Kvinnan i forsen, en deckare, del 2

"Roger Vilgotsson var en spelare", sade Ulla. "Som ni vet har jag en kontakt inom den sfär som kallas för spelvärlden."

Hon hade runt jul och nyårshelgen skrivit om spelandet i Sverige. På Solvalla travbana hade hon lärt känna en man som benämndes Hinken. Under sina intervjuer med honom lärde hon känna en helt ny värld. Hinken hade berättat om spelare vilka vunnit stora summor för att sedan spela bort allt och skuldsätta sig. "Det finns inte många som till slut går med vinst", hade han sagt. "Även de skickligaste ramlar dit och jag tillhör en av dem. Jag kan på rak arm endast nämna en som lagligt blivit rik på spel." Hon hade då fått höra talas om Roger för första gången, han som till slut blivit dödad genom en bilbomb.

"Jag har tänkt att intervjua han änka", fortsatte Ulla, "Roger begravs idag så jag tänker snart ta kontakt med henne."

"Finns det något kvar att gräva ner", sade Stenhammar i ett försök att verka lustig. Ingen skrattade åt hans skämt. Kompakt tystnad lade sig över de närvarande i rummet tills Johan satte sig någotsånär upprätt i sin stol och tog till orda.

"Niklas Holmberg blev som bekant mördad i min hemstad Göteborg." Hans försök att åter låta myndig fick honom att känna sig än mer löjlig. "Att bli skjuten av en hagelbössa i en trappuppgång i ett känt horkvarter behöver inte tyda på att han var en torsk. Niklas var grovt alkoholiserad och troligen inne i portgången för att få i sig en skvätt." De samlade runt bordet skrattade till. Han skämdes över sitt ordval, då han trodde de skrattat åt, inte med honom.

Ulla var den som skrattat ljudligast. Lika dumt som Stenhammars skämt tyckte hon Johans var charmigt. Av någon anledning tyckte hon han alltid hade en trevlig knorr i det han sa. Till och med under en diskussion, tänkte hon, om tre hemska mord, lyser han upp stämningen.

Hon hade blivit blixtförälskad i Johan redan första gången han kommit in på redaktionen för att presenterat sig. När han kommit fram och talat med henne hade hon fått ett anfall av blygsel. Hon mindes att hennes röst inte hade fått fram de ord hon borde sagt och att hennes kinder börjat skimra i en rödaktig färg. Hon mindes att hon hade tittat ner och försökt se ut som hon funderat över när städerskan senast bonat golvet. Varför hon känt så från första början hade hon ännu inte begripet.

"Han är inte mannen kvinnor brukar falla för", tänkte hon. Han är inte särskilt snygg, ganska kort till växten och ser alltid ut som han inte vaknat riktigt på morgonen och inte heller skulle göra så resten av dagen. Hans kläder satt alltid ovårdat på honom. Hon trodde det berodde på att han, inte allt för framgångsrikt, ville dölja att han var lite tjock.

"Har vi något bra rubrikförslag till förstasidan om en uppföljning om något av morden", frågade Holmer de församlade. "Du som är spindeln i detta Johan, vad anser du?"

"Lånemaffia från USA stoppad i försök att ta över den europeiska marknaden", säger istället Stenhammar. "Svensk skjuten på sin gård i Spanien var huvudman."

Alla såg att Holmér blev illröd i ansiktet. Han stirrade in i Stenhammars ögon och alla såg att den annars självsäkre reportern ryggade tillbaka.

"Vi har rubriksättare, vi endast lägger fram vad rubriken ska innehålla", sade Holmér lågmält men kyligt, direkt till Stenhammar. Och märk väl, en rubrik måste ha någon uns av belägg för innehållet i tidningen. Om du under din resa kommer fram till något som har med en lånemaffia att göra så är det okej, men se till att du har kött på benen."

"Vi ligger lågt", sade Johan. "vi har redan haft de tre morden på varsin förstasida. Vi väntar ett tag, men inte för länge. Vi vet ju att folkets intresse avtar ganska snabbt."

"Då får andra skapa rubriker idag", svarar Holmér och inbjöd istället till diskussion om hur de skulle lägga upp arbetet sinsemellan. De kom överens att de skulle fortsätta på den inslagna vägen. Stenhammar skulle bege sig till Mallorca för att forska i Karls mystiska död.

Ulla skulle koncentrera sig på spelaren Roger genom att först åter ta kontakt med Hinken och sedan intervjua änkan. Eftersom Johan arbetat på Göteborgsredaktionen skulle han ta kontakt med den kollegan som skrivit om mordet i trappuppgången. Kollegan hade fått fram att den mördade varit restaurangägare men för det mesta hållit till i baren och torrlagt denna. Han hade sedan gått i konkurs och gjort en karriär som A-lagare.

Johan hade ingen större lust att bege sig till sin hemstad, men såg ändå fram emot att återse sin vän och kollega, vilken gick under namnet Långholmen. Långholmen hade fått sitt smeknamn efter en blöt kväll då damen som lämnat honom på morgonen hade varit mäktigt imponerad av en viss kroppsdel han bar på. Hon hade högt och tydligt utropat detta för hans i soffa just uppvaknade suparkompisar. En av dem som övernattat i hans soffa hade varit Johan.

Av John Jensen 14 aug 2001 17:13