Kvinnan i forsen, en deckare, del 5

När Johan steg in på reporterns kontor möttes han av en man i sextioårsåldern. Kollegan gav honom en sladdrig hand till hälsning och presenterade sig som Sture Melin. Han lade genast märke till att Sture var lite mindre än honom till växten men betydligt större runt midjan. Trots att han satt sig på andra sidan om Stures skrivbord, kände han en obehaglig lukt från honom. Han uppskattade att Sture inte tvättat sig på ett antal dagar och han tyckte sig även känna en lukt som påminde om unken. Helt obehindrad av sitt sällskap släppte sig Sture högljutt och gav sig därefter ut i ett belåtet smackande innan han sa: "Jag minns mordet på Kristina Ulfvenstam som om den hänt igår, trots att tjugo år förflutit."

Sture berättade sedan att det var dags för honom att gå i pension efter sommaren och klagade över att inte ha så mycket att göra på tidningen nuförtiden. Sture erbjöd sig att skjutsa Johan till den lilla byn och skulle, under deras bilfärd, kunna berätta allt han visste.

Johan var tacksam över Stures erbjudande men våndades över att sitta i det lilla utrymmen en bil erbjöd, och under färden stå ut men mannens obehagliga lukt. Trots att Sture verkade hjälpsam mot honom kunde han inte hjälpa att kollegan gav honom intrycket att vara ganska osympatisk, överlägsen och påtrugande. Han kände att han inte hade någon lust att lära känna honom närmare.

När de kom ut till bilen lade han dock märke till att fordonet inte speglade sin ägare nämnvärt. Mercedes var inte var alltför gammal och blänkte av nyvaxad hand. Han drog en lättnadens suck när Sture släckte sin ciggar innan han steg in i bilen. Han var glad över att slippa vara tvungen att andas in kväljande rök inne i bilens trånga utrymme. När han klivit in i bilen möttes han av en fräsch doft av omsorg och omtanke innan Stures odör trängde undan den. Han kunde inte upptäcka ett endaste dammkorn eller någon smuts. Han lade märke till att allt var putsad in i minsta detalj. Under den halvtimman som bilresan tog ut till Lagabyn, berättade Sture för Johan om vad han fått fram då han skrev om "Kvinnan i forsen."

"De tre nu mördade männen hade för tjugo år sedan, som småpojkar, funnit ett lik strax innan forsen. De hade olovligt lånat en båt av en sommargäst som oftast inte använde sin stuga. "Kvinnan i forsen" hade inte endast skapat rubriker i ortstidningen, utan tagits upp av de flesta stora tidningar i landet.

"Kvinnan i forsen", vars riktiga namn var Kristina Ulfvenstam, var en medelålders kvinna och hade bott på en herrgård strax utanför byn. Hon hade dött av att halsen skurits upp på henne. Till saken hörde att hon, under sina sista år, hade tagit ut alla sina besparingar från banken. Vart pengarna hade tagit vägen klarades aldrig ut, lika lite som svaret på frågan vem som mördat kvinnan. Efteråt började det gå rykten i byn. Kvinnan hade varit utsatt för utpressning trodde man. Man trodde också att det var därför hon tagit ut pengarna för att sedan slutligen mördas när de var slut".

När de svängt av från stora vägen och in på en mindre asfaltväg i den riktning som skylten Lagabyn visade, fann han att de åkte mellan tät granskog. De for sedan förbi byn och fortsatte en liten bit längst ett halvöppet landskap med ängar på ena sidan vägen och tät skog vid den andra, tills de kom fram tills även den delade på sig i två grusvägar varav den en gick över en bro. Sture stannade bilen innan bron och backade ner i en öppning mellan lövträd som växte längs ån.

Johan stod sedan mitt på bron och tittade ut över vattnet. Han såg stora stenblock som stack upp här och var och att ett vitt skum bildades när vattnet i vild fart krockade med stenarna. Det var visserligen kväll, men julisolen lyste fortfarande strax över trädtopparna. Sture berättade för honom att ån längre upp gick förbi kvinnans forna hem, och att de kraftiga strömmarna i vattnet på något sätt tagit henne hit. Sture förklarade för honom att polisen hade hittat spår efter blod vid stranden på hennes tomt. De utgick från att hon mördats och sedan blivit slängd i vattnet där.

Sture försökte peka ut stället där kvinnan påträffats, men grenar från grönskande björkar och al skymde sikten. De båda männen klev av bron och tog in på den mödosamma stigen längst ån, mot platsen de skulle titta närmare på. Sture berättade för Johan att förr i tiden var här öppen mark med åkrar och betande kor, men nu hade skogen tagit över.
De fick tvinga sig igenom vegetationen för att följa den lilla stigen. När de kom fram till platsen där kvinnan hittats, gick Sture ut och vandrade en stycke på vattnet. Häpet stirrade Johan på den Jesusliknade vandringen men följde sedan efter och märkte att det här endast var centimetergrunt. En naturlig gångbana strax under vattenytan, tänkte han. Det måste varit här kvinnans färd tagit slut.

"Här gick korna ut för att dricka vatten, sa Sture. "Det minns jag så väl från min barndom." Sture hade fått skrika orden till honom, för att överrösta dånet, eftersom de kommit halvvägs ut i den begynnande forsen
"Jaså, du är uppvuxen i dessa trakter", ropade Johan tillbaka.
"Jag bodde en kilometer längre bort, inne i själva byn."
"Kan du visa mig vart kvinnan som blev mördad bodde? Är det långt härifrån."
" Jag tänkte att vi skulle göra det, men det är en bit så vi får ta bilen".

De körde sedan med lugn fart över bron, och åkte därefter en bra bit längst en liten grusväg. Johan njöt av att titta på grönskan längst vägen och efter en stund passerade de en liten badplats vilken han tyckte såg så inbjudande ut. En kilometer längre bort tog skogen slut. Öppen mark bredde ut sig. Han fick åter syn på ån och upptäckte att den breddade sig till en sjö. Vid vattnet låg ett herrgårdsliknande hus omgärdat av vita staket. Sture talade om för honom att detta var gården Halvarp, även kallad Kristinas gård.
"Det var här som den för tjugo år sedan mördade kvinnan bodde."

Sture fortsatte med att berätta för honom att på gården bodde nu kvinnans ende arvinge, en brorson från Skåne. På hans fråga om denne ende arvinge någonsin var påtänkt som misstänkt för mordet, svarade Sture:
"Han var det ett tag, men avfärdades snarast. Arvingen kunde inte bindas till mordet och enligt honom själv hade han aldrig haft kontakt med sin faster."
"Hur var det med arvinges far tillika kvinnans bror?"
"Arvingens far hade året innan dött i en bilolycka under en utlandssemester."
De båda männen slutade att prata när de svängde in på den magnifika gårdsplanen framför huset. Gårdsplanen bestod av ett halvstort område täckt med singel. Huset var inte helt insynsskyddat från vägen men ändå omgärdad av busk och trädvegetation som skyddade för nordvästvinden. Runt gården fanns, förutom mangårdsbyggnaden, tre mindre hus omgärdade av staket tillverkade av handgjorda slanor. De skildes åt av små träddungar. En lång, mager och rakryggad man, till synes stark av ett långt livs arbete i samklang med naturen, kom Johan och hans sällskap till mötes. När mannen fick se Sture, såg Johan att mannen inte blev märkbart förvånad.

De blev inbjudna i huset av den vänligt leende mannen, och sedan visade till ett stort rum med antika möbler. Mannen som nu ägde Kristinas gård presenterade sig som Alvin Ulfvenstam. När han gått ut i köket för att hämta kaffe, berättade Sture för Johan att under sitt arbete med artikeln om "kvinnan i forsen", så lärde de känna varandra ganska väl.
"Jag tog Ulfvenstams parti när alla andra trodde att han var mördaren. Polisen fann inga bevis på att han begått brottet och utredningen mot honom lades snabbt ner."

När Ulfvenstam kommit tillbaka in i rummet med kaffet, serverat de bägge männen och sig själv, talade Sture om varför de kommit, och frågade om Johan kunde få en intervju. Ulfvenstam nickade men blev eftertänksamt när Johan kom att prata om de tre männen, vilka hade hittat hans döda faster, och nu själva blivit mördade.
"Jag blev själv fundersam när jag fick läsa om de tre morden på pojkarna från trakten", svarade Ulfvenstam.
"Jag misstänker att morden på de nu vuxna pojkarna kan kopplas till mordet på din faster", sa Johan.
"Det tycker jag verkar långsökt", svarade Ulfvenstam.
"Pojkarna var ju inga vittnen", fortsatte han, "de hade ju endast hittat en död kvinna i forsen och vad hade Kristinas mördare för nytta av att ta livet av dem, tjugo år efteråt."

Ulfvenstam reste sig sedan, gick fram till ett hörnskåp, öppnade varsamt dörren och tog fram tre konjakskupor samt en flaska dyr konjak. De tre männen satt länge efter kaffet och avnjöt sina glas. Johan fortsatte sin intervju.

Fortsättning följer...

Av John Jensen 15 aug 2001 16:11