Det skall f-n vara lärarvikarie

Din stund på jorden

Hon talade om att kl. 08.20 skulle det att rusa in 25 otåliga barn i ett klassrum på hennes skola och deras lärare var sjuk. Egentligen skulle den läraren som hade klassen i rummet bredvid gått in och bedrivit undervisning - kommunen har ju ont om pengar - men eftersom även en tredje lärare var sjuk, måste rektorn för Lundaskolan få tag i en korttidsvikarie. Hon undrade om jag ställde upp och visst svarade jag jakande på den frågan.

Klockan 07.10 bestämde jag mig för att hälla ut det varma kaffet, därefter slänga mig i duschen, leta reda på lite anständiga kläder, och till slut sätta mig i bilen för att köra de 3 milen till den väntade klassen. Av erfarenhet visste jag att det var bäst att vara på en ny skola innan kl. 08.00. Det är ingen överdrift att säga att mina stresshormoner ansträngde sig till det yttersta för att jag skulle hinna i tid.

07.55 sprang jag runt Lundaskolans byggnad och letade efter en öppen dörr. Att Sverige är glest befolkad, det visste jag, men att Lundaskolan var så befriad från mänskligt liv strax innan klockan åtta på morgonen, det tyckte jag var ytterst besynnerligt. Prick klockan åtta såg jag en bil svänga in på skolans parkering. Jag rusade fram till bilens förare som i lugnt mak, på ett lustigt sävligt sätt, baxade ut sin enorma kropp ur en liten Fiat.

Jag tolkade mannens kroppsspråk som att jag störde honom. Jag frågade hur en ny lärarvikarie skulle bära sig åt för att ta sig in i skolan. Han mumlade fram orden, "leta reda på vaktmästaren. Jag arbetar inte på skolan utan i förskolan här bredvid." Han lufsade sedan över skolgården och in i en byggnad som dock såg ut att höra till skolan. Jag hörde att han jämrade sig på sin vandring och förstod att jag förstört hela hans dag. Jag hade stört hans morgonrutin.

Jag gjorde desperat om min vandring runt skolans byggnad, men hittade ingen dörr som var öppen. 08.10 såg jag en liten varelse skymta till inne i skolan. Jag bankade på glasdörren och såg människan vända sig om. Med ett varmt leende kom en kvinna i femtioårsåldern fram. Hon släppte in mig och frågade om det är jag som var John Jensen. Jag svarade jakande och hon tog mig till lärarrummet. Tyvärr försvann hon sedan med orden, "rektorn ringde och sade att du skulle komma, du får ta klass 3 b, vänta här så kommer nog Lena och talar om vad du skall göra."

08.20 kom en jätteglad ung flicka i 20-års åldern, och med den vänligaste röst hon kunde uppbringa, sade hon, "du måste ju vara John, kom med här." Hon ledsagade mig nedför en trappa, genom en lång korridor, uppför en ny trappa, genom två glasdörrar och sedan nedför en trappa igen och till slut längst ytterligare fyra korridorer.
"Det tar ett tag innan man hittar på den här skolan, men du lär dig nog snart", sade hon innan vi kom in i klassrummet.

Inne i klassrummet satt eleverna tysta och väntade. Lena, presenterade mig för klassen och jag fick under hennes överinseende presentera mig för dem. När jag gjort detta stressade hon fort iväg till sina plikter, en dubbelklass som måste underhållas, och ensam stod jag kvar.

I handen hade jag en lapp där det stod vad jag skulle göra. Där stod det att två av barnen skulle dra almanackan.
"Vems tur är det att dra almanackan", frågade jag.
"Du skall läsa först", vrålade barnen tillbaka.
"Vart är boken?"
"I frökens skåp under katedern!"

Jag hittade en låst hurts under katedern, men ingen nyckel. Jag frågade de allt mer oroliga barnen om de visste var nyckeln var, men ingen av dem hade en aning. Barnen började nu skratta och jag undrade om jag inte tappat taget. Jag ställde mig upp, gick fram till två av barnen och sade, "ni två får dra almanackan idag, jag kommer att läsa för er efter rasten istället."

"Det är inte vår tur, det är Jonas och Stina som skall dra almanackan denna vecka", svarade de.

"Då drar Jonas och Stina almanackan", sade jag med en så myndig röst som mitt lätt förvirrade tillstånd medgav.

När Stina och Jonas ställt upp sig framför tavlan skrek en pipig röst, längst bak i klassrummet, "kan inte magistern läsa min bok istället, . nu!"
Jag svarade vänligt men bestämt att det gör jag gärna efter att Jonas och Stina dragit almanackan. Jag tittade åt almanackadragarna och såg att de stod tysta och inte gjorde någonting.

Vid min första måndagstimme med klass 5 b i Lundaskolan visade det sig:
Högläsning av läraren först, sedan drar en elev av bladet på almanackan, en elev läser dagens datum och talar om vem som har namnsdag.
Efter detta är det dags för dagens första tävling. Tävlingen består av att läraren skall hitta ett papper där ordinarie lärare har skrivit upp tio tj-ord. Under största möjliga tystnad plitar eleverna ner orden och efteråt skall läraren rätta svaren.
Samtidigt som rättningen av tj-ord pågår det matteräkning, och också de skall skall rättas, omedelbart så eleverna vet om de skall ta a-spår eller b-spår.

Var facit till matten låg det visste nog endast deras ordinarie lärare. Tj-orden till tävlingen hittade jag efter ett desperat inbrott i ett låst skåp. Skåpet var märkt med ordet svenska.

Att jag hittade tillbaka till lärarrummet efter lektionen kan jag faktiskt tacka Fiatägaren för. Jag fick syn på honom efter att förvirrat mig in i skolans djupaste domäner. Jag tog desperat kurs efter honom. Det visade sig att han brukar låna lärarrummets kopiator och då tog en genväg genom en kulvert som band samman skolan med förskolan. När jag hunnit ikapp honom ursäktade han sig på bred skånska med att säga att han inte haft nycklarna till skolbyggnaden och att han hade varit över en timma försenad när vi hade träffats på morgonen. Han visade sig vara riktigt trevlig och vi skojade om vårt tidigare morgonmöte.

Inne i lärarrummet möttes jag av den stämning jag anser hör hemma i ett kafferum på en fabrik där alla fått reda på att de blivit uppsagda. Den på morgonen glada Lena såg nu ut som hon skådat jordens undergång. 58 pubertetssinnade elever var nog för många att hålla reda på. Hennes hår hade grånat och hon hade fått mörka påsar under ögonen.

Rektorn anlände. Hon förklarade för slöjdläraren varför skolan inte hade råd att byta ut den trasiga fönsterrutan fast det var 8 minusgrader ute. Plötsligt vände sig rektorn mot Fiatägaren och skrek till, "du får inte kopiera här. Vi har endast tre papper kvar och kommunen vägrar att släppa till pengar till fler!"

Fiatägaren lunkade missmodigt ut ur lärarrummet och om jag inte tog helt miste så tyckte jag att han snyftade till. Jag satte mig i en stol som var ledig och väntade på att någon skall säga någonting. Rektorn satte sig bredvid och sade med lugn röst, "Lena har lite papper på vad du skall göra i veckan och jag hoppas att du skall trivas." Efter dessa tröstens ord vände hon sig till en lärare som satt och surade mitt emot. De diskuterade sedan hur pengarna skulle räcka denna vecka.

Jag reste mig efter en stund och gick fram till Lena och frågade efter lappen. Hon gav mig den och förklarade vad som var viktigast. Jag hänger inte riktigt med och glömmer att fråga efter nyckeln till skåpen och hurtsen. Hon avslutar med att säga, "skriv ner vad barnen gjort i veckan, så den ordinarie läraren vet vart hon skall ta tag i nystanet igen."

Resten av dagen bestod i att leta efter böcker, uppgifter, schema, nycklar, hålla reda på barnen samt hålla reda på en själv. Jag skulle fått ett papper att skriva upp hur mycket jag jobbade i vecka men papperet hittade jag inte förrän sista dagen. Efter en vecka hade jag hittat det mesta, utom nycklarna till hurtsen som fanns i ordinarie lärarvikariens bostad. Jag undrar än idag vilka hemligheter den hurtsen vilade på.

Det skall fanan vara lärarvikarie, tänkte jag. Men jag fortsätter nog med detta arbete i några år till, skolbarnen var ju i alla fall snälla.

Av John Jensen 31 jul 2001 09:08