Barbie is a slut!

När jag var femton så var mitt största bekymmer att inte vara tillräckligt snygg, nu när jag är tjugotre så kvarstår bekymret. Enda skillnaden är att jag numera även oroar mig för jobb, pengar och allt annat som följer med mitt påtvingade, nya, vuxna jag.

Det känns rätt lustigt att beskriva sig själv som vuxen, overkligt på något sätt, för det känns inte alls så. När man är vuxen ska man väl ha ett ordnat liv? Man ska ha kommit på vad man vill göra, men jag har fortfarande inte en aning!

Ibland kan jag spendera dagar försjunken i självömkan. Jag överöser mig själv med destruktiv självpropaganda á la; jag är fet, jag är ful, jag har inga pengar, och jag har ett tråkigt jobb, bla bla bla. Patetiskt? Absolut! Men ordna upp ditt liv då! brukar pappa säga. Skaffa dig en bra utbildning, plugga till psykolog de tjänar mycket pengar. Ibland, pappa, undrar jag vilken planet du bor på.

Jag hör ofta talas om människor med sämre förutsättningar som lyckas. Vad har de som jag saknar? Framåtanda? Bättre självförtroende? Talang möjligtvis? De har säkert även nått fram till insikten att roliga jobb inte bara knackar på dörren.

Jag kommer ihåg när jag gick på gymnasiet, jag och mina tjejkompisar brukade sitta och fantisera ihop perfekta liv åt varandra. Vi skulle ha välbetalda, roliga jobb, vi skulle bo i stora lägenheter, i stora städer, vi skulle resa ofta, och ha vänner över hela världen!

Eftersom vi var drabbade av Barbie-komplexet, trodde vi även på allvar att våra egna genetiska förutsättningar på något mystiskt sätt skulle förvandlas med åren. Så att vi sedermera skulle se ut som fotomodeller och filmstjärnor. Sanningen är att i dag ser de flesta av oss likadana ut, bortsett från några extra kilon här och där.

Detta var vad vi drömde om då, men någonstans på vägen tappade vi bort våra mål! Med åren fick vi sämre självförtroende och det hjälpte inte att andra trodde på oss, när vi inte gjorde det själva. Så vad gör vi nu? Skyller allt på Barbie!

Av Michaela Boström 08 aug 2001 11:41