Din stund på jorden - det existentiella

En mycket närstående god vän till mig har sedan flertalet år tillbaka, med sin obotliga sjukdom till trots, levt sitt liv på dispens. Ett unikum enligt läkare, som genom sitt positiva synsätt och konstanta nyfikenhet på livet överlevt både vetenskap och gängse experimentella medicineringar. Många är mina samtal med den gode vännen. Samtal angående livets mysterier. Om livsgåtan. Om själva meningen med existensen och om. döden.

Den ännu pågående sommaren är snart förbi. Än en gång i dessa årstiders skiften. Och ännu en gång har min vän insupit de starka intrycken av livets storslagenhet till sitt hjärta och sina ögon för att där omvandla dessa i bästa trädgårdsmästaranda tillika konstnärsskap. Inuti honom livges nämligen de mest fantastiska färger hans omgivning så väl behöver. Ännu en gång har han alltså förvaltat gåvan. Om än mer än trött. Långsam och mycket.eftertänksam.

Sommarens sista och enligt mitt förmenande största sommarpratare, Lars Ulvenstam, gav sina förstärkta ord till min väns tankegångar. Som en själslig broder i livets svåra uppbrott fanns han där till tröst. Talandes rakt in i själen på min vän och mig. Stärkande ord. Behövande tankar i livets kris. Han lyckades ge distansen till storslagenheten, vilken gör den aningen mer tillgänglig. Han avdramatiserade på sitt mest alldagliga förhållningssätt, det patetiska i att faktiskt födas för att dö. Men sen då? Sedan? Ägde vi svaren vore existensen ganska meningslös. Religion som rättesnöre eller hoppingivare. Rättesnöre för att mildra nedärvd ångest och bestraffningsrädsla. Människans starkaste attribut. Hoppingivandet för att om möjligt ge större tilltro till livet. Vart tar annars själarna vägen? Välj själv och var och en må bliva salig på sin egen tro. Hur som helst gav denne sommarpratares "avdramatisering" ett mycket humant tillskott till de annars så övermäktiga livsfrågorna. Och min vän glömde sin rädsla och log.

Jag tog hans hand och kände en oerhörd tacksamhet över hans närvaro. Till och med över hans nu så begränsade tillvaro. Men han fanns. Hans liv är hans. Mitt är mitt och ditt är ditt. Inte enbart kugghjul i maskineriet, utan liv fyllda av egna ansvarstaganden för upplevelser på gott och ont. Fyllda av ansvarstaganden att rättmätigt förvalta den gåva som livet faktiskt innebär. Att leva sin tilldelade stund på jorden efter bästa förmåga. För förmåga har vi alla. Alla i allmänhet och min vän i synnerhet. Så vill han då leva ännu en stund. En stund på jorden.

Att dö är också att ge möjlighet till vidare liv. Precis som att föda. Fast ganska annorlunda. Milsvid skillnad egentligen. Att föda nytt liv måste vara livets själva mening. Nu när vi ändå befinner oss i det existentiella, så att säga. Hävdar jag som just erhållit den största av gåvor. Hur resonemanget går bland dem som frivilligt väljer bort detta, eller av naturen inte är förunnade den upplevelsen, skall jag inte gå in på. Inte nu. Bara min egen egoistiska insikt, som naturligtvis är den absoluta för mig. Barn är livet! Att få möjligheten att åtsidosätta sig själv så kapitalt att man .försvinner. men bara för att återuppstå som en betydligt mer hel varelse än tidigare, måste vara livet. Barn är livet, men barn är också den allra största lyckan tillika olyckan. Lycka vid deras välmående och den förbannade olyckan vid deras motsats. Ett heltidsengagemang man aldrig någonsin kan eller vill välja bort. Barn är livet. För att inte nämna barnbarnet. Min tremånaders lilla sondotter döptes nu i sommar. Vid det lilla strandkapellet med hav och himmel som vittnen. Att så symboliskt bli upptagen i vår faders barnaskara gör nog den mest hängivne ateist religiös. Om inte annat är ceremonien i sig, förutom sitt klara grundbudskap, också ett nutida bevis på vårt mänskliga behov av tillhörighet. Vi behöver ritualer. Givna ceremonier och rutiner som för oss närmare varandra i en annars så själslös tillvaro. Att Newage andan i världen är på ständig frammarch är egentligen inte ett dugg märkligt. Inte heller att de mer "rumsrena" religionerna och trosåskådningarna med allt vad dessa innebär på gott och ont, får sina nyanhängare. Människan är svältfödd på harmoni och trygghet. Törstar efter helhet. Men förlustar sig istället på egenhändigt skapta surrogat och effektsökerier i jakten på den sanna själavården då tilltro och egenkompetens saknas. Så fram för ritualerna. Oavsett! Nästan.

Självklart skulle barnbarnet döpas. Och som ett givet tecken efter prästens våta handpåläggning log den lilla generöst. Sken ikapp med solen. Tala om symbolik! Kan någonting tala tydligare? Det skulle i så fall vara att ett av hennes tilldelade namn var; Tindra. Våra glädjetårar över denna "uppenbarelse" var stordroppande må jag säga.

Under sjuttiotalet skulle ju ingen varken döpas eller gifta sig. Att gå ur stadskyrkan var lika självklart som att gå på barrikaderna. Fast jag gjorde bara det sistnämnda, ändå känner jag mig inte speciellt trygg??? Men för att sekundskort eller oändligt, vad vet väl jag då tiden stannar, fått se in i mitt barnbarns ögons universum, måste ändå vara något av det allra tryggaste och mest fantastiska jag upplevt. Så människor: Gån ut under himmel och i hav och döpen era barn och barnbarn på det att det må gå er väl och ni må bliva tryggade i er själva. Halleluja! Måtte jag också få uppleva fler barnbarn här på min vandring en stund på jorden.

Av Anette Blomberg 15 aug 2001 09:30