Kvinnan i forsen, en deckare, del 1

Temperaturen utomhus hade redan stigit över tjugograders strecket. Morgonsamlingen klockan åtta denna julimorgon ansåg Holmér, trots endast tre medarbetare kallade, vara viktig inte minst för den gemensamma moralen. Holmér såg fundersamt på den lilla brokiga skaran framför sig. Han visste att hans reportrar inte tyckte om att arbeta tillsammans. Han hade dock sett sig tvungen att samla de få ordinarie på nyhetsredaktionen som ännu inte hade semester. Det hade skett tre uppmärksammade mord i Sverige under veckan. Det skadar inte om de samarbetar, tänkte han.

Mitt emot honom satt Johan Lindblom. För tre år sedan hade han kommit från tidningens Göteborgsredaktion. Att han nu arbetade här på huvudkontoret i Stockholm var på grund flaskan. Jag tog en chans när jag ville ha hit honom, tänkte Holmér. En chansning som utföll väl. Sedan flytten hit hade han skött sig och gjort ett bra arbete och hållit sig undan från spriten.

Bredvid Johan Lindblom satt Ulla Palm. Holmér hade märkt att de två tydde sig till varandra. Han misstänkte dock att Ulla ville något mer än att endast vara arbetskamrat med Johan. Han fattar ingenting, tänkte Holmér. Han är så pass tafatt att han inte klarar av lägga märke till när en tio år yngre attraktiv kvinna suktar efter honom. Ulla Blom var en ung kvinna med långt lockigt hår, hennes kropp var flickaktig men inte okvinnligt. Hon målade sig ytters sparsamt och såg vacker ut på ett naturligt sätt. Hon är en blond bonntös uppklädd i statskläder, tänkte han. Visserligen verkade hon väldigt blyg, men att hon fortfarande var ensam ansåg han ändå vara ett mysterium. Hade han varit trettio år yngre och ogift skulle han övervägt möjligheten att uppvakta henne.

Holmér slogs av tanken att det snart var dags att prata allvar med Johan. Det var slöseri med ungdom att de båda skulle vandra ensamma genom livet. Han slog dock bort sina funderingar över att bli äktenskapsförmedlare och koncentrerade sig på vad Johan skulle säga, om han nu ville vara vänlig och öppna truten. Öppnar han inte munnen snart kanske uslingen Stenhammar gör det, tänkte han och kände samtidigt att hans begynnande magsår gjorde sig gällande. Han kunde inte hjälpa att han avskydde Robert Stenhammar. Han hade blivit påtrugad Stenhammar av ägaren till tidningen.

Det var Johan Lindbloms uppgift att hålla i mötet och det gjorde honom illa till mods. "Jaha mina damer och herrar", började han och skämdes genast över sitt sätt att tilltala arbetskamraterna.

"Vi har tre mord som vi skrivit om och nu ska följa upp", han kände sig tvingad att ta ett djupt andetag för att kunna fortsätta samtidigt som det kändes genant att bara ha självklarheter att säga. "Vi har redan skrivit om gärningsmännens tillvägagångssätt, vilket framgår av mapparna ni har framför er. Vi har att göra med rätt läskiga typer. Två av offren har blivit skjutna. Den ene med ett kulgevär och den andra på kort avstånd med en hagelbössa. Det tredje offret har, på ett uppseendeväckande sätt, blivit offer för en bilbomb. Vad som återstår att skriva är det vanliga drevet. Hur känner sig offrens anhöriga, varför mördades de och finns det några källor utanför polisen som kan komma med mer information."

Robert Stenhammar ansåg hela den utspelade situationen vara pinsam. Att Johan Lindblom var en tafatt liten obetydlig man framgick så fort han fick chansen att hävda sig... Idioten vet inte hur situationen ska bemästras, tänkte han. Han är en liten obetydlig fjant som det är synd om. Han hade gärna själv hållit i genomgången men inte fått förtroendet av Holmér. Ändå innehöll hans mapp mer än de andras tillsammans.
"Om vi börjar med Mallorcamordet på Karl Engblom", sade Robert Stenhammar med hög röst. De andra hoppade till efter att ha ansträngt sig för att lyssna på vad Johan hade sagt med sin låga släpiga stämma.

Stenhammars rappa resoluta tonfall hade fått Johan att sjunka än djupare i sin stol. Vanligen låg han mer än att sitta upprätt, men nu försvann hans huvud under bordskanten. Han tyckte inte om Stenhammars ofta förekommande avbrytningar. Han tyckte inte om mannen alls. Däremot tyckte han väldigt bra om Holmér. Tyvärr hade den gamla mannen inte många år kvar att arbeta. Han skulle känna stor saknad den dagen Holmér slutade. Holmér hade på de tre åren han själv arbetat på tidningens huvudkontor i Stockholm blivit som en far för honom. En stolt man som aldrig dolt sina vänsteråsikter trots att han arbetade på en borgerligt styrd tidning.

"Karl flyttade från Sverige till Miami 1982", fortsatte Stenhammar. Där lånade han ut pengar till mestadels behövande svenskar. Det var till både turister och bofasta. Hans affärer gick lysande tills hans begär efter större vinster fick honom på fall. 1986 ville inte myndigheterna längre ge honom uppehållstillstånd. Enligt mina källor kastades han bokstavligen ut ur landet. Han hade gett sig in i olaglig spelverksamhet och fått både polisen och lokala gangsters efter sig. Han flyttade sedan till Australien."

Stenhammar hade i sin ungdom läst journalistik vid ett universitet i Kalifornien. Där hade han delat rum med en kille som var homosexuell. Till hans stora glädje klättrade sedan killen på karriärstegen. Han var nu hög tjänsteman vid USA:s immigrationsbyrå. Vid några tillfällen hade Stenhammar använt sig av det han visste om tjänstemannens sexuella läggning. Sin tjänst som journalist på Stockholmstidningen hade han fått genom att hjälpt tidningsägarens son till permanent arbetstillstånd i USA. Tack vare honom hade sonen, trots kommuniskt engagemang under studenttiden, kunnat flytta till staterna och ta över en viktig del av faderns imperium.

"I Australien gifte han sig med en spansk kvinna", fortsatte Stenhammar. "De flyttade sedan till Spanien och köpte en gård på Landsbygden mitt på ön Mallorca. Karls liv slutade som bekant på denna gård då hans fru farit till Palma för att köpa en födelsedagspresent. Karl hade blivit skjuten i halsen från långt håll."
"Hur vet du att han blev skjuten från långt håll", frågade Ulla. Stenhammar tyckte hon lät överdrivet överlägsen på rösten för en kvinna. Han blev sur över att hon avbrutit honom. Du är bara en liten nyutexaminerad fjärt, tänkte han men svarade henne resolut, "de spanska tidningarna påstår detta med god säkerhet."

"Du får åka ner och kontrollera saken och intervjua änkan", sade Holmer och önskade av hela sitt hjärta att Stenhammar skulle tacka ja till erbjudandet. Han skulle se fram emot en vecka utan honom. Till sin stora glädje höll Stenhammar med och han kände hur magsåret försvann bakom en ridå av välbefinnande

Av John Jensen 14 aug 2001 13:05