressning, det utgick han ifrån. Svaret på, varför Kristina utpressades och med vad, var troligen svaret på gåtan av ett tjugo år gammalt mord. Skulle det även ge svaret på varför de tre männen mördades och av vem?

Han gick upp från sin plats och satte sig på cykeln. Han lämnade de obekymrade människorna vid stranden för att trampa vidare mot forsen och sedan ta sig vidare till Lagabyn.

Av John Jensen 16 aug 2001 09:57