Han skulle alltid få göra så

Hon stänger in sig i sovrummet och packar sina få klädesplagg och saker i sin nötta blå resväska. Slänger nyckeln på golvet i hallen. Nyckelringen, som han gav henne, studsar mot bröstpanelen. Gummijordglob.

Hissen kommer efter en halv evighet, men på nedvägen blixtrar våningsnumren förbi som ett stjärnfall.

Portvakten, kanske van att se kvinnor i olika sinnesstämningar flytta in och ut på 18:e våningen, skakar på huvudet när han ser henne gå. Den här gången säger hon inget. Ilskan följer med ut.

Hon går långsamt nerför Lexington, kvarter efter kvarter och väskans hjul fastnar mot vägbrunnarnas lock. Den nästan välter när hon tar vänster in på 41:a gatan. Med ansiktet lyft mot himlen, för att känna tårarna torka mot huden, tar hon sig fram flera meter i taget utan att krocka med någon.

Det finns ingen anledning att skynda sig. Vid Emmas stannar hon, och baxar in sig långt inne i hörnet dit middagssolens strålar aldrig når. Här har hon varit förut, och längtan efter något som andas den minsta trygghet har dragit henne hit. Hon barrikaderar bordet med resväskan och beställer en cola vid disken. Det får inte bli mer än så nu.

Hon gräver i sin lilla ryggsäck och får upp plånboken. Känner hur tunn den är. När hon kommer tillbaka till bordet, med ryggsäcken över axeln och colan i ena handen, håller hon fortfarande krampaktigt i lädret. Hon sätter sig tungt och när hon börjar räkna sedlarna glömmer hon bort att andas.

"Du ser ut att behöva en drink, säger mannen bakom disken. "Jag bjuder."

Hon har slutat förvånas över vänligheten som så ofta möter henne i denna beryktat cyniska stad. Han blandar sin specialitet: en Iquique Cocktail, med gin, citronjuice, florsocker och några droppar Angostura, allt skakas med is.

Sedan böjer han sig ner över bordet med det fyllda glaset och hon ser att hans håravfall har lämnat ett tunt V mitt på flinten. Bordsgrannarna ser inte ut att behöva fler drinkar.

Hennes anteckningsblock fylls med demoner, monster med många armar, eller huvuden, eller munnar, eller små jävla kukar. Och med listor. Plan A. Plan B. Plus och minus. Det mörknar.

Till slut måste hon gå.

Max står utanför. Innan hon hinner reagera tar han hennes huvud mellan sina händer och särar hennes läppar med krävande tunga, gräver sig in. Pirr i ljumsken, bröstet flyger. Så släpper han henne och ler ett snett leende.

"Får jag komma hem?" Hennes röst är laddad med tveksamt hopp.
"Du glömmer, säger han. "Det är slut."

Han vänder sig och går. Hon tänker ropa efter honom att han gjorde fel, att det inte var så det var sagt, men en sopbil överröstar hennes tankar. Det får bli plan B.

En natt i enkelrum på YMCA. Här har hon också varit förr och det är som vanligt. 25 dollar. Luftkonditioneringen fungerar inte och kackerlackorna knastrar. Nästa morgon kunde allt kännas som vanligt igen.

Risken finns alltid, kommer alltid att finnas, att han gör om det. Hon måste göra sig osynlig för att inte försvinna för sig själv. Eller återgå till sin gamla attityd och vara den som oroar. Aldrig mer skall hon avge sådana löften som han fick. Ingen vet när en främling slutar att vara just det.

Hon smeker okända mäns bakhuvuden, nackar, mjuksträvt hår som krullar sig mot handflatan, men kudden är för tunn för att drömmarna skall bli behagliga. Hon vaknar ur halvdvalan med lakanet smetat mot kroppen. Det ljusnar.

Det blir inte lika enkelt nu. Tillbaka till ruta noll. Börja iaktta dörrar.

Hon sätter sig upp mot väggen och vilar ögonen mot gråljuset som silar in mellan de glesa persiennerna. Andas för att vinna styrka, känner hur den växer inom henne. Precis här har hon varit förr.

Om hon skall åka tillbaka till vännerna i San Francisco måste det bli idag. Längre räcker inte pengarna, hon har bara 104 dollar kvar och bussresan kostan 99. Det, eller hitta ett jobb här i New York under dagen.

Att stanna här där han finns måste betraktas som mer riskfyllt. Kittlande. Men han kan följa henne vart som helst, han har tid och råd. Kanske tappar han lusten, kanske ville han bara visa sin makt igår, den makt som hon givit honom.

Hon vill inte tillbaka, kyssen förvirrade henne bara för en kort stund. Men det kan den göra igen, speciellt om han följer avtalet. Hon får inte låta sig smälta.

Hon beslutar sig för att som vanligt uttömma möjligheterna. Bussen går faktiskt inte förrän till kvällen och hon behöver inte värja sig för något alternativ ännu. Det är inte som när hon stämde träff med två killar samtidigt på samma klubb och inbillade sig att hon skulle kunna hantera det. Fast den gången var det bara en av dem som dök upp.

Lita på magkänslan. Det är skönt att vara själv igen.

Duscharna ligger ute i korridoren, men de fungerar åtminstone. Herrar till höger, damer till vänster. Hennes kropp har inga synliga skador. Hon sätter på sig blusen med axelvaddar som han köpte till henne när de skulle på skivbolagsfesten på Studio 54 förra veckan. Så hon kan leta jobb moderiktigt klädd. Jeansen får hänga med ett tag till.

"Finns det någon bakväg ut?", frågar hon receptionisten vid utcheckningen."
"Nej tyvärr, bara köksingången och den är inte tillåten för gäster."
"Inte ens för gäster som är förföljda?"

Han skall prata med security. Hon väntar bakom en pelare, dold för ytterdörren. Det verkar märkligt att YMCA skulle ha hotelldetektiver, men en man i överdrivet diskret kavaj tilltalar henne efter en stund. Om hon har problem kan han gå ut och titta om kusten är klar. Om hon talar om vad han skall titta efter.

Äh, skit samma! Hon vill inte förgylla den här töntens dag. Hon skakar på huvudet och går ut. Max är inte synlig och hon har ärenden att uträtta.

Utan tid för omvägar följer hon ett vant mönster och lämnar in resväskan för förvaring på Grand Central Station, men inser när hon får kvittot att det är precis vad Max väntat sig. Han står redan vid hennes sida och kysser henne genast, nu med kittlande tungspets som hon tycker om.

"Du kan ju", säger hon och ler. "Jag antar att vi ses snart, men just nu måste jag skaffa mig ett liv."
"Gör det! Det blir mer intressant om jag kan dyka upp när det blir genant för dig", säger han och går sin väg, skrattande.

Av Ann Ljungberg 10 jul 2001 10:44