Är DU totalt ointressant?

Tystnad. Å herrejävlar, det är tyst. Panik! Inte ens bilarna verkar köra förbi lika ofta som vanligt. Ingen musik. Ingen läsning. Ingen att prata med. Skrämmande tanke; jag är tvingad att umgås med mig själv.

Nej, jag har inte satts i isoleringscell. Det här är ett känsloexperiment, helt frivilligt. Jag vill se hur jag reagerar när jag är helt utan distraktionsmoment. Reglerna är enkla och innebär i stort sett bara att jag får röra mig fritt i lägenheten men inte prata med någon och jag får inte på något sätt använda mig av något yttre som håller huvudet sysselsatt. Detta en hel lång eftermiddag.

Tanken föddes förra veckan när jag läste att svensken tittar på teve i genomsnitt 144 minuter varje dag. Mamma och jag diskuterade just allt detta tevetittande när vi åkte in till sailet i Karlskrona i fredags, hon liksom jag tillbringar minimal tid framför burken så vi måste tillhöra dem som drar ner genomsnittet. Hon sa att hon aldrig någonsin kan tänka sig att släppa in en teve i sovrummet eller köket, att frukostprat och middagssnack är något mycket viktigt för henne och att sovrummet är till för annat vad sa hon inte.

Det stämmer faktiskt, vi har alltid pratat mycket i vår lilla familj som under många år bara bestod av mig, mamma och lillebror. Vi har samlats vid måltiderna och avhandlat det som är viktigast just den dagen. Ibland, som inför fjällresor och datorinköp, har vi slagit våra huvuden ihop i familjeråd för att få gemensamma intressen och ekonomi att fungera. Det ger vi-känsla och det kanske är en av anledningarna till att vi fortfarande är starkt sammansvetsade.

Nyfiket frågade jag mamma vad hon roar sig med på morgnarna nu för tiden när hon ofta äter frukost på egen hand. "Radio", svarar hon, "nyheterna och morgonpasset". "Är det bättre än teve", undrar jag. "Ja", säger mamma, "man får ju in alla fall skapa sig egna bilder när man bara lyssnar, det måste väl göra att hjärnan blir mer aktiv".

Det var så det började. Min hypotes lyder såhär: Vi är livrädda för att vara ensamma med våra egna tankar och känslor. Vi vill ha ett evigt brus som håller oss borta från våra rädslor för vad vårt inre kan innehålla. Vissa saker som till exempel böcker, radio och socialt umgänge har högre status än andra men syftet kan nog vara detsamma.

Naturligtvis ska vi inte leva våra liv i ensamhet. För att växa och utvecklas som människor behöver vi yttre stimulans och kärlek. Jag har läst boken och sett filmen "Tisdagarna med Morrie" och de är båda helt underbara och innehåller suveräna uttryck som "Vi behöver människor i livets början och i livets slut. Hemligheten är bara att däremellan behöver vi varandra ännu mer" och "Vi måste älska varandra eller dö".

Men för att kunna älska andra, för att kunna förlåta andra, för att kunna se andras storhet måste vi älska oss själva, förlåta oss själva och se att vi är värda lika mycket som alla andra som vi ser upp till och beundrar. "Älska din nästa såsom dig själv" står det i bibeln. Har du funderat på vad det uttrycket innebär?

När vi pratar med en vän vill vi gärna bli insläppta i dennes liv. Höra vad den andre känner och tänker. Vi letar efter människors djup och njuter av att vara delaktiga i någons tillvaro. Det är intressant att få gå en bit hand i hand med en medmänniska. En ynnest minst sagt.

Varför är vi då så rädda för att bli insläppta i våra egna liv? Vad kan finnas i vårt undermedvetna som är så skrämmande att vi måste hålla det borta med alla medel? Tror vi att det är så totalt ointressant och långtråkigt att känna oss själva på pulsen att vi inte ens vågar försöka? Vad handlar det om egentligen?

Innan tid började värderas i pengar, när människan levde närmare naturen måste allting ha sett annorlunda ut. De som levde då - och lever fortfarande bland naturfolken - bör ha haft mer lugn och tilltro till sig själva.

Jag börjar den här eftermiddagen med att sitta stilla och bara andas, känna andetagen komma och gå. Utandning följer på inandning. Lugn följer på ångest. Meditation känns som ett bra sätt att börja processen att lära känna mig själv. Jag har ägnat mig åt det periodvis tidigare och jag har enbart goda erfarenheter av det. Nu är det dags att komma tillbaka.

Efter den första paniken och efter meditationen blir det bara bättre och intressanta tankeslingor växer fram. Jag funderar på vad jag har för åsikter egentligen, hur mina värderingar ser ut. Det är bra att frottera sina åsikter med andra men jag har lätt för att försvinna in i diskussionsglädjen, och i ivern att argumentera kan det vara svårt att se vad det är man står för egentligen.

Kontentan av det hela blev att det inte är livsfarligt att ha sig själv som gäst några timmar. Bitvis var det riktigt underhållande, gästen hade faktiskt humor. Huvudet rensades och min egen personlighet började utkristallisera sig i all sin besynnerliga och förvirrade komplexitet. "Tjena vännen", sa jag, "kanske du och jag ska ha våra möten mer regelbundet framöver?!"

Av Veronica Pagels 09 aug 2001 10:02