G8-mötet i Genua

De som representerar demokratin i världen, men alltid måste träffas bakom befästningar och tungt beväpnade polis- och säkerhetspådrag? De som med historiens utsökta ironi nu utgör de globala maktmännens Grupp 8?

Enligt deras egna utsagor är deras samveten vita som snö; den ambulerande polisstat de omger sig med är omvärldens fel; hundratusentals fredliga demonstranter och något hundratal våldsamma aktivister tvingar dem att barrikadera sig varhelst de träffas. De ser sig själva som garanter för demokratin medan de som protesterar är ett hot mot demokratin.

Själv tycker jag illa om USA:s president George Walker Bush och den politik han för. Alltså borde jag glädja mig över den slätstrukna figur han gör under alla sina offentliga framträdanden. Istället kryper det i kroppen av obehag. Tanken att denna politiska och moraliska pygmé nu är världens mäktigaste man är inte riktigt uthärdlig. Att se de andra statsöverhuvudena svassa omkring honom är djupt pinsamt. Han kom till makten efter att ha fått mindre än 25 procent av amerikanernas röster, hans motståndare Al Gore fick fler. Sedan han blev vald har han ägnat sig åt att betala tillbaka den skuld han ådrog sig i form av kampanjbidrag från storföretagsamheten genom att arrogant bryta ingångna avtal som storföretagsamheten vill ha bort, Kyotofördraget och ABM-fördraget med Ryssland till exempel. Vad har detta maktspråk med demokrati att göra? Att se de andra grupp åttorna försöka ordna in sig i ledet med Bush är rent plågsamt.

Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, som var värd för mötet i Genua är en demokratisk katastrof. Han har åtalats, står under åtal eller väntar åtal i fjorton fall för korruption och bedrägeri. Hans medie- och finansimperium innebär en sådan intressekonflikt att han inte vore acceptabel som ledare i något annat demokratiskt land. De 27 procent italienare som röstade på honom tycks ha tänkt: "Ska man ändå ha skurkar vid makten är det bättre med en skicklig skurk."

Frankrikes president Jacques Chirac har just avslöjats som tung förmånstagare av den institutionaliserade, franska statskorruptionen. Både Berlusconi och Chirac verkar söka politiska poster för att komma i åtnjutande av den åtråvärda juridiska immuniteten, som våra demokratiska politiker givit sig själva.

Rysslands president Vladimir Putin för ett nedtystat skammens krig i Tjetjenien. Storbritanniens Tony Blair är mer än lovligt beroende av den ultrakonservativa och helt amoraliska mediemogulen Rupert Murdoch för att säkra sin maktställning.

Så ser det ut bakom maktens barrikader och jag brukar undra om polisen någonsin funderar över att några av dem innanför avspärrningarna kanske har längre syndaregister än någon av demonstranterna utanför; de polisen är satta att utöva statens våldsmonopol på.

I lördags genomförde 200 000 människor en fredlig demonstration i Genua, en värdig och storartad manifestation. En av de skickliga och drivande krafterna bakom icke-våldet är den europeiska Attac-rörelsen. Att hundratusentals människor framhärdar i icke-våld när polisen skjutit ihjäl en aktivist dagen före vittnar om en balans och organisationsförmåga utöver det vanliga.

Därför blir det extra tragiskt att den socialdemokratiske politikern Bror Perjus valde att göra "utspel" på DN Debatt den dagen och anklaga svenska Attac för att inte ta tillräckligt avstånd från våldet. Medelålders herrar som gör utspel på DN Debatt för egen vinning är bland det mest patetiska jag vet. Perjus spelar inte i DN Debatts toppdivision, där sådana som Kjell-Olof Feldt och Bo Södersten får tycka till om vad som helst. Han måste producera önskvärda påhopp ur ett bakhåll för att få vara med. Men det kanske är lika bra så. Perjus hör nog hemma innanför avspärrningarna, innanför barrikaderna hos de demokratiska fanbärarna Bush och Berlusconi.

Av Maria-Pia Boëthius 01 aug 2001 13:41