Obefogad rädsla?

Tillfället gör att tankar löper iväg - som idag. Anmärkning mot en nyinköpt TV. Gjorde att jag kom i kontakt med en trevlig yngling.

Under tiden som han skötte sitt jobb uppstod några pauser i väntan på svar från andra inblandade. I en sådan - frågade han om jag gick på fotboll - när jag nämnde min hemstad? Jag svarade som jag ärligt menade: "Jag vågar inte."
I min ungdom gick jag på alla hemmamatcher som MFF spelade.
Det värsta läktarvåldet jag upplevde var när en åttioårig gentleman fråntogs sin spatserkäpp med silverkrycka av vakten. Detta i förebyggande syfte för att inte åskådare skulle träffas om det blev för spännande - med därtill hörande hejarop och viftningar.

Nästa gång var i "Parken" Köpenhamn. Bästa platserna på huvudläktaren - som det förstås var jag bjuden - omgiven av högröstade danskar som förväntade sig att de " rödvita " skulle sätta de gästande svenskarna på plats. Nu blev det inte så - vid ett och två samt trenoll - behöll jag neutral mask - men vid fyra och fem blev det stående ovationer från min sida. Någon rad längre ned satt en från hemmapubliken - vände sig om och ropade: "Sitter det en svensk däruppe?" Då detta bekräftades - kom ett nytt utrop: "Dräp han!!!" Nu blev det inte så - en omgång Hof lättade stämningen och allmän förbrödring vidtogs.

En tredje gång var när jag och en godvän köpt biljetter till VM i speedway. Tyvärr fick han förhinder och hustrun mer eller mindre tvingades följa med. Vid de första heaten kom det en del gnäll - då hon sedan förstod att det var hennes landsmän som höll på att vinna började frågorna komma. Som novis på denna sport var de enkla och en aning störande. Detta retade en del. Till slut kunde en av närvarande inte hålla inne med sin förtrytelse utan sade på bred skånska: "Å en sån som hon skall ha sittplats."
Många andra glada minnen från boxningsgalor m.m. finns.
Endast ett vill jag nämna. Tom Bocks skulle bli Europamästare trodde alla danskar. En svåger som jag var skyldig för en del tjänster ville jag bjuda. Genom mitt jobb ordnade jag biljetter. Långt före det var tid att infinna sig blev jag hämtad. Efter ett par timmar var det insläpp och sedan ytterligare någon timma till förmatchen. Precis kl. 21 skulle spektaklet börja med ingång - flaggor - nationalsånger -presentation av kändisar m.m. Matchen direktsändes i TV. Nu ville svågern köpa öl. Trots mina varningar om tidsbristen - gick han upp åt läktargången och ställde sig i kö. Han återkom när första gonggongslaget hördes. Artig som han var gick han med ryggen åt ringen - bugade och bad alla om ursäkt för de fick resa sig. Väl framme frågade han vad som hänt eftersom jag var så uppjagad - hurrade och skrek. "Tom vann": ropade jag och klappade om till höger och vänster. Fem timmars väntan för svågern och han såg ej skådespelet.

Vi var nog 30.000 som gick ut tillsammans i god ordning. Vi hade ju upplevt en god kväll samman. När man tar del av det läktarvåld som är idag - även de upplopp vid EU. möten m.m. vågar jag inte gå ut! Varje dag mördas och rånas oskyldiga. Oprovocerat våld. Kanske på grund av narkotika eller andra orsaker.

En sak är klart - jag får leva med de glada minnen och
nöja mig med TV. Nog är det jobbigt att behöva sitta fängslad inne i sitt hem av rädsla för att utsättas för övergrepp. Mitt eget fel - låt så vara. Överdrivet?
Kanske. Men varför utsätta sig för risker? Edvard Persson sade i en monolog: "Blir man överkörd på de vita linjerna gälls det inte."

Något att lita på?

Av Lennart Ekman 05 aug 2001 20:16