Ekonomisk globalisering - del 2

"Corporate governance" och aktieägarvärde
"Corporate governance" rör, i ett försök till en mycket enkel beskrivning, frågor om företagets styrning och kontroll.

Företaget har olika intressenter och kärnfrågan rör hur makten över företaget ska fördelas mellan dessa. Beroende på syfte med analysen väljer olika forskare att ge en snävare definition. Två traditionella uppdelningar görs ofta.

En är den mellan andelsägarperspektiv och aktieägarperspektiv i studiet av företagets mål och syften sin verksamhet. Andelsägarperspektivet kan sägas ge företaget en bredare social funktion där hänsyn tas inte bara till aktieägarnas och kreditgivares krav på avkastning, utan även till löntagares, leverantörers och konsumenters intressen.

En annan uppdelning är den mellan system som i högre grad förlitar sig till bankfinansiering och sådana i vilka företagen använder den öppna kapitalmarknaden i större utsträckning för sin finansiering.

I en sådan distinktion skulle det förra systemet, i generella termer, betona vikten av relationer och det senare fokusera mer på explicita kontrakt, i fördelningen av produktionsresultatet.

I dessa diskussioner är det vanligt att framföra Tyskland Rheinlandmodellen och Japan som exempel på ekonomier med tydliga andelsägarperspektiv, i vilka företagen är mer beroende av långsiktiga relationer till banker för sin finansiering.

Mot dessa system ställs USA och Storbritannien den anglosaxiska modellen med ett uttalat aktieägarperspektiv, vilka utvecklat ett mer sofistikerat investerarskydd och därmed mer utvecklade finansmarknader.

En central diskussion gäller huruvida den institutionella utformningen kring företagen konvergerar mot den anglosaxiska modellen eller om olika system kan utvecklas parallellt även i en globaliserad värld.

I Chesnais och Serfatis framställning är konvergensen mot en anglosaxisk ordning ett, i min tolkning, påtagligt inslag.

En intressant fråga rör också huruvida aktieägarperspektivet, genom dess relativa tydlighet och dess ensidiga fokusering på investerarrättigheter, får en i någon mening mer "naturlig" universell räckvidd. Ett mer komplicerat system, som tar större hänsyn till enskilda länders historia och politiska preferenser, är måhända svårare att överföra till en internationell nivå.

I den traditionella anglosaxiska litteraturen har "corporate governance" främst behandlat intressekonflikten mellan aktieägarna principalen och företagsledningen agenten, ur vilken den så kallade agentteorin vuxit fram.

Denna teori syftar till att utforma mekanismer för att föra samman de båda gruppernas intressen och minska företagsledningens benägenhet att syssla med aktiviteter som minskar företagets värde.

Den ökade användningen av aktieoptioner för att ge företagsledningen incitament att skapa värde åt ägarna är kanske ett av de tydligare exemplen på teorins omsättning i praktik.

En nyare litteratur har, utifrån empiriska studier om de vanligaste ägarstrukturerna, identifierat konflikten mellan storägare och "management" å ena sidan och minoritetsägare å den andra som det "verkliga" agentproblemet.

Gemensamt för dessa teorier är fokuseringen på aktieägarna och deras intressen. Studierna visar dock samtidigt att kapitalet, i form av investerarna, ingalunda är en homogen kategori.

Chesnais och Serfati för in det ökade institutionella ägandet och den finansorienterade synen på företagandet i diskussionen. De institutionella ägarna drivs av en särskild logik i sitt sökande efter högsta möjliga avkastning.

De föredrar lättrörliga och likvida tillgångar likviditetspreferens och de pressas av sina egna ägare, spararna, att med korta mellanrum redovisa avkastningen på investeringarna. När det, på grund av fondernas storlek, blir allt svårare att rösta med fötterna tar dessa placerare med sig den kortsiktiga placeringshorisonten in i de bolagsstyrelser där de deltar i besluten om företagens investeringar.

Chesnais och Serfati ser en allvarlig motsägelse mellan denna finanslogik och de teorier som betonar innovationens roll för företagens konkurrenskraft. Med deras syn skulle agentproblemet måhända kunna formuleras som en konflikt mellan de kort- och långsiktiga intressenterna i företaget.

En sådan teori måste givetvis utgå från att en genuin osäkerhet, till skillnad från kvantifierbar risk, finns i investeringsprojekt och att det finns allvarliga brister i vår förståelse av företags strategiska beslut, främst rörande satsningar på FoU i syfte att få fram innovationer.

I den finansiella världens traditionella modeller kan inte en sådan "konflikt i tidsperspektiv" existera.

När kortsiktiga aktieägarperspektiv blir alltmer dominerande får detta också effekter, inte bara på innovationsfunktionen, utan även på övriga andelsägares ställning i företaget.

Ett av den nutida globaliseringens kännetecken är exempelvis den ökade omstruktureringen av näringslivet genom fusioner och förvärv. I spåren av dessa förändringar sker ofta drastiska nedskärningar av personalstyrkan.

En annan tendens är det ökade antalet strategiska allianser, ofta med syftet att sprida kostnader och risker associerade med FoU. Dessa båda påtagliga fenomen kan ofta ses som en sorts kortsiktig defensiv respons på problemen med ökad konkurrens och överproduktion.

Investerarskyddets primat
Aktieägarperspektivets alltmer dominerande ställning är en av den nutida kapitalismens viktigaste tendenser. Idag läggs vikten i den akademiska diskursen på investerarrättigheter; det tidigare andelsägarperspektivet får stå tillbaka.

Det blir alltmer vanligt att inskränka företagets funktion till det mest basala: att ge högsta möjliga avkastning till dess ägare.

Den kanske mest intressanta utvecklingen inom "corporate governance" är centrerad till Harvarduniversitetet och en krets kring Rafael LaPorta och Andrei Shleifer. Det rör sambanden mellan investerarskydd, företagsfinansiering och ekonomisk utveckling och tillväxt.

Det slående i denna forskning är, ur ett politiskt perspektiv, den totala fokuseringen på ett välutvecklat investerarskydd som drivkraften i de kapitalistiska ländernas utveckling.

Policyimplikationerna av denna fokusering på investerarrättigheter blir nu alltmer tydliga. MAI-avtalet Multilateral Agreement on Investments och GATS-avtalet General Agreement on Trade in Services är två aktuella exempel.

Från amerikanskt håll driver institutionella ägare på för ökat investerarskydd på den internationella arenan. Många betraktare ser problemen i denna utveckling. Länder som av historiska och politiska skäl valt att stärka arbetarnas ställning i produktionen riskerar konflikter när äganderättens primat blir till internationell lagstiftning.

För utvecklingsländer ter sig situationen än mer problematisk. I konkurrensen om kapitalet tvingas man till vida eftergifter och inskränkningar i den nationella autonomin.

Sammanfattningsvis minskar möjligheten till nationella utvecklingsbanor när en viss sorts kapitalism vinner företräde i en internationaliserad kontext.

En konvergens mot en anglosaxisk form av kapitalism innebär också ett bakslag för den socialdemokrati som trott på gradvisa reformer inom ramen för ett kapitalistiskt system.

Den "ansvarsfulle kapitalisten" blir idag, om han någonsin ens existerat, alltmer en anakronism.

Artikeln är ett av bidragen till Fronesis nr 6-7, tema "Kapitalism", som kommer ut i början på augusti.

Av Ingvar Strid 11 jul 2001 11:55