Media och damfotboll

I samband med damernas EM-slutspel i fotboll har debatten åter blossat upp. Får damfotbollen för lite uppmärksamhet? Förtjänar damfotbollen någon uppmärksamhet överhuvudtaget? En ofta förvirrande rapportering kring EM-slutspelet tycks till hälften bestå av en diskussion om just denna debatt och till hälften om det man verkligen vill läsa om, själva fotbollen.

Damfotbollen får, enligt mig, för lite utrymme. Lösningen är dock inte att låta varje artikel handla om denna debatt - till slut blir allt bara till en gigantisk metadebatt, debatt kring en debatt kring en debatt. Börja istället behandla damfotbollen som en idrott som andra, med seriösa perspektiv. Erbjud djuplodande analyser och referat och behandla spelarna som de professionella idrottskvinnor de är. Sluta jämföra damerna med herrarna. Hur ointressant skulle inte Marion Jones bli om vi städnigt jämförde hennes tider på 100 meter med Ato Boldons? Fotbollen tycks vara den sport där denna jämförelseproblematik är som störst. Varför vet jag inte. Kanske för att skillnaden i kvalité mellan herr- och damfotboll är mer påtaglig.

När jag följer rapporteringen från dam-EM är många gånger slappheten hos media, det oprofessionella inslaget, det som slår mig. Det gäller även tidigare evenemang som VM i USA för tre år sedan och OS-turneringen förra året. Vissa medier förstår bättre än andra att man kan rapportera från ett dam-EM på samma sätt som från ett herr-EM. Man kan diskutera taktik även när det är damer som sparkar på lädret. Andra verkar se rapporteringen som något högst pliktskyldigt. "Okej, våra läsare är inte intresserade men för att visa upp någon sorts jämställdhetsfernissa får vi väl skriva något". Så är till exempel, enligt mig, Aftonbladet Sport bättre än DN i detta avseende.

Några högst anekdotiska axplock kan få belysa problemen i mediarapporteringen. I detaljerna ryms ofta symptomen på förlöjligandet.

VM-slutspelet i USA för damer. Jag har bänkat mig en sen natt för att se Sverige spela. Efter tio minuters spel står det klart att man anlitat en producent som aldrig sett en fotbollsmatch. Kameran verkar vara överallt utom just där bollen är. Svepande bilder över publiken när spelet är igång, bilder som normalt förekommer vid spelavbrott. Offsiderepriser samtidigt som kommentatorn beskriver en ny farlig målchans på planen. En rädsla börjar sprida sig hos mig. Producenten kommer att missa ett mål eller en farlig chans. Jag hinner tänka att detta aldrig skulle kunna hända om det var ett herr-VM. Tänk om producenten skulle zooma in två ansiktsmålade supportrar samtidigt som Zidane nickar in 1-0 i en VM-final. Nej, det är otänkbart. Men här skulle det kunna hända. Jag är skakad. Produktionen från dam-VM är i sig ett förlöjligande av damfotbollen. Producenten har tur i de matcher jag ser. Några farliga målchanser missas av kameran men inga mål. Jag pratar med en kompis som skrattande säger: "Hade det varit herr-VM hade de för tusan fixat ett specialchartrat plan åt han, greken på TV-sporten, innan första halvlek var över för att lösa problemet. Det hade blivit folkstorm annars".

Till råga på allt har Sveriges television skickat dit en av sina sämre kommentatorer. Jag har aldrig sett honom figurera i något annat fotbollsinslag i Sportnytt genom åren. Nu får han mig nästan att somna i försommarnatten med sina oinitierade kommentarer. Han verkar ha lika tråkigt som producenten.

EM-slutspelet i Tyskland. Sverige har slagit Danmark i semifinalen med 1-0. Jag bänkar mig framför TVn för att se olika sportsändningar och för att kunna njuta av det vackra målet upprepade gånger. Matchen är det tredje inslaget i den ena kanalen, det fjärde inslaget i den andra. Inte mycket annat intressant har hänt i sportväg. Schyssta proriteringar. Hallå, Sverige har gått till final i EM! Nej, det är inte Gothia Cup, det är EM.

Det är morgon, finaldagen i EM. Sverige mot Tyskland. Jag börjar förberedelserna vid frukost med den stora morgontidningens sportdel som hjälp. Skadeläget? Taktik för att rå på de tunga och spelskickliga tyskorna? Det står snabbt klart att min ambitionsnivå är för hög. Ett reportage om en "nyckelspelare" är det som erbjuds. Jag hittar inte ens tiden för match utan får gå till TV-bilagan. Det hela börjar kännas plågsamt. Man kan få reda på exakta tider för division-tre-matcher på Kärrtorps IP men inte för EM-finalen. Morgonkaffet smakar inte lika gott längre. Jag försöker hitta laguppställningar med fakta om spelarna. I en notis hittar jag den preliminära svenska laguppställningen. Bara namn, ingen övrig information. Den tyska laguppställningen saknas helt. Jaja, det kanske inte är intressant, det är ju trots allt bara motståndarlaget i finalen det handlar om. Istället en helsida om Malmö FFs herrlag. Bra tajming. Till råga på allt i en Stockholmstidning.

Okej, jag kanske begär för mycket. Jag vill se bollen i bild under TV-sändningarna. Jag vill veta när matcherna börjar. Jag tar fotboll på allvar. Kanske för stort allvar. När jag bänkar mig framför TVn vill jag ha koll. Det gäller all fotboll, oavsett om det är herr-VM, Champions League eller dam-EM.

Allt är dock inte åt helvete. Vissa förbättringar kan skönjas. Aftonbladets rosa bilaga är okej. Ingen La Gazetta dello Sport men ändå. Glenn Strömberg kommenterade EM-matcherna för SVT och gav intressanta taktiska perspektiv vid sidan av Staffan Lindeborgs tröstlösa malande om "bollar med adress till den och den spelaren". Det är möjligt att det går åt rätt håll. Känslan av att damfotbollen fortfarande inte fullt ut tas på allvar kvarstår dock.

Bland all förvirring och mager rapportering formas min egen enkla syn på sammanhangen. Idrott är lek. Visst. Rapportering om idrott måste dock i stor utsträckning vara på allvar. Det är då den blir riktigt bra och intressant. Klyschorna och flosklerna blir färre när reportagen går på djupet. Damfotbollen är inte lika intressant som herrfotbollen för mig men tillräckligt intressant för att jag ska se matcherna i EM, VM och OS. Som ett minimum förtjänar den en professionell rapportering. Med fokus på fotbollen.

Av Ingvar Strid 12 jul 2001 10:18