En blyg liten flicka

Hon hade inte sett sin mamma på ett halvår. När man bara är 6 år så kommer man inte ihåg sin mamma så bra när hon varit borta så länge.

Mamma låg på sjukhus och var jättesjuk, varför hade ingen berättat, bara att hon var jättesjuk och inte fick störas. Fast inte ens det hade man berättat för henne. När man är 6 år och en blyg liten flicka så frågar man inte varför. Nu hade hennes pappa kört henne till sjukhuset och lämnat henne i en korridor och sen bara gått därifrån. Hennes pappa var inte bra på att vara pappa utan var bara intresserad av sej själv och tänkte nog aldrig på att hon var en person på riktigt och inte bara något bihang som en hund eller en katt utan en riktig person som man skulle prata med och som kände sej lite övergiven fast hon inte ens visste vad det var då hennes mamma alltid varit sjuk och varit borta mycket.

Nu står hon här i en korridor med många dörrar. Och det är alldeles tyst, det finns ingen människa i närheten och hennes pappa har bara lämnat henne där och hon vet inte varför, men hon står där tyst och stilla utan att röra på sej. Hon står där länge länge, hon har ena handen i fickan och det finns lite sand i botten på ficken som hon petar med pekfingret i. Nu hör hon träskor längre bort runt hörnet på korridoren och runt hörnet så kommer en sjuksköterska med en vagn framför sej. Sköterskan säger:
- Men står du här? Är det du som ska träffa din mamma? Skynda dej in för man ska vara 12 år för att få hälsa på här så du får egentligen inte vara här. Hon står kvar och tvekar för hon vet ju inte vart hon ska gå, in var då?

Sköterskan förstår helt plötsligt varför 6-åringen står still utan och säja något och stannar med sin vagn och pekar på en dörren och säjer:
- Där!
Sen försvinner sjuksköterskan runt hörnet med sin vagn.
Hon tittar på den breda vita dörren med det blanka runda handtaget. Hon går fram och tar tag i handtaget som sitter aldeles för högt för henne och och skjuter upp dörren in i rummet.

Hennes mamma sitter upp i sängen med ett stort bandage runt huvudet och hon har en bricka med mat framför sej på sina lår. Hon håller tallriken med vänster handen och föser upp filmjölk på skeden med högerhanden.

Hon tar ett par skedar, sen vänder hon sitt ansikte mot dörren och säjer med hes kraxig röst:
- Hallå! Vem är det?
Hennes egen mamma visste inte att det var hon för hon var blind som en följd av operationen. Hon har bara hört dörren öppnas och vet inte vem som öppnat utan bara hör någon.

Det här hände för många år sen, men än i dag kommer hon inte ihåg om hon stannade hos sin mamma och sa:
- Hej mamma, det är jag.
Eller om hon bara lät dörren falla igen och gick därifrån. Hon kommer bara ihåg känslan av att hennes egen mamma frågade vem hon var och att hon som var en blyg liten flicka inte visste vad hon skulle göra.

Hon kan inte fråga sin mamma då hon inte mera kom hem. Ingen berättade för henne att hennes mamma hade dött, och hon frågade inte heller då hon var en blyg liten flicka som bara fanns och inte tog för sej.

Hon satt på uppropet första dagen efter jullovet tillsammans med dom andra första gluttarna. Hennes fröken kom fram till henne och sa:
- Tråkigt det här med din mamma, jag såg dödsannonsen i DN.
Hon svarade inte för hon var ju en blyg liten flicka. Hon kände ingen sorg eller saknad då hennes mamma bott så länge på sjukhus och hon inte haft någon vardag med henne. Hon visste inte vad hon skulle sakna. Det var aldrig någon som sa:
- Kom så ska vi prata, och sen förklarade att hennes mamma var död, hon var ju bara en blyg liten flicka.

Än i dag har ingen talat om för henne att hennes mamma är död, det satsas för lite på dom blyga lugna barnen, dom får aldrig resurser för dom går bara till dom högljudda barnen som ska fås blyga och lugna.

Av Suzanne Ek 12 jul 2001 17:36