Din mun säger "ja, ja, ja"

Så duktiga med sina verktyg, så noggranna, så nyttiga. Utan dem skulle jag varken ha el, vatten, kök, fönster i storstugan, eller tak över altanen. Mina hjältar.

Men detta är ingen saga om gott och ont, svart eller vitt. Min hjältesaga har gråzoner och måste ibland sväljas ner med stora mängder lugnande medel.

När de kommer, hjältarna, och med stor frenesi sätter igång med sin uppgift, då är jag lycklig. Uppskattande. Köper pizza, bjuder på öl, skriver otaliga checkar - svarta eller vita. Allt efter behag.

Absoluta "favoriten" var elektrikern.

"Jaså, det blir inte klart idag. Vad synd. Men då kommer du väl i morgon? Jaså, nästa helg?"

Nästa söndag eftermiddag. Hallå i telefonen.

"Jag hade hoppats få se dig här i helgen. Du vet, köksfläkten och spisen är ju kvar. Jobb i Danmark, jaha. Sjuka barn, oj då! Vad synd att du inte ringde. När tror du? Ännu nästa helg? Nä du, det blir för sent, är jag rädd. Jag måste kunna laga mat till min familj nästa helg. Vadå misstro? Vadå otacksam? Men snälla du, jag vill ju bara få det klart! Jaså, du vill aldrig komma hit mer? Nähä."

Med dunvantar skall de behandlas, gullgossarna. Får väl ringa någon annan.

Många måltider tillagade på spritkök under våt presenning på sönderblåst altan senare. Två veckor och femtio samtal senare:

"Jaså, ni har också tid men kan inte säga när. Så synd."

Nästa.

"Jaså du har tid, så bra! Komma hit och titta? Javisst!"

Och så kommer det en kavajprydd man med digitalkamera. Fotar, rycker i sladdar, rynkar panna och skriver. Tre timmar tar det i vår lilla 35-kvadratare med sovloft. Han dömer ut det mesta som redan gjorts i elväg och skickar en offert på femtitusen.

Nästa!

Så kom det till slut en hjälte! En förnuftig, kunnig man som både kom i tid nåja, åtminstone samma dag som det var sagt och slutförde jobbet med bara en dags oförklarlig frånvaro.

Killen som hjälpte oss med golven i storstugan lovade att komma och fixa till boden också, nästa vecka. Det var i oktober och han har inte dykt upp ännu.

Och så vidare och så vidare.

Mina hjältar har ett stort problem: de har svårt att säga nej. Till någon.

Många turer senare har vi ett litet dockhem och bestämmer oss för att i fortsättningen göra allting själva. Det blir lugnare så.

Fast det är klart, det skulle ju vara skönt att få hjälp med att bygga den där glasverandan...

Av Ann Ljungberg 10 jul 2001 10:20