Kvinnan i forsen, en deckare

En tidig morgon, långt före solen hade gått upp, sprang tre små pojkar på lätta fötter den kända stigen ner till ån. Nere vid strandkanten låg som vanligt en stor eka, olåst och inbjudande. Pojkarna hoppade i ekan och baxade ut den från land. Under lätta årtag gled båten med pojkarna sakta och tyst nedströms. Det enda ljud de kunde höra var knarret från årtullarna samt doppandet från det vatten som föll på ytan vid lyfta årtag.

I Öster började, ur ett rodnande skimmer, en morgonsol sakteliga att stiga. När de kommit fram till sitt favoritställe hade solen stigit en liten bit och genom grenarna på träden vid strandkanten sökte sig glimtar av sol ner till åns vatten. Vattnet speglade sig stundtals i skugga och ljus. Det var där som den ena pojkens favoritfiskedrag kom till sin rätt. Ingen gädda som stod i vassen och lurade, kunde motstå att hugga i det draget.

Efter detta lilla uppehåll fortsatte pojkarna färden och närmade sig ett fall. Det var tid att vända på båten innan strömmarna fick tag i den, för annars hade ett par små pojkar ej kunnat hantera den stora tunga ekan. De svängde runt i den aven som var strax före fallets början. I den aven där de stora abborrarna förut, liksom även nu, oftast fastande på kroken.

Denna gång fastnade en av pojkarnas krok i botten, och hur han än drog fick han inte upp sitt fiskedrag. Rädd som pojken var om sitt drag, hoppade han ner i det kalla vattnet för att försöka lossa det från bottnen. Det var inte djupare än att han kunde ha sina axlar över vattenytan även om han stod upprätt. När han med öppna ögon sänkte sig ner för att titta efter draget fick han se att den hade fastnat i något. Detta något var fastknuten med ett snöre vid en människas handled.

Då Roger inte var som andra barn, utan så kylig och stark att en vuxen karl kunde vara avundsjuk på honom, lyfte han hela ekipaget upp till ytan så att de två andra pojkarna också fick se. De två pojkarna i ekan skulle sedan aldrig kunna förtränga vad de sett.

20 år senare

Karls födelsedag var nära, han var på väg åt de trettio. Hans hustru hade gett sig iväg till byn för att handla en present till morgondagens ära. I lugn takt gick han ut på verandan, satte sig och tog ett djupt bloss på sin nyss tända cigarett. Han började sin väntan på att kvällssolen skulle försvinna ner bortom Mallorcas bergslandskap. Han älskade att se solens sista strålar spela mot det ödsliga stenlandskapet långt från de otaliga turiststråken vid kusten. Där satt han och gungade sakta i maklig takt, och njöt av scenariot framför sig.

Karl hade tagit fram en lagom kyld öl inneslutet i en immig flaska. Han hällde ner den kalla vätskan i ett glas på armstödet. Han älskade Vivaldi och när beskrivning av våren dånade ut över Mallorcas vackra landskap for tankarna till hans hustru. Hennes blick, som ömsom kunde vara förargad men snabbt övergå till eldig förförelse, ägde magisk makt över honom. Han älskade henne och uppskattade att hon visste, utan att beklaga sig, att han ibland tyckte om att njuta av ensamhet.

Nu såg han att en människa närmade sig på den dammiga vägen upp till hans hus. Han såg inte vem det var, solen lyste honom i ögonen. Människan stannade till och det såg som denne tog fram en kikare. Han kände sig störd av människan på vägen. Han älskade just detta avsnitt av skivan och ville lyssna färdigt utan att bli störd. Solen sänkte sig nästa minut nedanför hans synbara horisont, och han såg förvånad att människan på vägen stod och siktade på honom med ett gevär.

Innan skivan gått över till nästa stycke hade en kula farit genom hans hals för att sedan kilas fast i husväggen bakom honom. Kvar i gungstolen satt en lealös kropp, släckt på det som kallas liv.

*

Niklas hade stigit av bussen och tittade nu nervöst på klockan som om han var orolig för att inte hinna fram i tid. Hans klocka visade på sjutton och femtiofem, det var fem minuter kvar. Svetten rann nerför ryggen men ändå frös han. Det var som om han var en febrig man. Utan att tänka nämnvärt på sitt tillstånd, promenerade han med raska steg mot systembolagets dörr.

När han stigit ut från butiken skyndade han sig runt hörnet och in till sin egen lilla portgång. Innanför porten öppnade han spritflaskan och satte den till munnen. Han tog först en väldigt liten klunk, spydde upp det lilla han hade i magen, och kunde sedan dricka obehindrat. Det tog inte lång tid innan han kände sig bättre. Han drack sedan ur resten av kvartingen som om det vore vatten och bestämde sig sedan för att gå hem och även ta itu med helflaskan som låg kvar i påsen.

När han skulle öppna portdörren hade den farit upp av egen kraft. Han hade funnit sig stirra in i mynningen på en avsågad hagelbössa. Han hade vagt känt igen människan som hållit i bössan, men inte hunnit tänka efter vem det var, för ögonblicket efter hade han kastats baklänges av att en hagelsvärm träffat honom i bröstet.

*

Roger hade haft en lyckad dag. Han hade satt sig i bilen för att åka hem från Solvalla med en betydande vinst i sin portfölj. En vanlig arbetsdag som alla andra, hade han tänkt.

Roger brukade spela med stora summor och levde på detta. Att chansa på en "kuse" som såg ut att vara i bra form, som småspelarna brukade göra, var inget för honom. Roger rycktes heller inte med av ett ögonblickets nyck, som spelmissbrukarna gjorde. När Roger planerade en dag på Solvalla lämnade han känslorna ute, och bearbetade noga alla uppgifter om hästar och kuskar han samlat ihop under lång tid. Fick han ett "stalltips" av någon på banan så ändrade han ändå inte den plan han innan förberett. Han var duktig på statistik och hade förmågan att kunna nosa sig fram till en vinnande häst. Det hände dock att Roger kunde spela hundra tusen på en häst för att sedan se den förlora. Han tog då händelsen som en miss i arbetet och kände sig aldrig lockad att försöka vinna tillbaka förlusten. Han gick, vid dessa tillfällen, istället hem och planerade nästa arbetsdag i vetskapen att han var förlorad om han skulle drabbas av panik.

Hans fru var en vinst han noga planerat. När han närmat sig rikemansdottern hade han använt en stor summa pengar att spela med. Att endast lita på sin charm och spela på sitt utseende hade han varit för klok för. Roger gillade att spela men ville ha så mycket av oddsen på sin sida som möjligt. När han hade skridit till verket gick det lättare än han trott. Han hade visserligen alltid haft lätt för att få tag på kvinnor, men att spela i den division hon tillhört hade han inte försökt sig på innan.

Det var på grund av sina unika egenskaper Roger var en rik man. Den nätta inspelade förmögenheten hade dock inte varit till någon hjälp denna hans sista minut i livet.

Han vred om tändningsnyckeln men bilen ville inte starta. Då slog han av tändningen några sekunder och försökte en gång till. Äntligen startade bilen och han gasade på. Efter några sekunder hörde han dock ett svagt återkommande klickande under golvet. Han tvärbromsade sin bil och fumlade med dörrhandtaget som trilskades.

Han hade inte känt skräck, men när han äntligen fått upp bildörren hade det varit för sent. Bilen hade exploderat underifrån och hans kropp spridits ut i som flingor för vinden. Han hade, som så många andra spelare, till slut förlorat allt.

*

Nu var tre små pojkar, som för tjugo år sedan på lätta fötter sprungit den kända stigen ner till ån, alla borta från denna värld. En ensam mördare stod ett stycke därifrån och skådade den utbrända bilen. Mördaren gick därifrån och tog sikte mot sin bil ett långt stycke från skådeplatsen... Det första han hade tänkt, när han hört och sett smällen, var att han måste skynda sig. Han ville vara hemma innan hans favoritserie på TV börjat. Han förbannade sig själv att han inte hade satt videon på inspelning innan han tagit sig till Stockholm. Han gillade inte att missa ett avsnitt och gå miste om något väsentligt.

Att mördat en människa med sprängämnen ansåg han hade gett honom mer tillfredställelse än att mörda offret på Mallorca genom en annan. Att gått miste om jakten och endast fått veta i andra hand hur den tilldragit sig hade nästan känts meningslöst. Hans bästa stund i livet hade dock inträffat för två dagar sedan då han njutit av att se hur en människa kastats baklänges när han hade avfyrat sin hagelbössa.

Känslan han då fått hade han gärna velat uppleva igen. Inte att se hur människan farit bakåt av rekylen, utan känslan att se in i ett par ögon som utstrålat både skräck och förvåning över att livet skulle släckas ut. Det var en känsla av uppgivenhet och nyfikenhet han kunnat identifiera sig med. Han hade känt sig som ett med sitt offer.

När han kört igenom och ut från Stockholms stad var klockan för mycket. Han skulle aldrig hinna hem innan programmet började, inte ens om han mot förmodan tryckt lite till på gasen. Han gav sig därför tid att stanna vid ett fik strax utanför Norrköping. Han var sen men de hade ännu inte hunnit stänga. Han satte sig i den dunkla lokalen, längst in där ingen kunde se honom, och funderade på vad han skulle göra härnäst. Han kom på sig själv med att inte längre se en mening med sitt liv. Det han varit tvungen att göra var nu gjort. Han hade avslutat något han planerat i tjugo år.

Varför han satte sig att skriva ner sina tankar visste han inte. På en servett kladdade han ner några meningar. Ingen kan identifiera mig med det jag skriver, tänkte han. När han efteråt reste sig för att gå ut, lät han servetten ligga kvar.

Av John Jensen 14 aug 2001 11:06