Klart jag rakar kuken

Det är midsommarafton. Han dyker upp med ett oinbjudet gäng.
Inget fel i det. Snarare tvärtom. Av en eller annan anledning börjar vi prata. Vi äter jordgubbar och glass och börjar fråga ut varandra om ditt och datt.

Jag hatar hår, säger han plötsligt. Jag är frisör, ljuger jag. Han nickar eftertänksamt. Sen berättar han om vart han rakar sig. Till slut kan jag inte hålla mig, jag är tvungen att fråga och det är självklart att han rakar kuken. Gör inte du det? frågar han. Nej, svarar jag, varför skulle jag det? Han granskar mig förvånat, och säger att hår är äckligt. Jävligt äckligt.

Jag har fått för mig att man för hundra år sedan, på sin höjd, rakade sitt skägg. Då fanns inga ideal om att rakade ben, armhålor och kön var vackert. Troligen hade folk skrattat om man hade gjort det. Nu är det andra bullar.

Folk viskar nedvärderande bakom ryggen om man inte rakar benen, avslöjar en flicka. Det ser så äckligt ut med hår i bikinilinjen, fortsätter hon. Och det känns så konstigt att ha hår under armarna. Därför rakar jag mig, slår hon fast.
Jag tror många håller med henne. Tyvärr.

Det finns två sidor. En är att följa idealet. Den andra är att ändra idealet. Jag rakar mig i ansiktet. Det gör jag var tredje dag. Och oftast tycker jag det skönt med en rakpaus. Det ska jag inte sticka under stol med. Men där går gränsen för mig. Än faller det mig inte in att raka ben, armhålor och kön. Men man vet aldrig.

Kanske idealet växer sig starkare. Så starkt att jag måste kapitulera. Då måste jag ägna massor av tid åt att noggrant raka var kvadratcentimeter av min kropp. Då måste jag oroa mig för rakmissar, för vad folk viskar bakom ryggen och för att inte vara normal.

Jag tycker som idealet. Det är snyggt med rakat. Och jag skulle reagera om jag mötte en kortkjolsflicka med lurviga ben. Det kan jag inte förneka. Men som tur är kan jag förändras. Än har jag inte desarmerat mina rakideal helt, men förståelsen för dess effekter kommer utplåna det förr eller senare. Det är jag övertygad om.

Kanske jag om några år har en helhårig flickvän. Kanske människor i framtiden kommer spendera sina resurser på mer konstruktiva saker. Kanske vi sen kommer skratta åt nuets dumhet.

Ideal är något demokratiskt. Det är upp till oss alla att bestämma. Det är klart att man kan skylla mode- och porrindustrin för skapandet av rakidealet, men i slutändan är det ändå vi människor som accepterar idealen, ger dem liv och låter oss slukas. Det är lätt hänt. Lättja är enkelt.

Det är hög tid att var och en av oss släpper onödiga konstruktioner. Det är dax att vi slänger rakhyveln, sminket, tajtheten och högklacken i väggen och låter människans mångsidighet växa, växa och växa. Tillslut vänjer vi oss. Och världen blir lite mindre lidande.

Av Mikael Emtinger 12 jul 2001 10:46