"What a wonderful world"

Morgontidningens rubriker; Rånarjakt i villaidyllen, 16-åringar inför rätta för mord, Livstidsdömda erkänner flera mord, Ännu en polis misstänks för våld, Fortsatt minus för sjukhusen.

Jag hoppar över frukosten och gör sonen redo för en dag i skolan. Jag klär på honom regnstället och cykelhjälmen, sedan följer jag honom till skolan.

När jag kommer tillbaka gör jag en sista koll att alla fönster och dörrar är låsta. På hallbordet ligger min tonårsdotters överfallslarm; "Hur många gånger har jag sagt åt henne att hon inte får glömma det", tänker jag och låser ytterdörrens två lås. Jag ställer in cykeln i garaget och larmar på huset. Sedan larmar jag av bilen, sätter på mig bältet, frigör rattlåset och beger mig av till jobbet.

I receptionen möter vakten mig med en myndig min, och jag drar mitt säkerhetskort genom springan och slår in min fyrasiffriga kod för att komma in på min avdelning. Jag låser in mina värdesaker i skåpet och sätter mig tillrätta.

Tiden segar sig fram till lunch, då jag har bestämt träff med Olle. Jag har lovat att bjuda honom på lunch.

Olle berättar att han blivit rånad under Göteborgskalaset och att hans sambo fått en krossad flaska över vänster armen. Jag flyttar fram plånboken från bakfickan till framfickan och lägger mobilen på bordet framför mig. Sedan pratar han om rånarjakten i villaidyllen och hur svårt det varit för honom och hans familj att hitta en bra campingplats i sommar; "Vi körde runt i 20 timmar för att hitta en camping som kändes seriös och trygg".

När jag ska betala lägger mannen bakom disken min femhundralapp i en säkerhetsbox och ger mig växel tillbaka. På vägen ut genom köpcentret följs vi av kameror som sitter uppsatta i varje hörn. En överförfriskad man kommer fram och frågar om han kan få ett par kronor till mat, men hindras i sin ambition av två polismän som leder ut honom på gatan utanför.

Efter dagens slut åker jag till skolan och hämtar min son på fritids och får höra att några flickor sett en man som blottat sig i skogen bakom skolan. Jag skriver på en lista - som en förälder sticker upp i ansiktet på mig - om nödvändigheten att rasterna alltid är bemannade med lärare så barnen inte lämnas utan uppsyn.

När jag sedan står i mitt sovrum - efter att ha kollat dörrar, fönster, aktiverat rörelsedetektorsljuset och nattat mina barn - kommer en känsla av otrygghet över mig. En stark känsla av utsatthet och begränsad frihet som blandar sig med misstänksamhet, oro och rädsla.

Men jag kan inte för min värld förstå vad denna känsla kommer ifrån.

Av Per Poulsen 15 aug 2001 12:22