Jag - en plitajävel

Jag jobbar nu på Malmökåken och har tidigare jobbat på Malmöhäktet. Mitt arbete går enligt pappren ut på att vårda. Mitt arbete går i praktiken in på att ta pisseprov och låsa dörrar.

För en tid sedan sprang jag på en gammal flickvän på stan. Vi träffades och var tillsammans för cirka tusen år sen, när vi båda var unga, arga, röda och trodde på att förändra samhället med direkta aktioner och dans på gatorna.

Hon tror fortfarande på det; sist jag såg henne satt hon och såg arg ut på en lastbil i samband med Reclaim the Street-upploppen här i Malmö. Och även om hon skulle hävda annat, är jag fortfarande, om inte särskilt ung och heller inte särskilt arg, fortfarande röd. Jag har bara anpassat mig en smula efter rådande omständigheter.

Hursomhelst stötte vi på varann på gatan och pratade lite tvunget, och till slut fällde hon den obligatoriska Tomas Ledin-frågan:
- Vad gör du nuförtiden?

Jag svarade som det var:
- Jo, jag är plit.

Och plötsligt var det som om marken runt henne kallnade som runt Mårran.
- Nu skojar du med mig, försökte hon lugna sig.
- Nä för fan, jag jobbar på häktet, framhärdade jag.
- Du jobbar med att låsa in människor?
- Åja, ibland får jag ju låsa upp också, menade jag.

Resten av konversationen blev frostig och avslutades med att hon triumferande sa att:
- Vi ses väl där!

Det hade faktiskt - tro det om ni vill - aldrig slagit mig innan att kriminalvårdare dras över samma kam som poliser hos den hennafärgade proffsrevolutionära klicken.

Det påminner mig om en historia Stefan Sundström berättat om när det började brinna på det gamla punkfästet Mejan och hela no future-generationen kastade flaskor och skrek "fascistjävlar" efter den anländande brandkåren.

Uniform som uniform, verkar resonemanget lyda. Hur är det då med brevbärare, busschaufförer och sjuksköterskor? Går de också i kapitaliststatens ledband? För övrigt bär jag tjänstedräkt.

För även om arbetet nu ser ut som det gör, så vägrar jag se mig i första hand som vakt. Kriminalvården ska ha en vårdande uppgift, och i någon liten mån har den också det.

Malmös uteliggare berättar själva att de, under de riktigt blåsiga skånevintrarna, letar upp en tegelsten och slänger den genom ett juvelerarfönster och sen inväntar polissirenerna för att få någon månads värme, medicin och regelbunden tillsyn.

Ingen, absolut ingen, utom möjligen de som bråkar för mycket och får bråk som svar, behöver må fysiskt dåligt på häktet.

Man får mat serverad tre gånger dagligen. Två sjuksköterskor går runt och läkaren kommer flera gånger i veckan. Frisör kommer till huset när behovet finnes.

Sådana omständigheter lever inga andra medborgare under. Det är inte där problemet ligger.

Men visst är det ett underligt yrke man har, som till syvende og sidst mest går ut på att låsa och låsa upp. Riktigt illa till mods blir man när man kommer på sig själv med att klocka hur lång tid man behöver för att vrida om en nyckel.

Häktesmiljön är förvirrande att arbeta i. Där sitter man i fikarummet och pratar bensinpriser och glassmaker och känner sig som vilken knegare som helst.

Plötsligt går ett larm om att någon slagit runt i sin cell, varpå det blir till att göra en brytning det vill säga fånga in bråkstaken, obsa honom det vill säga placera honom i OBS-cellen med en kal madrass och stort fönster eller rentav bälta honom det vill säga spänna fast honom i spännbältet, jämför sinnessjukhuset i Faraos cigarrer.

Att vara kriminalvårdare innebär att man förväntas rota runt bland begagnade kådisar i knullrummet, strippa människor, fösa in dem i tårtbitsformade rastgårdar, gå över deras treåringar med metalldetektor vid besök samt - om det är en riktigt dålig dag - sitta med dem vid bevakade besök och hindra dem från att ta i sina flickvänner.

Det är inte alltid något särskilt roligt jobb, men jag tycker det är bättre att jag gör det än några jävla halvfascister.

För någonstans måste vi se ganska mycket av detta som nödvändigheter. En annan gammal flickbekant till mig, lika revolutionärt feministiskt lagd, tog också två steg tillbaka när jag sa vad jag gjorde.

Hon menade sig vara en svuren fiende till häkten och anstalter - så kunde man bara inte behandla människor. Jag började försvara mig och rabblade upp exempel på vilka som faktiskt sitter inne, och när jag kom till "hustrumisshandlare" svängde hon med ens 180 grader.

Hustrumisshandlare kunde hon helt enkelt inte med. Visst, hon kunde kanske se att det var patriarkatets fel att de beter sig som de gör, men låsas in, det skulle de. Utan pardon och i värsta fall utan rättegång.

Innan jag trädde in på häktet för första gången, trodde jag på fullt allvar att det enbart är samhällets fel att folk begår brott. Jag trodde att jag skulle kunna svepa med fingret längs raden av celldörrar och säga "det är inte ert fel att ni sitter här".

Nu inser jag att det faktiskt inte är fullt så smidigt.

Snarare får man peka från cell till cell och säga att "Visst, det är samhällets fel att du sitter här, men du får faktiskt skylla dig själv... Här är det samhällets, samhällets, ditt eget och här borta har vi en kombination..."

På Malmöhäktet sitter i detta nu, dygnet och året runt, runt hundra tjyvar, kolingar, rövare, pundare, mördare, hälare, dealare, silare, zigenare, tattare, tittare, tiggare, uteliggare, A-lagare, bidragstagare, väskryckare, cykelknyckare, våldtäckare, kravallungar, golbögar, knasvakter, knasbollar, tokstollar, sinnessjuka, sinnesförvirrade, tjackluder, trasproletärer, trashankar och en och annan skattesmitare.

Där sitter pedofilen som ler så lismande och har alla sina prylar i manisk ordning. Där sitter den storskäggige helvetesängeln och skrockar och pratar väder. Där sitter den välartikulerade upprorsmakaren som inte svarar när man säger "varsågod".

Där sitter folk som stjäl från andra, rånar andra, mördar andra, förgriper sig på barn och slår sönder sina fruar. Där sitter folk som skrivit hotfulla brev, förskingrat ur samhällskassan och sålt knark till mellanstadieungar.

Där sitter människor som, mer eller mindre av fri vilja, mer eller mindre av nöd, men lik förbannat valt att bryta mot juridiska - och oftast också moraliska - lagar vi - det vill säga samhället - gemensamt ställt upp för allas vår trygghets skull.

Jag anser att de ska låsas in. Åtminstone så länge. Jag anser att de brutit mot något slags grundkodex och att det inte ska passera obemärkt. Där är jag orubblig.

Sedan kan vi - och bör vi - förstås diskutera varför så många står som "ej gris" på matkorten; varför så många har zigenska namn; varför så många återkommer med en klockas precision; varför det att vara flykting är ett brott; varför så många intagna är skrivna i miljonprogramsområdena.
Och kanske framför allt varför inga representanter för de svensk kriminalfilm kallar "de höga herrarna" inte sitter inne.

Det fanns en tid när detta faktiskt diskuterades, inte minst i just kriminalfilm - Widerbergs "Mannen på taket" och "Mannen på balkongen" - och i GW Perssons snutromaner. Där nånstans börjar vi komma problemen på spåren.

Därutöver kan vi - och bör vi - diskutera vad detta inlåsande ska leda till, vilka signaler man egentligen skickar till de intagna; om det verkligen är så nödvändigt med ständiga visitationer och pisseprov; var i processen det går snett - för snett går det - och vilka medborgare vi egentligen förväntar oss ska slussas ut på andra sidan.

Det fanns en tid när också detta diskuterades, bland annat på film - Vilgot Sjömans "Ni ljuger!" och Tage Danielssons "Släpp fångarne loss, det är vår" - och i Kennet Ahls kåkfararromaner. Och där nånstans börjar vi flåsa problemen i nacken.

Som introduktion på häktet får man i två veckor gå bredvid på de olika passen i huset; centralvaktspass, besökspass, nattpass. Man får vara med vid inskrivningar och avgångar. Man visas runt på stans tings- och hovrätter, och får grundkurs i hur man fäster ett handfängsel på någon.

Man får till och med vara med på en fejkad brytning, då sex nyanställda släpar en kollega genom korridoren och surrar honom i spännbältet - en inrättning som i snitt används två gånger om året.

Inte en timme används åt att prata om Kriminalvårdens visioner. Inte ett fyrtiominuterspass ägnas åt etik, moral, humanism, mänskliga rättigheter eller vård. Uppenbarligen känner man inte av nåt behov av att ge nyanställda ett gemensamt språk och en gemensam attityd.

En äldre kollega informerar helt informellt att man kan börja kalla de intagna tjyvar "när man är lite varmare i kläderna".

Anledningen till detta är tydlig: Kriminalvården har helt enkelt inga visioner. Och där tror jag att vi både gripit och anhållit problemet. Frågan är bara vem som ska ställas till svars för det.

Av Kalle Lind 10 jul 2001 11:53