Livet utan pinne.

Nyårsdagen 1999. Konsert från Wien och jag saknar min taktpinne. Från början. En dag i början på 50-talet var vi i New Orleans med kryssningsfartyget " Stella Polaris ". Jag och tre kamrater beslöt att vi skulle gå och höra Jimmy Dorsey´s - broder till Tommy.

Vi hade sett honom i The Dorsey Brothers 1948 Detta skulle ske i stora balsalen på " hotell Roosevelt " En tio dollar hjälpte oss till det finaste bordet ja-ja det var väl samma snickare som gjort alla borden - men vårt var bäst placerat.

Vi fick en kvadratmeter matsedel. Vad vi åt? Det enda jag minns är en fem cm tjock biff. All sås - potatis - med mera fick beställas efter vad som önskades. Jösses - så många karotter - skålar dessa djupt bugade tjänande herrar fick asa in. 4 st. vid vårt bord,. När vi kom till kaffet skulle stora havannor avnjutas. En mycket lätt klädd flicka kom - någon inhandlade - men jag var mest intresserad av en taktpinne som salufördes. Materialet var trä och Jimmy Dorseys autograf prydde härligheten. Detta är den första och enda souvenir jag ägt i hela mitt liv.

Den följde med när jag bildade hem. Den kom fram vid de tillfällen jag lyssnade på skivor klassiska . Leonard Bernstein och jag kunde framföra till exempel Berlioz Romerska karneval tillsammans. Många andra stora verk fordrade min deltagelse från dirigentpulten för att skivan skulle låta rätt i mitt tycke.

I många år låg taktpinnen på plats - men icke den dagen när jag skulle dirigera " 1812 " tillsammans med Sixten Erling. En inspelning från Vaxholm med riktiga kanoner och kyrkklockor. Konserten fick ställas in - taktpinnen var borta. Vad det letades men borta var den. Försökte ersätta den med annat - gick bara inte - det höll på att sluta i katastrof - jag lånade undulatens ena pinne ur hans bur. Den låg inte bra i handen så den skulle återlämnas. Då satt fågeln på golvet med vingarna utbredda - skakade på huvudet och mumlade något.

" Vad har hänt? " frågade jag hustrun som stod och jollrade med sin älskling.
" Någon har stulit hans pinne och när han hoppade upp som han brukar, ramlade han och slog sig " berättade hon.
" Jag tycker han försöker säga något " sade jag.
"Ja - han säger sadist.": kom det illavarslande. Jag fortsatte att leta efter min pinne.

Det gick något år och en dag stod kvinnan i mitt liv och pratade med sina blommor. Hela köksvasken flöt av jordkrukor - gamla och nya växter. Jag njöt en kopp kaffe då jag hörde.
" Ja du har varit så duktig - men du har blivit för gammal och skall ersattas av en yngre förmåga. Nu skall vi be farman kasta dig "

Jag reste mig från stolen - gick bort till vasken - tog tag om aktuella växten - känner något i handen - min taktpinne - den hade slutat som blomsterpinne.
" Jag behövde den - du kan använda ett kvastskaft vid ditt viftande", kom det med viss ironi från hustrun.

Av Lennart Ekman 10 aug 2001 09:46