Jag - en plitajävel del 2

Ändå måste man nånstans förstå dem. De känner sig maktlösa - och vad är en plit utan makt?

Jag hör kollegor säga att de är trötta på tjyvar. Min spontana tanke är att de hamnat åt helvete i tillvaron. Ändå förstår jag dem motvilligt. Känner man sig onödigförklarad, sparkar man gärna på dem som ligger. Inom kriminalvården ligger då tjyvarna nära till hands.

Fast visst måste man nyansera en smula. En dag sitter jag i centralvakten, ett makalöst monotont arbete där man övervakar monitorer där inget händer, svarar på sporadiska telefonsamtal och delar ut nycklar - i tio timmars tid. Två damer från Häktesprojektet kommer och rekvirerar nycklar. Kollegan sitter och glor efter dem innan han vänder sig till mig och säger "det kan inte vara nåt roligt arbete de har". Jag reagerar på hans sällan visade medlidsamhet och undrar vad de egentligen sysslar med. "Tja... De går runt i cellerna och pratar med tjyvarna..."

En annan kollega sitter i fikarummet och berättar att "många har tröttnat tack vare att det blivit så att tjyvarna bestämmer". Jaha... Så det är de som låses in, som inte väljer när de ska duscha och som får en timmes daglig frisk luft - som bestämmer?

Ändå måste man lyssna till såna åsikter, liksom man måste lyssna till knarklangares och massmördares. Annars skapar vi ett polariserat samhälle.

Trötta vårdare ger sämre vård. Sämre vård ger bittrare tjyvar. Bittrare tjyvar ger större samhällshat. Större samhällshat ger större klyftor. Större klyftor ger hårdare tjyvar. Hårdare tjyvar gör tröttare vårdare. Och faller en dominobricka faller alla.

I takt med tröttheten växer cynismen. De vårdare som envisas med att tro på sina intagna är "obotligt naiva", de intagna är och förblir "kolingar", "luffare" och "zigenare". Zigenarföraktet - Malmö är romtätast i landet - är öppet och om möjligt större än det mot polacker och muslimer.

Vi är vårdare i blå skjortor och de är intagna i blå byxor and never they two will meet. Vi har inget gemensamt och hälsar inte på varann på stan. I rökrummet drar personalen i sig ännu en laddning nikotinspetsad tjära och spyr över knarkarna. Sen drar de på sig skinnhandskarna och går för att obsa en kille som sitter för misshandel.

Alltfler människor hamnar inom kriminalvårdens stelbenta system. Färre mördare och färre psykfall hamnar inom psykvården, färre narkomaner hamnar på avgiftning och inom narkomanvård, färre tonåringar hamnar på LVU-hem - åtminstone procentuellt. Alla ska in och malas sönder i kriminalvårdskvarnarna.

På en rättegång jag bevistade dömdes två 20-åringar, tidigare ostraffade, till två och ett halvt års fängelse för innehav av 60 gram kokain för eget bruk. Kommer de ut på andra sidan som hedervärda samhällsmedborgare? Eller kan man snarare tänka sig att ett gäng mer förhärdade medintagna slår en järnring runt dem, servar dem med kitt mot allt större motprestationer, snärjer dem med våld och pengakrav, lär upp dem i kriminalitetens språk och konster? Finns det alls nån möjlighet att de, efter att ha rövknullats i två och ett halvt år med samhällets goda minne, känner för att dra sitt strå till den samhälleliga stacken?

De rättegångar man åker ut på i jobbet - av kollegor kallade "ambulerande cirkusföreställningar" - är över huvud taget en uppvisning i misär, misär och misär. Det är soc och fosterhem, det är speed och tjack och jonk och Rohypnol och ryssfemmor, det är en ond spiral som sluttar spikrakt neråt och det är samma visa om och om igen.

En 20-årig narkoman står åtalad för misshandel mot sin sambo och deras tvåårige son. Mamman, i träningsoverall och trätofflor, berättar för mig och advokaten att killen inte haft det så lätt - alla hans styvfädrar har knarkat och prylat henne. Hennes dotter sitter med och nickar medhåll.

En äldre man står åtalad för sexuellt utnyttjande av underårig. Målsägande är en dotter till en bekant, uppsvulen av bulimi. Hennes mor vittnar och berättar att hon är förtidspensionär "för ryggen". Hans svärmor är också förtidspensionär "för ryggen" och berättar i en bisats också att hon inte sovit på tretton år. Trots att de tycker olika om den åtalade, är de överens om att han har alkoholproblem. Se där, samtliga svenska folksjukdomar plus ett splittrat umgänge på tre timmars förhandling. Det tackar vi för, då sover vi bättre i natt.

Varje dag som plit bjuder på snapshots från en värld långt ifrån min egen, glimtar från ett parallellt universum. Vid ett bevakat besök sitter jag och en äldre kollega med när en gammal knarkare får besök av sin kvinna. Konversationen går - så klart - trögt, fram till att kollegan och den intagne börjar prata minnen från anstalten Tygelsjö. Kollegan tar upp när de tog med sig samtliga intagna till en go cart-bana där de körde som tosingar. Den intagne skrattar så han skumpar åt minnet, men vänder sig mitt i skrattet till mig, den unge, och förklarar parentetiskt att "jo, jag började ju knarka som tolvåring så jag har ju aldrig haft nån riktig barndom..." För egen del fastnade skrattet en smula på vägen.

Det är en miljö där det är lätt att bli blödig och i förlängningen lätt att bli cynisk. Också för det tränade ögat är det svårt att skilja den manipulative psykopaten från den snälle snubben med otur. Det är dock inget försvar för att bli en känslokall paragrafryttare. Problemet är att man till slut bara har regler att luta sig mot. Organisationen ger ingen plats för egna initaitiv och eget tänkande.

Plitarna reagerar med att hålla tjyvarna kort och genom att skapa ett eget språk där nyckelorden är "regler" och "säkerhet" som ganska ofta är synonymt med "våld". För att verkligen övertyga sig själva att de varken är hotellpersonal eller sjukvårdare - ord som används som skällsord - förklarar man alla sina handlingar som nåt slags förment säkerhetstänkande: vi delar ut häktescigaretter ett tiopack röd Prince till de intagna inte för att skapa en känsla av trygghet utan för att "vi ska slippa höra tjatandet"; vi väcker alla med ett "godmorgon" inte som en trevlig gest i en otrevlig miljö utan för att kolla att folk verkligen lever.

Hittills har jag trots allt stannat kvar. Det beror i hög grad på branden. Just som jag sitter och idisslar lunchen går larmet och korridoren fylls med kollegor. Det visar sig att en intagen har satt eld på sig själv och cellen; en marockansk flykting som varken får stanna eller åka tillbaks och i desperation satt tändaren mot dagstidningen. Panik utbryter.

Femton man står och rycker i brandslangen. Nån vill öppna dörrluckan, andra hindrar och säger att det är brandkårens uppgift. Till slut öppnas den och brandrök väller ut. En äldre kollega ser det, konstarerar högt att "jaha, han är bränd" - och går för att ta hand om matvagnen.

Brandkåren anländer, öppnar dörren och drar ut mordbrännaren som antagit en ohälsosam mörkrosa färg. Branden släcks, häktet fylls med ambulanspersonal och poliser, och där skulle allt tagit slut om inte nån kommit på att röken antagligen trängt in också i de andra cellerna på avdelningen. Och brandrök kan ge lungödem och astma - ut med hela skaran till sjukhuset på en gående gång. Kollegor från anstalterna kallas in, och till slut åker trettio kriminalvårdare, varav tolv är kopplade med handfängsel till varsin intagen, i brandkårens akutbuss med sirenbilar både fram och bak, till akuten där polisen tvingar några stackars byggjobbare att lägga ner arbetet för dan därför att vi ska fram.

Sen ges Pulmicort och dropp till alla intagna. Killen jag sitter länkad till är gammal narkoman och när sjuksköterskan inte hittar nån ådra att sätta droppet i säger han att "jo men vänta, jag hade en bra här på vänstran..."

Efter fyra timmar bland tjyvar, snutar, plitar, sjukpersonal och några väktare får vi till slut åka hem.

Vad lär vi oss då av detta? Jo, dels att the show must go on. Den äldre kollegan som tog hand om matvagnen visste att även övriga intagna måste fodras och att han knappast kunde tillföra nånting där redan femton man stod och yrade.

Men också att världen är kaotisk, irrationell - och fullkomligt underbar. När jag satt i bussen i handfängsel slog det mig att i Sverige får faktiskt ett tjyvaliv kosta pengar. Hur många hundra tusen det kostade att frakta hela styrkan har jag inga siffror på, men det var faktiskt aldrig nåt snack. Även low-lifes har rätt att leva. Även gamla knarkare, som petar i sig fimpar de hittar på gatan och drar i sig så mycket opiater en kropp kan rymma, har rätt att behandlas mot brandrök.

Så är jag inte säker på att det går till i alla länder. Så vet jag dock att jag tycker att det borde vara. Faktum är att jag blev lite tårögd där jag satt i bussen över att trots allt leva i ett välmenande samhälle. Det kunde jag inte säga till kollegorna - det finns inga ord för sånt på machospråket - men det var så det var.

Samhället tjänar på att ta hand om sina olycksbarn. Rent krasst ekonomiskt vinner vi på att gemensamt lägga några hundringar idag på trygga plattformar så att vi som individer slipper bli uppskörtade och knivhuggna i morgon. Det är simpelt men måste tydligen hela tiden upprepas.

För trots allt är det i slutändan samhällets eget fel att samhället ser ut som det gör. Kriminalvård har inget med vård att göra. Precis som "grammofon" inte längre är ett varunamn och "syndabock" inte är en getabock att släppa ut i den israeliska öknen, är "kriminalvård" idag det ord vi använder för att låsa in folk.

Samhället skapar klyftor och hetsar folk att skaffa sig materiell lyx utan att visa några juridiskt giltiga vägar dit. Samhället möter våld med våld, stigmatiserar, pekar ut och etiketterar. Samhället lägger sina resurser på "säkerhet" istället för trygghet.

Samhället är boven. Så är den alltså namngiven. Problemet blir ju bara att bura in den. Och vem ska rimligen hålla rättegången?

Av Kalle Lind 11 jul 2001 09:35