Vad är det för fel på Stockholmare?

Någon som pratade i mobiltelefon, kanske. Andra gången blev jag rädd. Tredje gången blev jag förbannad och letade efter någonting att kasta efter dem.

Kom precis tillbaka från ett litet besök i huvudstaden. De är sannerligen vackra, de gamla malmarna! Allt det där vattnet och fåglarna. Och båtarna som far fram och tillbaka som vilsna popcorn. Och, seriöst, så många fina muséer! Är det inte fantastiskt att det finns så mycket fina utställningar att se på Djurgården och andra platser? Det finns så mycket att se och vara glad över!

Om man hinner, förstås. Om man inte blivit överkörd dessförinnan, förstås. För i Stockholm verkar det vara andra trafikregler som gäller. Åtminstone för bilister. I Göteborg, där jag kommer ifrån, stannar alla vid övergångsställen. Sedan nyåret -99, tror jag det var, är det lag på att alla bilister ska stanna och släppa över gångtrafikanter.

Man är skyldig att lämna företräde överallt. Utom i Stockholm då, förstås. I Stockholm är det fortfarande som i Robert Aschbergs undersökning. I Stockholm verkar bilisterna vilja köra över oss som går. Är det månne en sport kanske, typ: "Å kolla ett jäla turistpucko! Han ska f-n inte komma hit & sprätta! Honom kör vi på!".

Det verkar vara lite bättre ute i förorten. Jag var i Farsta på besök, och där körde man lite mer med samma vett som hemma. Där stannade man och släppte över oss gångtrafikanter. För vi är också trafikanter som har rätt att vistas i trafiken!

Jag har funderat mycket på det här sedan jag kom hem igen, och jag skulle vilja ställa en fråga: kan det kanske ha att göra med Stockholmarnas ganska allmänt kända kaxighet?

Varför kan aldrig Stockholmare bara slappna av? Jag vet inte hur många gånger jag försökt tala med folk i Stockholm - "Stockholmare" - och fått samma känsla som när man försöker stoppa ner en vinylskiva i innerpåsen och kommer fel. Man kör fast, och försöker man med våld så är det något som går sönder.

Det verkar som om det för Stockholmarna känns väldigt viktigt att bo i Stockholm. I övrigt i Sverige är det ganska fult att vara patriotisk. I Stockholm är det ett tecken på äkthet. Det verkar också som om man ska vara lite sådär lagom stressad och otålig bara för att man bor i "stan". En riktig Stockholmare är en stressad Stockholmare. Känns rätt ansträngt, kan jag tycka.

Och vem är egentligen Stockholmaren? Hur ser han ut? Man får ju lätt en känsla av att alla de där stylade patrioterna som springer omkring på Söder och i Vasastan och bräker, att de kommer från platser som Eskilstuna, Örebro och Katrineholm.

Och hur kan man vilja hosta upp över en halv miljon för en etta med kokvrå på Södermalm? Hallå, någon? Det måste ju vara något fel på dem som vill det. Det är ju sjukt! Hur kan det vara så viktigt att bo på Södermalm?

Min familj har bott i Göteborg i tre generationer, och då känner man inget behov av att skryta.

Till alla er som bor i Stockholm och tror att ni är ngt bara för att ni gör det, vill jag säga: var rädda om er! För om man spänner en muskel för länge går den till slut sönder. Så ta inte i så mycket, för det är ändå ingen som tror på er. Och slappna av, för det är ingen som blir impad av att ni är jäla nere med allt man ska vara så nere med. Till slut mår man bara illa.

En så vacker stad som Stockholm förtjänar att ha mer sympatiska invånare. Eller åtminstone sådana som kan köra bil med lite sans och balans.

Av Stefan Johansson 13 jul 2001 10:31