Läkarna sålde hennes hjärta

Jag kände en stark värme, och jag ville att den ska sprida sig runt om i hela kroppen, men det gick inte. Mina ben var fruktansvärt kalla, som aldrig förr. Jag räknade fingrarna på mina händer, och räknade dem till tio. Men jag kunde inte röra dem. Och de var så kalla. Jag ville öppna mina ögon för att se var jag befinner mig, men det kunde jag inte. Den mekaniska delen av min kropp fungerade inte längre. Jag visste att jag var död.

Jag funderade inte ens på att gråta eller få panik. Utrymme för rädsla fanns inte inom mig. Jag kände fortfarande kärlek, frid och någon slags välsignelse över mig, som jag aldrig känt medan jag levde.

Ännu en gång försökte jag föra samman tankevärlden i min hjärna med resten av kroppen. Men jag lyckades inte. Plötsligt kände jag en tomhet i bröstkorgen.

Just det, de har tagit bort mitt hjärta och sålt det. Inte bara hjärtat, utan även njurarna. Jag skulle aldrig kunna komma tillbaka till livet nu. En film rullade i min hjärna och då kom jag ihåg vad som hade hänt med mig.

Mina föräldrar hade lånat pengar för att köpa ett hus. Det var otroligt mycket pengar, men vi var sju barn och ett stort hus var knappast någon lyx för oss. Men efter några år hamnade vårt land i en ekonomisk kris. Mina föräldrar kunde inte längre betala av huset. Några skumma typer började komma hem till oss. De skulle driva in skulderna. De började komma allt oftare, och skulden bara blev större och större. Vårt liv blev beroende av maffian.

Den sista chansen som en av de föreslog var att sälja våra njurar, som behövs så mycket ute i världen, och som kan säljas dyrt på den svarta marknaden. Vi tvekade inte länge, pappa, mamma och fyra äldsta barn sålde den ena njuren för att betala av på skulden. Det är bättre att leva i ett hus med ena njuren, än ute på gatan med två, tänkte min äldsta bror. Det var fruktansvärt jobbigt för min mamma, att veta att hennes barn måste ge bort en kroppsdel för att betala av skulden. Nu minns jag väl hur hon, några dagar innan operationen, gick ut till trädgården och grät. Jag var inte ledsen över att förlora njuren, jag var ledsen för att min mamma grät och var hjälplös.

Operationerna gick bra, jag var sist att opereras. Mamma, pappa och mina syskon fördes till sina rum för att återhämtas. Idag lever de i vårt avbetalda hus med stor sorg för de tror att jag är död. Jag försökte minnas vad som hänt med mig under operationen. Nu minns jag. När de tog bort njuren, sade maffia läkaren till de andra:
- Ta ut den andra njuren också!
- Men hon kommer inte att överleva, sade någon.
- Om hon inte ska överleva, ta då också ut hjärtat, fortsatte han.

Helt tom, utan njurarna och hjärtat fördes jag bort till patologiska avdelningen, fortfarande varm.
Den arrogante maffia läkaren sade till mina föräldrar:
- Jag är ledsen, men er dotter klarade sig inte. Det blev komplikationer. Men er skuld är betald nu och huset är ert.
Min familj var chockad och jag tror aldrig de kommer att komma över min död. Tystanden fyller ut mina föräldrars hjärtan fortfarande efter så många år.

Min kropp kremerades och vinden blåste bort askan. Men min ande blev kvar, och den var inte lugn. Jag ville se vem som fått mina njurar, och jag ville träffa personen som känner med mitt hjärta.

Sakta med vinden blåstes jag bort till ett rikt land, till en rik familj som hade råd att köpa mina njurar. Det var två underbara flickor; tvillingar, som fått mina njurar. Nu leker de glatt i sin rika trädgård. Jag kände en stor kärlek och glädje gentemot de två flickorna. Jag kände mig som en hjälte, för jag hade räddat två liv. Och medan jag kände glädje och tillfredställelsen, ville jag ännu en sak: hitta den som hade mitt hjärta. Jag lyckades. Jag hittade det i en grav på en kyrkogård nära en stor katedral.

Mitt hjärta köptes av en vapensmugglare, en rik man. Mitt hjärta kunde inte ersätta hans. Mitt hjärta var van vid att slå i kärlekens och rättvisans rytmer och kunde inte leva i en kropp som var besatt av hat och mord. Jag vet att det var tvunget att sluta slå.

Av Slava Nenadic 23 jul 2001 10:01